En liten reflektion…

Jag har hört många människor, företrädesvis icke-afrikaner, beklaga sig över att afrikaner, och i synnerhet centralafrikaner inte tänker framåt. De sätter inte undan pengar för att spara till exempelvis ett husbygge utan tar hellre förskott på lönen och betalar tillbaka i efterhand. (Bara detta att så många utnyttjar sin rätt att ta ut hälften av månadslönen den 15 varje månad verkar irritera vissa.) De underhåller inte sina grejer, utan kör sönder motorcyklar och låter byggnader förfalla. De lever för dagen, köper vad de behöver och har råd med just nu och tänker inte på morgondagens behov.

Jag lyssnar just nu på en bok på Storytel, Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll av Walter Mischel. I ett avsnitt skriver han om hur han undersökte skillnaden mellan två grupper människor på Trinidad – en med ursprung i Afrika en med ursprung i Asien. Dessa grupper levde segregerat men i fred med varandra, och de hade var för sig bestämda uppfattningar om vad människorna från den andra gruppen hade för egenskaper. Asiaterna tyckte att afrikanerna endast tänkte på att njuta för stunden och inte planerade för framtiden. Afrikanerna tyckte tvärt om att asiaterna glömde att leva i nuet för att de bara jobbade och slet för att få en bättre framtid.

När Mischel gjorde tester på barn från de båda grupperna blev det tydligt att barnen med afrikanskt ursprung mycket oftare valde mindre, omedelbara belöningar framför större, uppskjutna belöningar. De flesta asiatiska barnen däremot, föredrog att exempelvis få trettio dollar om tre månader istället för tio dollar samma dag. Det här är ett resultat som tycks bekräfta mångas fördomar: Afrikaner lever i nuet och tänker inte på framtiden.

Men stopp! Efter de här resultaten av testerna kommer det viktiga! För Mischel nöjde sig så klart inte med att konstatera att de afrikanska barnen var sämre än de asiatiska på att skjuta upp belöningar. (En egenskap som är nödvändig för den som vill arbeta nu för att kunna få det bättre i framtiden.) Han försökte också förstå varför det var på det sättet. Och vad han kom fram till var att många av de afrikanska barnen hade väldigt låg tilltro till att framtida löften skulle infrias. De levde i en miljö där de ofta hade utsatts för att löften inte hållits. Och tror man inte på att man ska få den där senare belöningen, ja då är det ju självklart att man väljer det som man kan få omedelbart, även om det är mindre än det man kunde fått senare. Som Mischel uttrycker det: “Det finns ingen anledning för någon att avstå från “nu” om han eller hon inte kan lita på att det verkligen blir ett “senare”.

För barn och vuxna i Centralafrikanska Republiken är brutna löften vardagsmat, både på individnivå och i samhället i stort. Nästan slentrianmässigt säger centralafrikanska mammor till sina barn att “pappa kommer snart”, fast de vet att han inte alls kommer snart, bara för att lugna dem för stunden. När jag och mina två pojkar vid ett tillfälle skulle resa från Bangui tillbaka till Sverige och de var ledsna över att lämna sin barnflicka, tröstade hon dem med orden: “Gråt inte, jag kommer efter er med flyget nästa vecka.” Och eftersom det är så fult att säga nej till någon hittar vuxna sinsemellan på alla möjliga omskrivningar för detta ord, som “inte nu, men nästa vecka”. Trots att man inte har en tanke på att säga ja nästa vecka heller.

Och tittar man på den centralafrikanska politiken och den ekonomiska utvecklingen så kan man se en lång rad löften som det aldrig blivit något av. Nytt hopp om fred och utveckling har grusats igen och igen.

Har man vuxit upp i en sådan miljö har man all anledning att vara skeptiskt inställd till vad människor lovar. Till slut litar man inte riktigt på någon eller något. Och faktum är att det är rätt slående i CAR, denna brist på vad man på finspråk kan kalla “socialt kapital”, eller tillit mellan människor. Det är liksom en grundförutsättning, detta att man aldrig kan lita på vad en annan människa känner, knappt ens de allra närmaste.

Så, till er som känner behov av att “lära afrikaner att spara pengar och planera för framtiden”: Kanske måste man börja i en annan ände. Kanske behöver ni först hjälpa till att skapa trygghet och stabilitet. Se till att löften infrias, bygga förtroende. (Om man nu kan hjälpa till med det.) Och prata med föräldrar om hur barn påverkas av svikna löften. För det handlar inte om en kulturellt eller genetiskt betingad preferens för lättja. Det handlar om en högst rationell anpassning till en oförutsägbar miljö.

Ikväll tänds eldar över hela Sverige och huttrande körer sjunger vårsånger och firar vårens ankomst. Så även i min uppväxtort Vintrosa, lite utanför Örebro, där jag själv ska vara med och sjunga om att Vintern rasat ut.

I år bjuder jag med min vän från Uganda, som inte sett något valborgsmässofirande trots att hon bott i Sverige i nästan två år. När hon frågar varför man firar Valborg är det enklaste svaret förstås att säga att man firar vårens ankomst. Men jag tycker att det är roligt att beskriva bakgrunden till traditionen. Här finns många teorier och spekulationer: att eldandet grundar sig i en rent praktisk uppgift att bränna upp ris som man röjt undan i markerna, att man tände stora bål för att skrämma bort rovdjur när betesdjur släpptes ut på bete, eller att det hela är en sorts nyårsfirande. Men min favoritbeskrivning är att vi från början tände eldar och förde oväsen för att oskadliggöra de onda andar och häxor som ansågs släppas loss just i brytningstiden mellan vinter och vår.

När vänner från Afrika hör om denna förklaring får jag ofta ett litet igenkännande leende till svar, och ett konstaterande: “Jaså, era traditioner grundar sig också i sådana föreställningar.” Europa kanske inte är fullt så sekulärt och rationellt och modernt som det ibland vill ge sken av. Eller har i alla fall inte alltid varit.

Jag fick en fråga idag om hur vi ser på att driva ett safariföretag i centrala Afrika i förhållande till Joseph Conrad. Först hörde jag fel, tänkte på Joseph Kony och började prata om LRA. Men personen som ställt frågan insisterade: Nej, han menade Joseph Conrad och Mörkrets hjärta. Den vite mannen som bygger upp sitt eget lilla imperium långt ute i bushen. Hur ser vi på verksamhet i förhållande till den berättelsen?

Och jag blev lite ställd. Jag har inte fått frågan så rakt ut förut. Människor kan ifrågasätta jakten, gör de det brukar jag ha ett svar att ge. Men detta med Mörkrets hjärta snuddar vid något annat, detta med den Vite Mannen i Afrika. Det är något som tidvis snurrat i mitt huvud, men som jag inte riktigt rett ut ens för mig själv: Det där med vad vi egentligen har för moralisk rätt att komma in som utlänningar och bygga vidare på en tradition som har så mycket i bagaget av rasism och nedvärderande föreställningar, av våld och rodrift.

Mitt svar på frågan blev att jag ändå tror vi har lyckats gå vidare från “Mörkrets hjärta” och “Out of Africa”-tiden. Att vi som vita fortfarande visserligen är annorlunda, men att det blir en annan sak när vi är uppvuxna i landet och talar språket flytande och verkligen jobbar för att inte skapa den där “Out of Africa”- bilden. Men att det samtidigt är svårt för när man jobbar med safaris så säljer man ju just, i viss mån, drömmen om det gamla Afrika.

Vad jag också hade velat svara är detta, att det fortfarande finns en massa koder i relationer mellan vita och svarta i CAR, som verkar härstamma från kolonialtiden, och att jag och vi medvetet gjort och gör mycket för att försöka komma ifrån dessa koder, detta bagage från en annan tid. Jag hade velat berätta om alla gånger jag har fått säga till personer som vi vill anställa att verkligen läsa igenom sina kontrakt innan de skriver på dem, för att veta vad de förbinder sig till. Jag hade velat berätta om Jonas, servitören, som blivit upplärd av en gammal belgisk baron och som inte vågade ta några egna initiativ över huvud taget, men som visade sin stora potential som arbetsledare när vi gav honom fria händer och ansvar. Jag hade velat berätta om den vite guiden som inte klarade av att arbeta med våra spårare för de lyssnade inte på honom när han tog till sin invanda roll från sin tidigare arbetsplats och nästintill skrek ut order.

Jag vill inte säga att vi är så fantastiskt duktiga och har skapat en arbetsplats helt utan något arv från kolonialtidens rasism och uppfattning om den vita rasens överlägsenhet. Självklart finns det problem även hos oss. Men vi har jobbat med det, och gör det kontinuerligt. Och jag vill tänka att det bästa vi kan göra för att mota bort resterna av den koloniala rasismen i “Mörkrets hjärta” är att attackera den inifrån.

Efter gårdagens inlägg har jag letat runt lite efter information om diskriminering på grund av hudfärg eller ras i Sverige. Att det är ett ämne som är aktuellt var jag redan medveten om, och jag har länge tänkt skriva något om hudfärg och identitet och om begreppet rasifiering som hörts allt oftare på senaste tiden. Det har dock ännu inte blivit någon konkret text eftersom det är ett svårt ämne som jag inte bara vill kasta mig ut i hur som helst.

Vad jag läst i flera artiklar idag, som jag faktiskt blev lite förvånad över, är att diskriminering på grund av hudfärg är ett växande problem i Sverige. Att det existerade visste jag, men jag hade nog trott att det blev mindre. Men enligt en alldeles dagsfärsk artikel på SVT:s hemsida är det faktiskt så att hatbrotten mot afrosvenskar ökar, samtidigt som hatbrott mot andra grupper minskar.

I en artikel i Dagens Arena från maj 2014 läser jag att begreppet ras helt togs bort ur svensk lagstiftning och officiella dokument år 2011. Tanken med detta var säkert att signalera att Sverige är ett land där ras inte ska spela någon som helst roll. Och jag kan tycka att det är en god tanke. Genom att tänka på vårt språkbruk och undvika att prata “vi och dem” kanske vi faktiskt kan minska problemet.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Ras spelar roll i Sverige idag, och genom att ta bort ordet ras ur lagstiftningen, menar Afrosvenskarnas riksförbund, tar man också bort möjligheten att prata om de svårigheter som afrosvenskar möter i sin vardag.

Inför riksdagsvalet 2014 publicerade Afrosvenskarnas riskförbund en agenda med 15 krav på saker som bör göras för att komma tillrätta med problemet med diskriminering av svarta, eller afrofobi. Och även om jag inte håller med om precis allt så känner jag att det här är viktigt! Det handlar om mycket mer än den där fåniga diskussionen om huruvida man ska kunna säga negerbollar eller inte. Det handlar om strukturella problem som vi alla på något sätt är en del av och som vi måste arbeta för att bryta ner.

Innan ni läser detta vill jag börja med att säga att jag är väl medveten om att jag bara känner till den ena sidan av historien jag ska berätta. Jag gör inte anspråk på att presentera en objektiv bild av situationen. Detta är mina tankar kring en specifik händelse, som kanske är unik (jag hoppas det!) men som sätter ljus på något viktigt.
     Då så. Då vet ni var ni har mig.

Som kanske framgått av tidigare bloggposter bor vi, när vi är i Sverige, i Örebro. Det är en trevlig stad, som växer och aktivt arbetar med att utvecklas och bli mer attraktiv för boende, för företag och studenter. För några veckor sedan hörde jag ett program på lokalradion om hur man ville bygga nya, fina hus längs Svartån, som rinner genom centrum, för att kunna erbjuda bostäder till inflyttande människor från de övre samhällsskikten. Örebro vill locka kunskap och kompetens, och för att göra det framhåller man gärna sådant där som man är lite extra stolt över: det rika kulturlivet, den spännande, långa historien (stan fyller ju faktiskt 750 år i år!), närheten till naturen och det nybyggda campus för läkarstudenter vid Universitetssjukhuset.

Men de senaste dagarna har en annan sida av Örebro trätt fram för mig, och jag har förstått att det är skillnad på människor och människor, och att det inte är alla som ska lockas att flytta hit till staden vid Hjälmaren.

Familjen som sedan en dryg vecka hyr två rum hemma hos oss kom hit till Örebro i början av januari, hitbjudna av en vän. Mamman hade då redan bott på en annan ort i Sverige i drygt ett år, medan de båda pojkarna var alldeles nyanlända från sitt hemland i centrala Afrika. Tyvärr visade det sig att den här vännen inte var en så väldigt bra vän, för hans löften om att hjälpa till att ordna bostad i Örebro infriades aldrig, och bara några dagar efter att familjen anlänt till staden, flyttade han härifrån. Det blev alltså lite struligt med bostad, milt uttryckt.

Fallet hamnade hos socialen, som lät förstå att de verkligen inte kunde hjälpa till med något sådant här, eftersom det var mammans eget fel att hon lämnat sin tidigare bostadsort utan att veta säkert om hon hade boende i Örebro. Vilket förvisso var sant, på sätt och vis, men det visste ju redan mamman, och hon hade redan ångrat gruvligt att hon över huvud taget flyttat hit. Det var det ingen som behövde påpeka för henne.

På sin höjd kunde socialen erbjuda boende två nätter åt gången på ett vandrarhem, men varannan dag var familjen alltså tvungna att ta med allt sitt pick och pack, lämna vandrarhemmet och bege sig till socialkontoret, bara för att få sitta och svara på frågor om varför de ännu inte lyckats hitta en egen bostad, och sedan få ytterligare två nätter på vandrarhemmet. Allt detta medan mamman skulle försöka plugga, eftersom hon kommit in på en utbildning i Örebro, och pojkarna inte önskade något hellre än att få börja skolan.

Vid mötena med socialen fick mamman gång på gång förklarat för sig att det var hennes eget fel att hon nu inte hade någonstans att bo, och att det faktiskt är olagligt i Sverige att bo på gatan när man har barn. När hon precis flyttat in hos mig frågade hon sedan flera gånger om det var så att socialen kunde ta barnen ifrån henne på grund av det som hänt. Att man vållat en mamma, som kämpat för att få sina barn till Sverige och äntligen återförenats med dem, en sådan oro är för mig helt oförståeligt. Det var ju uppenbart att hon inte ville “bo på gatan” med dem, utan sökte lägenhet med ljus och lykta!

Sedan löste det sig alltså med boende, och vi skrev hyreskontrakt på ett halvår till att börja med. Allt gott, tänkte jag. Men se där hade jag fel. För myndigheterna här i Örebro (och här handlar det dels om socialen, dels om arbetsförmedlingen, som har ansvaret för nyanlända under de första två åren) som varit engagerade i familjen, hade “hjälpt till” på sitt sätt genom att hjälpa mamman att söka lägenheter på alla möjliga orter i Sverige. Och detta trots att hon påbörjat en utbildning här som inte finns på andra orter men som ger goda möjligheter till arbete. Och nu har det dykt upp en ledig lägenhet, långt från Örebro. Och då tycker arbetsförmedlingen att det är bättre att avbryta utbildningen och flytta härifrån. Detta motiverade de på följande sätt:
“Du ska veta att det är väldigt svårt att hitta bostad och arbete i Örebro. Det finns många, även sådana som är mycket mer välutbildade än du, som letat i många år utan att hitta något alls.”

Om ni nu tycker att det här känns som ett ok förfarande, så vill jag att vi vänder lite på perspektivet. Tänk er istället att en vit man flyttat till Sverige med sina två tonårspojkar. Han har en bra utbildning i hemlandet och har arbetat inom läkemedelsindustrin (precis som mamman i familjen som bor här). Han har ännu inte lärt sig flytande svenska men pratar bra engelska (precis som mamman), och det spelar ju inte så stor roll för nästan alla svenskar kan engelska. (Eller hur?) Nu är han i Örebro, har kommit in på en utbildning efter vilken han har rätt så stor chans att få jobb. Men det strular med boende. Och tänk er nu att denne man varannan morgon får släpa alla sina väskor bort från vandrarhemmet där han fått bo på nåder, och sedan tillbaka på eftermiddagen, och hela tiden måste försvara varför han inte hittat någon lägenhet än. Tänk vidare att socialen påpekar för honom att det faktiskt inte är lagligt i Sverige att leva som han gör.

Sedan skaffar han ett boende och har därmed ordnat sin tillvaro. Men då dyker ett erbjudande om en lägenhet på en annan ort upp, varpå mannen får höra att det är bäst att han flyttar, för han har ändå mycket små chanser att hitta boende och arbete i Örebro.

Känns det troligt att en vit man skulle behandlas på det sättet? Jag tycker inte det. Istället får jag intrycket av att Örebro gärna blir av med en kvinna som de inte tror kommer att kunna bidra med något till Örebro i framtiden. Bättre alltså att skicka henne någon annan stans, så får detta “annanstans” lösa integrationsproblemet.

Jag skrev i början att jag bara känner till den ena sidan i den här historien. Därför vill jag avsluta med ett par öppna frågor till den andra sidan, närmare bestämt till Örebro kommun och mer specifikt till socialtjänsten och arbetsförmedlingen:
– Varför ska en person som har boende och en pågående utbildning uppmuntras att lämna Örebro mitt i en termin?
– Är vissa människor mer välkomna än andra till Örebro? Vad är det i så fall som definierar vem som är välkommen och inte? Inkomst? Klass? Eller (ärligt nu!) hudfärg och etnisk tillhörighet?
– Behöver Örebro bli bättre på integration? Vad kan vi göra för att lyckas med det?