Tillbaka till RCA-resan. Det finns ju många teman kvar i vår lista som jag ännu inte skrivit om, men däremot gått och funderat på. Just detta med vad kvinnorna uttrycker har jag tänkt en hel del kring, och försökt bestämma mig från vilket håll jag vill närma mig det. Å ena sida är alla kvinnor vi träffat individer, och det är som individer som jag vill att de ska få komma till uttryck. Alltför ofta klumpas afrikanska kvinnor ihop och blir ”den afrikanska kvinnan”. En sorts urbild. Och här finns det stor risk att falla för stereotypen, att se vad vi förväntar oss att se och förmedla det. I verkligheten finns det ju så många olika afrikanska kvinnor. Unga och gamla. Fattiga och rika. Yrkesarbetande och jordbrukare. Sådana som har gått i skolan och sådana som inte har. Sådana som har barn och sådana som lever utan egna barn.

Men trots alla dessa individuella olikheter vill jag ändå ta avstamp i något gemensamt. Kanske inte i första hand för att det är något som tydligt definierar alla kvinnor vi träffade, utan snarare för att det var ett mönster vi såg och reagerade på, både jag och Elise. När vi satt en av våra kvällar i Gamboula och spelade in vår ljuddagbok formulerade vi det hela så här: De män vi mötte pratade om sina egna drömmar och om vad som hindrade dem från att uppnå dessa. De kvinnor vi mötte hade också drömmar och framtidsvisioner, men de var i mycket högre grad fokuserade kring nästa generation. Kring barnen. ”För min egen del tror jag inte att livet kommer förändras så mycket, vare sig till det bättre eller det sämre”, sa en kvinna vi pratade med. ”Men jag vill att mina barn ska få större möjligheter. Jag vill att de ska få studera och resa och få fler perspektiv på världen.”

Vad uttrycker marken, är temat under dagen då vi reser mellan Yaounde och Gamboula. Och med femton restimmar har vi god tid att studera just marken, och det slår mig att det går att läsa ut mycket av den. Om jag tittar på vägen kan jag se hur både vädret och trafiken har varit den närmaste tiden. Är det torrt? Lerigt? Är vägen sönderkörd? Vilken typ av trafik är vanligast?

Det som mina tankar kommer att kretsa mest kring är dock växtligheten. Så här vid ekvatorn finns en enorm frodighet. Det är täta buskage och höga träd, stora blad och passager med vackra blommor. ”Man sticker ner en pinne i jorden och så växer det”, brukade de vuxna säga om växtkraften i RCA när jag var barn. Och det är sant.

Men är det verkligen hela sanningen? Eller är det en fasad?

Jag skrev lite om detta på Instagram igår, men tänkte utveckla det hela lite på bloggen. De två senaste gångerna jag rest till Afrika (då till Kenya och Benin) har jag varit lite fascinerad över hur väldigt enkelt det varit att packa. Och även om jag inte helt trott på det själv, har jag sagt mig att jag har blivit bättre på det där med packning den senaste tiden. Men egentligen har jag ju vetat det hela tiden: det svåra har aldrig varit packandet i sig. Det svåra har varit vad som ska tas med på just en RCA-resa.

När jag reser till RCA är det nämligen så att de tillåtna 46 kilona som ingår i flygbiljetten aldrig tycks räcka till. Det finns så mycket jag vill fylla dem med att det känns som jag bara börjat när väskorna redan är fyllda till gränsen. Och i ärlighetens namn är det inte bara jag som vill fylla väskorna. Andra vill också göra det åt mig.