Med Theo och Axel är det prima liv! Efter några veckors småängsligt hängande runt huset och många funderingar över var krigsmyrorna håller till, och vad de ska svara när de inte förstår vad andra människor säger till dem, har de nu börjat upptäcka att det finns mer att göra. Och plötsligt är de överallt, ena stunden letar de småskrot i bilverkstaden, nästa minut gör de kullerbyttor på gräsmattan bakom kontoret. Och några timmar senare är de fiskar som simmar i ett hav av sand ute på vägen. Och de hittar på bus! Ingen går riktigt säker. Igår smet de in i G:s hus och hoppade i hans säng. Idag var det nallen som fick sig ett lerbad – på vardagsrumsgolvet! Det är så att man vill bli arg men ändå inte.

Oj, jag kom på att jag alldeles glömt bort en grej… Ni kanske minns att jag strax innan jul nämnde en spansk cyklist som kom förbi här under sin resa på cykel genom Afrika. (Egentligen hade han börjat nånstans borta i Sydostasien, jag minns inte riktigt var, och skulle efter Afrika ta sig över till Sydamerika för att fortsätta resan där.) Jag har faktiskt stött ihop med flera cyklister av den här typen under mina år i centrala Afrika. Inte så att det händer var och varannan dag, men det finns ändå ett gäng människor som ägnar sig åt sådana här långresor.

I alla fall, det jag glömt att skriva var att den här spanjoren har en blogg. Nu är jag ingen haj på spanska, och Google Translates översättningar är rätt så kass, men bloggen har väldigt fina bilder. Här finns ett inlägg från ett flyktingläger med centralafrikanska flyktingar i närheten av Batouri, Kamerun.

Ja, ni vet hur det ska sluta enligt böckerna. Men ärligt talat, visst är det ett rätt så dumt citat? Självklart kan man vänta för länge! Man kan vänta och vänta och vänta medan tiden rinner mellan fingrarna. Ibland kanske man inte ens får vad man väntat på. Tänk om man hade gjort något istället för att bara sitta där och vänta!

Men ibland är det nödvändigt med tålamod. Svårigheten är just det där avvägandet gällande när man ska vänta och när man ska göra något.

Idag har jag äntligen väntat färdigt på mitt kongolesiska telefonnummer. Jag köpte ett simkort när jag kom hit, en dryg vecka innan jul. jag stoppade i det i min olåsta telefon och såg fram emot att snart kunna ringa mina vänner i CAR och önska god jul. Det kom ett sms som berättade att telefonen hade blivit konfigurerad. Jag försökte ringa, men fick bara ett avhugget röstmeddelande till svar, som löd: “Desolée, vous ne pouvez pas eme…” 

“Det är lugnt”, sa han som hade sålt simkortet. “Så där är det alltid i början. Det ger sig om någon timme.”

Så jag väntade en timme och försökte igen. Samma sak.

“Det är lugnt”, sa kocken Willy. “Så där gjorde mitt simkort också. Det ger sig nog tills imorgon.”

Så jag väntade till nästa dag innan jag försökte ringa igen, bara för att än en gång få samma avhuggna meddelande till svar.

Några dagar senare träffade jag försäljaren av simkortet på stan. Jag frågade vad som var fel.

“Det är lugnt”, sa han. “Det kan bero på att det är jul. Det kommer att funka om några dagar, max en vecka.”

Så jag väntade en vecka och försökte igen. Inte heller då gick det.

En medarbetare ringde upp försäljaren och frågade vad som var fel. Vid detta lag hade jag redan hunnit lära mig så mycket lingala att jag förstod att han frågade: “Har du inte något annat sim?”

Men det hade han inte. Han sa åt mig att vänta till efter nyår.

Igår gick vi på en promenad till byn. På vägen hem gick vi förbi det lilla skjulet där simkortsförsäljaren (som för övrigt också är Mbomos imam) satt och skötte sin verksamhet. På ett lågt bord framför honom stod en låda med några slitna mobiltelefoner och laddare. På den skeva trädörren satt en papperslapp upptejpad, med texten: “Ne pas répondre à ce nimero” (“Svara inte på detta nimmer”), följt av ett utländskt telefonnummer.

Försäljaren och imamen ringde upp någon på en telefon vars bakstycke hölls fast med en bit tejp. Han skickade över telefonen till min kollega, som försökte förklara för personen i andra änden att vi köpt ett simkort innan jul, men att det fortfarande inte var aktiverat. Mitt i hans förklaring bröts samtalet och det gick inte att ringa upp igen.

Vi gick hem. Vad annars kunde vi göra? Jag försökte återigen ringa på min telefon, och fick återigen endast det korta röstmeddelandet till svar.

Men så idag, tidigt på eftermiddagen, kom simkortsförsäljaren gående uppför vår infart, iklädd gummistövlar och en vit långskjorta. Han gjorde tummen upp och sa kort:
“Nu är det fixat.”

Jag fick ett nytt simkort som jag stoppade i telefonen. Och plötsligt funkade det! När jag ringde upp Erik för att testa fick jag en helt vanlig signal!

Så idag skulle jag kunna säga: “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!”

Fast jag tycker faktiskt att jag fick vänta onödigt länge.

Så har pojkarna (och vi) äntligen fått chans att kika på lite djur. Idag har vi tagit lite ledigt och kört (och delvis sprungit, för Eriks del) till Lango, den andra turistcampen här i parken. Även där är det tomt på turister på grund av rädslan för ebola, men vi åt lunch tillsammans med det engelsk-sydafrikanska paret som sköter campen. Dessutom hade vi sällskap av en spanjor som är på väg genom Afrika på cykel, och som just nu hamnat här i Odzala. Det blev en trevlig utflykt för oss alla, och på vägen dit och hem såg vi säkert 20 bufflar som låg och badade sig i vattenhålen på vägen. Ett par bushbucks skymtade vi också, och färska elefantspår från natten.

Vi har verkligen ramlat rakt in i vardagen här i Mbomo. Det är nästan så det är svårt att tro att det var i förrgår kväll vi kom hit. Den är ungefär samma känsla som jag brukar ha när jag kommer till CAR. Man kommer tillbaka efter en tid borta, och sen är det inte mer med det. Man är hemma igen. Att det skulle kännas så även när vi kommer till detta – för oss – nya ställe var lite oväntat.

Fast helt hemma känns det så klart inte. Snarare välbekant. Man känner igen saker, vet hur det mesta funkar, kan komma in i vardagsrutinerna utan större ansträngningar.

Dagarna här ser ut ungefär så här:

Vi vaknar när det blir ljust, runt halv sex, och äter frukost. Kvart i sju är det flagghissning på gårdsplanen framför kontoret med alla som jobbar för parken. (Det har jag dock missat de två morgnarna vi hittills varit här, eftersom Theo och Axel inte varit klara och absolut inte har velat vara ensamma i vårt hus, som ligger några hundra meter från kontorsbyggnaden.)

Efter flagghissningen kommer Brunelle och Willy, som tar hand om tvätt, matlagning och städning hos oss. Det låter väldigt lyxigt ur ett svenskt perspektiv, och det är det väl också på sitt sätt, men samtidigt helt normalt i det här sammanhanget. Vi har ju inga småsyskon, stora barn eller andra släktingar här att dela hushållsarbetet med, och skulle vi göra det själva skulle vi inte få mycket tid över till annat.

Efter att vi har bestämt vad vi ska äta och gått igenom lite vad som händer under dagen går jag till kontoret. Då är Erik redan för länge sedan igång med dagens arbete. Theo och Axel stannar hemma och leker. Vid tolv äter vi lunch tillsammans och fortsätter sedan att arbeta fram till dess att Brunelle och Willy går hem framåt halv fyra-tiden. När det blir mörkt, strax efter sex, är det dags att duscha, äta kvällsmat och så småningom gå och lägga sig.

Det är våra ramar. Hur mycket vi sedan håller oss till dem återstår att se. Nu ska vi snart iväg till Ngaga, en av turistcamperna i parken, för att prata med en kvinna som habituerar gorillor. Alltså vänjer dem vid mänsklig närvaro så att man kan följa dem och studera dem. Det är ungefär 18 kilometer att köra genom parken. Theo och Axel hoppas att få se både bufflar och elefanter. Vi får se hur det går.

Internet är inte det bästa här, så jag får göra korta inlägg och posta innan anslutningen bryter. Här är en bild på vårt hus. Jag skriver mer senare. Nu har Theo och Axel fått löfte att bada innan det blir mörkt.

Så är vi till slut, efter en ungefär tretton timmars bilresa, framme i Mbomo, där vi ska bo i en månad framöver. Allt har gått bra. Vi är bara förfäärligt trötta. Så nu går jag och lägger mig och somnar till ljudet av grodor och syrsor, mixat med svängig afrikansk dansmusik från Mbomos kvällsöppna barer.

(Jag ska också tipsa om min systers blogg. Hon är just nu, tillsammans med våra föräldrar, på väg till Gamboula i CAR för en månad.)

God natt!

Så är vi, efter en lite mer långvarig resa än planerat, framme i Brazza. Allt gick bra fram till mellanlandningen i Kinshasa. (Ja, bortsett från två utspillda juiceglas och ett hack i min läpp som råkade komma i vägen för Theos glädjeskutt i flygplanssätet…) Men när vi skulle lyfta från Kinshasa och satt lagom (o)uppslukade av säkerhetsfilmen för tredje gången den här resan, dog plötsligt planet. Motorerna stannade. TV-apparaterna blev svarta. Allt blev tyst.

Väldigt tyst.

Efter en liten stund började vi passagerare titta undrande på varandra. Vad hände?

Det gick kanske en kvart. Sen fick vi veta att flyget hade ett elfel och att vi skulle lyfta så snart det var fixat.

Det gick kanske tre kvart. Inget hände. Det började bli väldigt varmt i planet.

Sen hojtade en passagerare: “Det är ett problem med planet, alla ska ta sitt handbagage och gå av!” Och eftersom det inte kom några motinstruktioner från annat håll gick alla snällt av. Inne i flygplatsbyggnaden blev vi noga uppdelade. De som skulle till Brazzaville skulle sitta på bänkarna till höger. De som skulle vidare till Addis skulle till vänster. Mycket viktigt. Mycket viktigt. Några svartklädda poliser gick runt och kollade att alla gjorde rätt.

Barnen var hungriga. Jag hade inga pengar, men som tur var började vi prata med en telefontekniker från Ghana som inte hade en telefon. Byteshandeln var ett faktum. Han fick ringa sin kontakt i Brazzaville och berätta att han var sen. Vi fick två portioner kött och pommes frites, vilket var mycket uppskattat. (Förutom att Axel misstog rödpepparen för ketchup.)

Vi väntade. Ingen information kom angående planet. Ingen visste vad som skulle hända.

Men så plötsligt, efter ett par timmar, var allt klart igen. Dags att gå ombord. Återigen, viktigt, viktigt: “Alla som ska till Brazzaville går ut genom den vänstra dörren och hoppar på den blå bussen. Alla som ska till Addis tar höger dörr och den vita bussen.” De svartklädda poliserna kollade boardingkorten för att se att alla gjorde rätt.

Sen körde båda bussarna bort till planet och vi gick ombord. Tillsammans. Lyfte, och landade i Brazza innan planet gick vidare utan oss tillbaka till Addis.

Och så är nu familjen samlad på Odzalas kontor i Brazzaville. Men här blir vi inte länge. Imorgon bitti vid halv fyra går färden vidare mot Mbomo. Vi hörs därifrån!

Imorgon bär det av, och det mesta känns under kontroll. Faktum är att för varje resa jag gör med barnen känns det lite lättare. Lite mindre kaos, lite mer koll på läget. Till viss del beror det så klart på att de blir större och kan hjälpa till och ta ansvar på ett helt annat sätt. Men jag tror också att jag snart borde kunna titulera mig professionellt resesällskap till små barn. Eller något liknande. Jag försökte mig på att räkna hur många långresor med flyg jag gjort ensam med barnen, men jag fick ge upp. Jag minns inte. Många är det i alla fall.

Här har jag samlat mina bästa tips för att flyga med barn. Säkert finns det mycket att tillägga. Lämna gärna en kommentar om ni saknar något.

1. Tappa inte bort barnen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så länge du kan göra det utan att de tycker att du är jordens mest pinsamma förälder, skriv ditt telefonnummer någonstans på barnens kläder. (Eller på en arm.) Ett par gånger har jag, mitt i flygplatsvimlet, plötsligt insett att jag inte vet var ena pojken är. Som tur är har de dykt upp på en gång, men den korta stunden då de är borta är tillräcklig för att man ska börja fundera, och verkligen känna i magen hur hemskt det skulle vara om de försvann där!

2. Förbered dig som för att springa ett marathon!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har inte sprungit ett marathon (ännu). Men jag vet att det krävs att man både är fysiskt och mentalt förberedd för att klara av det. Alltså: Ladda upp på rätt sätt. Ät ordentligt innan. Sov ordentligt. (Just det är inte min starkaste sida – titta inte vilken tid jag publicerat detta inlägg.) Ställ in dig på att det här blir sjukt jobbigt. Och roligt. Sätt upp en målbild. (Till slut ska ni ju kliva av flyget vid er slutdestination, även om det känns långt dit.) Sen är det bara att fokusera och köra på. Och vila, det får du göra när du kommit i mål.

3. Planera handbagaget!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När barnen var lite mindre brukade jag tänka att jag måste kunna bära både dem och allt handbagage ifall det kniper. Nu har jag släppt lite på den målsättningen. Att bära en sexåring och en fyraåring plus alla grejer som vi behöver på vägen känns övermäktigt. Men jag tänker fortfarande att jag utan svårighet måste kunna bära både mitt och deras handbagage ifall de strejkar. Eller om vi bara får lite extra bråttom.

Att planera handbagaget handlar också om att ha rätt sak på rätt plats. Vid säkerhetskontrollen vill du inte öppna varenda väska för att ta fram datorer, tandkräm och annat som behöver visas upp. Lägg allt sådant på ett ställe. Och väl på flyget vill du snabbt kunna slänga upp en eller ett par väskor på hyllan över sätet, utan att först behöva rota runt efter saker som du behöver under flygningen. När vi fortfarande hade blöjor brukade jag lägga en eller två i en av barnens ryggsäckar så att vi snabbt kunde komma åt dem. Sedan hade jag ett större lager i kabinväskan, som jag inte behövde ha tillgänglig hela tiden.

4. Ta med hörlurar!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om du har möjlighet, köp egna hörlurar till barnen! Har man med sig en telefon eller platta att spela eller se film på är det nästintill nödvändigt att ha hörlurar för att inte störa andra resenärer. Annars får man ha på ljudlöst, och hur kul är det? Om man kan/får använda egna hörlurar i flygets ljudsystem verkar det råda delade meningar om. Vissa säger att det inte är några problem, andra säger att det fungerar, men kan göra så att andra resenärer får sämre ljud. Så jag lämnar detta till var och en att avgöra. (Dock: Flygplanens hörlurar har ju ofta två “piggar”, medan hörlurar i allmänhet bara har en. För att få ljud i båda öronen i sina vanliga lurar kan man köpa en speciell hörlursadapter för flyg som bland annat finns här.)

5. Köp våtservetter och alcogel!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det går inte att komma ifrån: Barn kladdar. Och spiller. Och smular. Och snorar. Och kryper på golvet. Och petar på gamla intorkade tuggummin som folk har satt fast under stolarna i avgångshallen. Och när du vill tvätta av händerna på dem finns toaletten typ i andra änden av flygplatsen. Eller så sitter ni fastspända i flyget och får inte resa er. Men lugn, bara lugn. Med våtservetter och alcocel kan du både torka av, tvätta och sanera de lortigaste händer och de smuligaste säten. Detta är ett måste!

6. Minimera tjatet och gör det roligt att vara duktig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under en flygresa gäller andra regler än hemma. Det här är inte rätt tillfälle att tjata och förmana och försöka lära barnen hur de ska uppföra sig. Nu är det upp till dig som förälder att se till att både ni och era medresenärer får en trevlig resa. Även om du där hemma använder sig av “piskan” ibland, är det nu dags att plocka fram “moroten”. Uppmuntran och avledning är ledorden för att minimera konflikter och hålla barnen på gått humör. Hur man gör det är olika för olika barn och i olika åldrar. Vi har testat allt möjligt: små presenter, klistermärken, chips och godis, sånger… I år planerar vi en tävling. Olika bedrifter, som att bära sin egen väska till gaten, eller att inte sparka på framförvarande stol under en hel timme, ger ett bestämt antal poäng, och den som har flest poäng i slutet av resan har blivit lovad ett pris. Vad det är får ni veta när vi kommit fram…

Tillägg: Inte för att jag tror att någon väntat med spänning på att få höra om priset i tävlingen. Men jag gillar inte riktigt att ha såna här trådar hängande i luften, så här kommer resultatet: Theo och Axel skötte sig båda utmärkt och kom på delad förstaplats i tävlingen, och priset var en serietidning baserad på filmen Flygplan 2. Så vet ni…

Plötsligt infinner den sig, den där känslan att nu åker vi snart. Jag är inte den som brukar vara resklar långt i förväg. Snarare lever jag i nuet lite för länge, och tänker på resan som något som ska ske i framtiden. Men så en dag så inser jag: nu är det bäst att ta tag i det här. Och det hände ungefär precis idag.

Flygbiljetter är så klart ordnade sedan länge. Men nu har också passen kommit tillbaka på posten med visum.

Inköp av beställningar till Odzala är påbörjade…

…och trots att jag inte vill att mina barn ska växa upp med attityden att den svenska vintern är något man gör bäst i att undvika, slank det idag ur mig när fyraåringen för femtielfte gången klagade på thermobyxorna och reflexvästen:
“Du behöver bara stå ut i tio dagar till. Sen åker vi härifrån!”