För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra.

Jag har lite identitetskris i mitt skrivande efter Kenyaresan och efter att ha läst den lilla satiriska novellen ”How to Write about Africa” av Binyavanga Wainaina. Jag skriver mycket om Afrika, eftersom jag har så mycket därifrån som jag vill berätta om. Och jag tycker själv att jag har ganska bra koll på hur jag ska skriva för att undvika de stereotyper som Wainaina skriver om i sin novell. Han radar träffsäkert upp saker som förekommer i klassiska skildringar av Afrika, och som upprätthåller den bild som har byggts av kontinenten ända sedan kolonialtiden och kanske ännu längre tillbaka: svält, solnedgångar, vilda djur, fattigdom och naturromantik. ”Riktiga” afrikaner ska vara zulu eller masai, eller korrupta politiker. Framgångsrika afrikaner får bara skildras om de tagit nobelpriset, annars platsar de inte. Listan kan göras lång, och allra helst skulle jag bara vilja översätta hela novellen och posta den så att ni får läsa. (Finns den förresten översatt till svenska? Någon som vet? Jag har letat men har inte hittat den.)

Vad jag bråkat med mig själv om de sista veckorna är om det verkligen räcker att ha koll. Hur medvetet jag än skriver, är min skildring av Afrika i någon mån en utifrånskildring. Hur mycket jag själv känner mig hemma i Centralafrika är det inte mitt ursprung. Och även om jag tycker att en människa först och främst själv måste få definiera var hon känner sig hemma, och även om jag på alla sätt och vis tycker att en människa som inte har sitt etniska ursprung i Sverige helt och fullt måste få kalla sig svensk om hon vill det, så kan jag inte komma ifrån att det finns ett obehagligt arv i form av rasistiska strukturer när det gäller vita som ger sig själva företräde till en del av världen som inte är ”deras egen”. Och även om jag skulle önska att saker var annorlunda, att alla människor på jorden var jämlika och jämställda, så måste jag förhålla mig till att jag är en del av den vita, västerländska världen, och att det finns strukturer som bara på grund av min hudfärg och ursprung ställer mig högre upp i hierarkin.

Jag lyssnar på Utvandrarna på Storytel. Och jag vet att jag inte är den första att göra kopplingen men måste ändå få nämna det:

Med dagsaktuella berättelser om livsfarliga båtfärder över Medelhavet i bakhuvudet är det starkt att höra om hur Kristina i boken gruvar sig över färden över till Amerika. Kan hon med gott samvete ta med sina barn i bräckliga båtar över ett stort hav? Utsätter hon dem då inte för alltför stor fara? Och samtidigt – vad kan hon erbjuda dem för liv om de stannar kvar?

Det finns så många paralleller att dra att det nästan blir kusligt. Och samtidigt finns en stor skillnad. Till USA lockades invandrarna med löften om jord. I Europa idag anstränger vi oss hårt för att inte behöva ta emot för många nya människor.

Jag lärde mig under kursen i utveckling att en anledning till att Sverige kunde utvecklas så snabbt var att vi hade möjlighet att “exportera” stora delar av vår okvalificerade arbetskraft. Afrika idag har mycket liten möjlighet att göra detsamma.