Det har varit rätt så dött här ett tag igen, jag vet. Jag tror att det är mest för att jag tyckt att jag haft det så oförskämt bra, mitt i allt elände som man hör om från CAR, att det nästan känts konstigt att skriva om det. Dessutom har jag tagit mig tid för annat än att sitta framför datorn. Pratat med människor. Sytt nya gardiner till safaricamperna. Varit med Erik och barnen och tittat på djur…

Men nu är vi tillbaka i Bangui sedan några dagar. Tillbaka i verkligheten, känns det nästan som. Trots att livet i bushen också är i allra högsta grad verkligt, bara väldigt annorlunda mot verkligheten här.

Jag försöker som bäst uppdatera mig själv på vad som hänt, i landet och i världen. Visst får man nyheter även “out bush”: vi har ju mejl och telefon, och vi har bilar som hela tiden åker fram och tillbaka till Bakouma, så händer det något stort så vet vi det, men det där att ha lite mer daglig koll på vad som händer och hur till exempel situationen här i landet utvecklar sig, det blir det lite sämre med.

Min uppfattning nu när jag kommer tillbaka till Bangui är att det är ungefär likadant som tidigare. Kanske lite mer människor och aktivitet på gatorna, sedan de MISCA-soldater som kom från Tchad (och som hamnade i många konflikter med lokalbefolkningen) lämnade landet för ett par veckor sedan. Å andra sidan inte nämnvärt mindre våldsamheter trots att tchadarna är borta. Hos oss hör vi väldigt lite skottlossning, men vi hör från vänner och anställda att andra delar av stan är oroliga och tidvis ganska osäkra att vistas i. Människor blir rånade, överfallna, dödade. Åtskillnaden mellan kristna och muslimer blir allt tydligare. Många, många muslimer har lämnat landet, och av dem som är kvar väntar många på att få bli evakuerade. Åker man runt på stan ser man tydligt hur före detta muslim-ägda hus och butiker inte bara blivit plundrade utan bokstavligt talat nedmonterade till grunden. Samtidigt är det fortfarande långt i från alla kristna som sympatiserar med anti-balaka. Och säkerligen många muslimer som inte vill ha med Seleka att göra, men det vet jag inte lika mycket om, för de muslimer jag känner har lämnat stan, lämnat landet.

Jag har aldrig varit i ett annat krigsland, så jag har egentligen ingenting att jämföra med, men min känsla av Bangui just nu är egentligen inte att det är en krigszon, utan snarare att brottsligheten ökat lavinartat. Jag vet inte om det speglar verkligheten, men det är min spontana känsla.

Jag tror att detta får räcka för idag. Avslutar med att önska glad påsk till er alla! Mitt i allt har vi faktiskt haft lite svensk påskfest här, med köttbullar och sill och jansons. Och jo då, påskharen kom hit med ägg till pojkarna. Men när ena sonen äter så mycket godis så att han kräks, då kan jag inte hjälpa att tänka på hur orättvis världen är. Bara ett kvarter bort finns helt säkert barn som inte ens fått äta sig mätta ikväll…

Söndag kväll och vår del av Bangui är ungefär lika lugn som vanligt. Efter kvällsmat ute på verandan sitter vi kvar och lyssnar till dunkandet från nattklubben som vi bor granne med. Som tur är har vi tillräckligt långt mellan fastigheterna för att ljudet inte ska vara störande, utan bara som en dunkande puls i natten. Jag vet inte mycket om Banguis uteliv, så jag kan inte säga om det blivit lidande av utegångsförbudet som träder i kraft klockan åtta varje kväll. Rimligtvis borde det resultera i att det inte är lika många människor ute, men uppenbarligen finns det i alla fall tillräckligt många för att det ska vara värt att spela musik.

De senaste dagarna har det varit lite spänt och en del oroligheter i olika delar av stan. Varje dag kommer rapporter om att muslimer har dödats, oftast är det anti-balaka som ligger bakom. Många muslimer evakueras från stan och från landet. På så sätt har detta tal om en religiös konflikt verkligen blivit något av en sanning. Samtidigt hör man från många ställen i landet om kristna och muslimer som fortsätter att leva i fred, muslimer som söker skydd i kyrkor, osv. Så någon enkel uppdelning är det fortfarande inte tal om. Längst i norr har en ny rebellgrupp fått fäste, skapad av en av de före detta Seleka-ledarna. Deras uttalade mål är att dela CAR och själva ta kontroll över de norra delarna. I nordväst fortsätter oroligheterna också, med hot om anti-balakaattacker och även attacker mot hjälporganisationer.

Det var nyhetssammanfattningen för ikväll. Nu är det sovdags. Jag som brukar sitta uppe till ett på natten i Sverige, det skulle jag aldrig orka här!

Söndag morgon. Vi sitter på verandan till “vårt” hus (egentligen svärföräldrarnas hus, som vi hyr en del av) i centrala Bangui och äter frukost. Här finns inte mycket som påminner om att man är i en huvudstad. Inget trafikbrus. Inga röster från gatan utanför. En tupp som gal och någon som slår gräs, det är allt vi hör. Som om vi satt i en by på landet. En helikopter kör ett varv över hustaken, sen är allt tyst igen.

Det är så här det är i vår del av Bangui. Så var det även innan Seleka och oroligheterna. En del av förklaringen är att det faktiskt är en väldigt liten stad, som inte kommer i närheten av den aktivitet som finns i de flesta andra huvudstäder. En annan del av förklaringen är att Banguis centrum egentligen bara är dess geografiska centrum. Kanske också i viss mån dess administrativa centrum. Människor, aktiviteter och kommersiell verksamhet däremot är koncentrerade i andra delar av staden. Det är också där som de flesta av oroligheterna äger rum. Vårt ställe har, i alla fall sedan jag kom hit, mest känslan av en lugn förort.

Idag ska vi iväg och äta lunchbuffé på en restaurang nere vid floden. Kanske åker vi och badar i eftermiddag hos en bekant som har en pool. Annars har vi inte så mycket planer. Skriva lite. Ringa några vänner. Ta helg, helt enkelt.

Och i Sverige åker delar av familjen Vasaloppet. Lååångt ifrån vår verklighet! Heja heja!

Det är fredagskväll, och lugnet har lagt sig över vårt hus i Bangui. Vill jag låta dramatisk skulle jag kunna säga att vi alla är hemma på grund av att det, till följd av konflikten, råder utegångsförbud i stan mellan åtta på kvällen och fem på morgonen. Men sanningen att säga hade vi nog varit hemma även utan utegångsförbud. Theo och Axel spenderar kvällen med att äta popcorn och titta på Disneys Bilar för ungefär tusende gången. Vi andra har suttit och pratat lite efter kvällsmaten, och nu har de flesta satt sig en stund framför sina datorer. (Ok… vissa av oss kanske faktiskt hade gått ut en stund om det varit möjligt, men själv är jag i alla fall ganska nöjd som det är…)

Idag på förmiddagen var jag och H ute en sväng på stan tillsammans med barnen. Vi gick inte långt, bara ett kvarter bort till affären för att köpa några saker. Jag frågade H hur det är med att gå ut, kan man göra det som tidigare? Under de få dagar jag spenderat här har jag konstaterat att människor ändå rör sig ute, går till sina jobb och går och handlar. H sa att så är det, man kan gå ut utan att hela tiden behöva vara orolig för sin säkerhet. Men samtidigt vet man att våldsamheter kan blossa upp nästan var som helst, när som helst, och därför låter man helst bli att vara ute om man inte måste. Det är liksom inte värt att gå ut bara för nöjes skull.

Under de dagar jag har varit här, har det hänt ett par gånger att vi fått höra att det är oroligt i någon del av stan, och att man därför inte bör bege sig dit. Men någon tydlig skottlossning har vi ännu inte hört, även om vi vet att det förekommit. Stämningen bland folk på gatan när vi gick till affären kändes mer spänd än vanligt. Inte lika många som tidigare som hälsade eller ropade efter oss och frågade om Theo och Axel är tvillingar. Men inte heller någon som var otrevlig eller hotfull. Idag på eftermiddagen cirkulerade en helikopter över stan, varv på varv. Sådant, tillsammans med den ständiga trafiken av små flygplan från Banguis flygplats, är det som från vårt perspektiv är den tydligaste påminnelsen om att saker inte riktigt är som vanligt.

Och ändå, mitt i allt som inte är som vanligt, fortsätter också det vanliga. Vi jobbar vidare med CAWA och Chinko Project, vi får besök av vänner och vi sitter på kvällen ute på verandan och pratar om sådant man brukar prata om. Och har fredagsmys med film och popcorn. Precis som vanligt.