Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
-
I skuggan av Astrid Lindgren
För en vecka sedan fyllde jag 39 år. Det har firats på olika sätt under helgen som gått, och trots att jag hade sagt att presenter inte var viktigt får jag börja den här arbetsveckan med en ny mugg, en glad, grönglittrig penna och en massa gott kontorsfika (mycket mer än vad som syns på bilden).
Muggen, som är från mina systrar, pryds av ett citat från Astrid Lindgren, eller ska jag kanske säga från Pippi: ”Jag är fräknigare och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här blir jag direkt oemotståndlig.” Huruvida detta kan tillämpas på min vinterbleka hud låter jag vara osagt, men snart blir det ju vår och då kommer nog fräknarna också tillbaka.
Muggen kom i en kartong, och på kartongen fanns en fin bild av Astrid Lindgren, som nu åtminstone tillfälligt har fått en plats på mitt kontor hon också. Här får hon sitta och titta på mig när jag skriver.
Som barnboksförfattare i Sverige är det omöjligt att inte förhålla sig till Astrid Lindgren. Det finns många fantastiska svenska författare som skriver för barn och unga, men Astrid Lindgren lyser ändå starkare än alla andra. Hon och hennes berättelser finns överallt, det går inte att komma ifrån dem. Det är med all rätt hon har blivit så populär och älskad. Hon har ett sätt att fånga barnets perspektiv och skapa äventyr både i det stora och det lilla som är helt vidunderligt.
Att ha en sådan sagoskatt med sig är förstås alldeles fantastiskt. Men för den som själv vill skriva kan det också vara ganska hämmande. När jag började skriva för barn drömde jag om att bli en ny Astrid Lindgren, och jag har förstått i samtal med andra att det finns många som har tänkt likadant. Och tanken i sig är väl inte konstig. Det är bra att ha förebilder att se upp till. Problemet för mig var att det blev ganska hämmande. Jag kände att ingenting jag skrev blev bra nog. Ingenting kunde mäta sig med Astrid Lindgren.
Och så sitter jag nu med en bild av henne på min egen arbetsplats och känner att det inte hämmar mig alls. Vad har hänt? Tycker jag att jag själv är lika bra som hon nu? Nej, det skulle jag väl inte säga. Men jag tycker inte längre att det spelar så stor roll. Jag behöver inte vara Astrid Lindgren. Jag är Emelie Nestor. Jag har mina berättelser att berätta, på mitt sätt.
Det finns förstås inte bara en enda förklaring till att jag har kommit hit, men jag kan ändå peka ganska tydligt på en specifik händelse, en skrivövning, som var helt avgörande för mig. När jag gick kursen ”Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren. För den som inte vet så handlar fan fiction om att ”skriva vidare” på en annan författares verk och göra sina egna berättelser utifrån den värld och de karaktärer som denna författare har skapat.
Jag bestämde mig för att göra något relaterat till Kurrekurreduttön och Pippis pappa, n***rkungen. Helt övertygad om att Lindgren bara var barn av sin tid och säkerligen själv hade bearbetat de delarna av berättelsen om hon hade varit verksam idag, ville jag ändå belysa det faktum att Pippis pappa kommer som en total främling och utan vidare blir utsedd till kung. Det måste ju ha funnits någon som bestämde på ön även innan han kom! Resultatet blev berättelsen om prinsessan Moana (som jag namngav INNAN filmen Vaiana/Moana kom ut). När jag hade skrivit den kände jag att visst, jag har långt kvar till Astrid Lindgrens nivå. Men jag har ändå något att säga till barn i vår tid, och det vill jag jobba vidare på. Det ska jag fortsätta att jobba vidare på.
- Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre", Språk, text och översättning
Terminsslut och sommarjobb
Så är denna termin slut. Jag har lämnat in det sista arbetet i den här fransk-kursen och ser fram emot semester. Fast inte bara semester, utan också jobb. Roligt jobb! En sommar då jag ska arbeta med mitt eget företag. Jag började igår med att göra om bloggen litegrann, så att den även funkar som hemsida. Jag ser det som ett första steg. Så småningom kanske det blir en helt egen hemsida men det får komma, som man säger på sango, yeke yeke, lite i taget. Under terminen har jag jobbat en del med text till ett företag som förmedlar safariresor, och nu under sommaren har jag faktiskt också redan några projekt på gång, så just nu är jag sjukt positiv när folk frågar om det finns jobb inom den här branschen.
- Litteratur och skrivande, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre", Språk, text och översättning
Att använda dålig franska som lågstatusmarkör
Min kurs i franska fortsätter, och mitt experiment med den centralafrikanska franskan likaså. I förra veckan skrev jag ett arbete som avslutade delkursen om franskspråkig litteratur i världen. Vi fick välja ämne själva, och jag valde att titta närmare på de ord på andra språk än franska, och de uttryck på okonventionell franska, som finns i två av böckerna vi har läst: En boys liv (Ferdinand Oyono) och den självbiografiska Livet utan masker (Maryse Condé). Jag ville undersöka vad dessa typer av ord och uttryck fyller för funktion i texten, och det jag kom fram till var att de två fenomenen motarbetar varandra och strävar åt två olika håll. Detta var en slutsats som min lärare inte höll med om, vilket gjorde det hela ännu mer intressant. Och därför undrar jag förstås: Vad tycker ni som läser bloggen?
-
En boys liv (Une vie de boy) av Ferdinand Oyono
Boken En boys liv hör till den första generationen franskspråkig afrikansk litteratur. Den är skriven av den kamerunesiske författaren Ferdinand Oyono och gavs ut 1956, några år innan Kamerun blev självständigt från Frankrike. Liksom många franskspråkiga afrikanska författare på den tiden hade Oyono fått sin högre utbildning i Frankrike, och hans texter är färgade av de franska litterära idealen. Samtidigt har han en egen, unik ton, och det är med rätta som En boys liv har blivit en klassiker. Utan att öppet kritisera det koloniala systemet lyckas han, med sin blandning av ironi och allvar, att sätta ljuset på många av de orättvisor som var en del av den koloniala ideologin. -
Att det ska vara så svårt att prata som man vill prata!
På franskakursen just nu läser vi Une vie de boy (En boys liv) av Ferdinand Oyono. Ikväll har vi seminarier för att diskutera boken över internet. Jag har under förra veckan lagt in en presentationsvideo på mig själv kursrummet på nätet. I den videon pratar jag ”min” franska och förklarar till och med kort varifrån mitt uttal kommer. Och ändå sitter jag sen där, när jag ska diskutera i grupp, och försöker anpassa mig till att prata med mer fransk accent. Fast jag inte vill. Fast vi till och med läser en bok som är skriven av en kamerunesisk författare, som på ett genialiskt sätt genom berättelsens inledning ger sig själv tillåtelse att skriva på sin egen franska. (Jag har skrivit mer om boken här.) Hur svårt ska det vara?
Fast ok… jag vet ju varför det blir så här. Förutom min egen drivkraft att prata så ”snygg” franska som möjligt, så handlar detta också om att jag är rädd att jag, genom att prata på mitt centralafrikanska sätt, på något sätt skulle framstå som att jag vill göra mig lustig över den centralafrikanska franskan. Varför? För att jag har hört det alltför ofta: människor som pratar med överdriven afrikansk brytning samtidigt som de berättar om något som en afrikan har sagt och som de tycker är roligt eller larvigt. Ja, jag har inte bara hört andra göra det. Jag har gjort samma sak själv. Tyvärr. Ja, det förekommer faktiskt i boken vi läser också, detta sätt att skämta om ”infödingarnas” sätt att prata. Och visst måste man få skämta. Men när skämten går helt i linje med ett system som underbygger rasistiska strukturer, då blir det ändå osmakligt.
Så mycket makt i användandet av ett språk.
-
Franskastudier och mitt efterlängtade sociala experiment
Jag är tillbaka på universitetet. På heltid. Efter tre års arbete med internationellt bistånd på PMU har jag tagit steget tillbaka till något som jag påbörjade direkt efter gymnasiet: franskastudier. Det är femton år sedan jag gjorde franska A som min första universitetskurs, på distans och halvfart vid Örebro universitet. Under året som jag läste den kursen tillbringade jag en del tid i norra CAR, där jag började lära mig lite mer om den centralafrikanska vildmarken och safari – det som skulle bli en viktig del av de kommande fem-tio åren av mitt liv.
Under många år trodde jag att den där kursen i franska skulle få stå för sig själv, och att jag, om jag någonsin skulle satsa på universitetsstudier igen, skulle välja ett annat ämne. Och jag har ju läst lite utveckling, lite fred och konflikt, lite kreativt skrivande, men inget som räckt till en färdig examen. Men så började jag titta på möjligheterna att arbeta som översättare och tolk,
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?
För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.
Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar.
-
Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.
Efter gårdagens inlägg om makt och privilegier, och efter att ha funderat och läst mer, bland annat det här hos Lady Dahmer, vill jag lägga till ytterligare en tanke i min lilla serie om omvänd rasism:
Jag har redan slagit fast att omvänd rasism inte existerar. Rasism är ett helt system av förtryck grundat på hudfärg och på den kultur som förväntas höra ihop med hudfärgen. I det systemet är vita som grupp priviligierade. Sedan förekommer diskriminering mot vita, utfrysning av vita, dumförklarande av vita, osv, i vissa sammanhang. Men det är inte samma sak som rasism. Makten som jag skrev om igår, som jag som vit/västerlänning har i förhållande till andra människor i världen, den har jag tillgång till även om jag ibland blir dumförklarad och utfryst.
-
Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön
Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ’Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
”Muoni manana!”, vilket betyder:
”Tjänare på er igen!”Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd. - Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
Avtryck. Intryck. Uttryck. Snart reser vi mot Centralafrikanska Republiken.
Vi är på väg till CAR, jag och min syster Elise. Vi reser hemifrån ikväll och kommer vara borta i två veckor. Eftersom resvägen är rätt lång innebär det ungefär tio dagar i CAR. Och vad ska vi göra med de dagarna?
Syftet med resan – förutom det där med att få komma hem och träffa vänner – är att samla berättelser och intryck, som vi sedan vill använda för att skriva och skapa musik (det sistnämnda gäller framför allt Elise). Vårt tema för resan är ”uttryck”, och för varje dag kommer vi att fundera över vad olika saker och människor uttrycker, tex “Vad uttrycker marken?” och “Vad uttrycker blickar?” Utifrån dessa teman kommer vi varje dag att spela in en gemensam ljuddagbok, som vi förhoppningsvis senare ska kunna använda och dela med er i olika sammanhang. I den mån vi kommer åt internet, kommer vi också att blogga och instagramma kring temat.
