Efter ett tips på Facebook såg jag idag den första entimmesdokumentären av sammanlagt åtta som sänds i SVT den här veckan under temat “Why poverty?” Why poverty är ett internationellt projekt som vill kasta ljus på fattigdomen i världen genom dessa åtta dokumentärer samt 30 kortfilmer som sänds över hela världen under en vecka. Läs mer på SVT’s egen temasida.

Första filmen handlar om vilka olika livsförutsättningar vi har beroende på var i världen vi föds. Jag kan bara säga: Se den!

Jag tänker inte göra någon lång utläggning, dokumentären är väl gjord och talar för sig själv. Jag har bara en liten reflektion. 25-åriga Hawa från Sierra Leone säger på filmen att hon vill ha många barn, eftersom hon är så fattig. Kanske kommer då något av hennes barn att bli något stort och hjälpa henne ur fattigdomen.

I RCA har jag faktiskt på senare år ofta hört motsatsen. Många av mina jämnåriga vill absolut inte ha många barn. De vill ha två, max tre. “Så att jag har råd att ta hand om dem och låta dem gå i skolan,” säger mina vänner. Det är hoppfullt tycker jag.

Tio små plastpåsar tog jag med mig hem från RCA sist jag var där. Tio små orange påsar, lagom stora att hålla i handen. Ett svart, enkelt tryck skvallar om innehållet: ”Café Diamant – Sangha Mbaere”. Påsarna är enkelt ihopvikta och häftade med ett vanligt häftstift. Ingen vakuumförpackning här inte. Förmodligen är det kaffe av ganska dålig kvalitet, om man skulle fråga en kaffekännare. I RCA odlas endast Robusta-bönan, det är för låglänt för finkaffet Arabica. Bönorna plockas för hand och torkas ofta på någon gårdsplan, direkt på marken, innan det köps upp av ett rosteri. Rosterierna ägs och drivs ofta av landets handelselit: libaneser. Bönorna rostas och mals, och packas i påsar med rosteriets namn: Café Diamant, ”jätten” Star, eller min egen favorit: Pendere Café ti Mambere Kadeï. (Det fina kaffet från Mambere Kadeï – Mambere Kadeï är provinsen där jag själv växte upp.)

Jag njuter mina värdefulla påsar långsamt, varvar dem med ”vanligt svenskt” kaffe från Ica. Bjuder bara några utvalda. När man får besök av någon själsfrände som också har ett andra hemland i hjärtat av Afrika är det ett bra trick för att skapa lite nostalgi: ”Åh, det luktar Afrika-kaffe!” Jag lärde mig härom dagen att luktsinnet har sitt centrum i hjärnan nära känslocentrat, och att dofter därför på ett alldeles särskilt sätt kan framkalla olika känslor. Jag tvivlar inte på att det är sant.

Som sagt, en kaffekännare skulle nog döma ut mitt kaffe som ett kaffe av ganska dålig kvalitet. För mig däremot är detta vad jag skulle kalla för riktigt kaffe. Milt i smaken, himmelskt gott. Jag kan ta påtår flera gånger om! Ja, om jag nu inte ska vara sparsam så att det räcker lite längre.

En vän kommer och hälsar på, en från CAWA-familjen, som också har bott och arbetat i bushen. Över en kopp riktigt kaffe pratar vi om den där längtan som molar i hjärtat. Vi säger samma sak: Det är inte det att det skulle vara dåligt att bo i Sverige. Vi har det bra här. Men längtan efter något annat, efter varma nätter och vidunderlig frihet, den släpper inte taget. Man kan hålla den i schack, man kan leva ett väldigt bra liv, men så ibland så suger det till och man vill bara strunta i allt, köpa en flygbiljett och dra!

Det finns en annan sorts kaffedoft också, men den kan inte exporteras, den måste upplevas på plats. Den som en gång har dragit in doften av blommande kaffe i den fuktiga gryningen en tidig decembermorgon vet vad jag menar… menar med den där längtan.

Annadagskväll, och den där omisskänliga känslan infinner sig, som alltid. Nu är det slut. Detta som vi väntat på och planerat för i veckor är nu till ända. Det känns lite tomt, vad ska vi göra nu? Men mest känns det nog skönt. Det blev en fin jul, och nu är vi tillbaka hemma efter två nätter hos mamma och pappa, med våra julklappar fortfarande stående i en säck i hallen och minnen att bevara för framtiden. Jag hörde på radio någon som sa att vid årshögtider blir tiden bara en tunn hinna, när vi firar jul finns alla andra jular alldeles intill, ett minne som man kanske trodde man glömt kan dyka upp igen, framkallat av en doft eller en kär julsång. Och visst är det något speciellt med att komma hem till släkten, träffa mostrar och farbröder och kusiner, och återvända till barndomens jular med pirr och lång, lång väntan innan tomten kommer. Men de minnen som värmer mig mest är nog ändå minnen från en annan sorts jular, långt från vit snö och julmusik i julskyltade varuhus. Jular där man fick tänka till lite extra för att kunna ordna lite pepparkakor och en julskinka, kanske till och med kunna ställa fram en dyrbar burk sill på julbordet.

Jag tror att det är det där med att få anstränga sig. Att få göra så mycket man bara kan. I Sverige finns tillgång på jul i överflöd. Man vill så gärna och så mycket, och det mesta går att ordna, utan alltför stor ansträngning. Man kan i princip få så mycket gran och glitter och röda kulor och klappar och ljus och skinka och pepparkakor och knäck och julsånger som man bara vill, ja, till och med mer än man vill, så mycket att man äter tills man mår illa, och lyssnar på bjällerklang tills man inte orkar höra den mer. För att det inte ska blir för mycket måste man till slut begränsa sig, sätta stopp för sina ansträngningar.

Det första året då vi just startade upp vårt safariföretag, högg vi väg genom bushen under julhelgen. Där fanns inte ett enda jultillbehör, men för att helgen ändå inte skulle gå spårlöst förbi, stannade jag och min vän Colo i lägret under julaftonen och friterade sötpotatis och lagade lite extra mat.  Till avslutning på måltiden kokade vi en enorm gryta med 20 liter risgrynsgröt. Fnittrande planerade vi kvällen och tillsatte alla rollerna i ett julspel, som tyvärr aldrig blev uppfört eftersom våra tilltänkta skådespelare inte antog utmaningen. Mörkret sänkte sig över vad som syntes vara alldeles vanlig kväll efter en vanlig arbetsdag. Vi satte oss ner och åt tillsammans i små matlag på 4-5 personer, i ljuset från eldarna. När maten var uppäten satt vi kvar och pratade med varandra. Juldagen skulle vara en ledig dag, så ingen hade bråttom att gå och lägga sig. Någon nynnade en julsång. En annan berättade om en rolig incident i förra årets julspel i kyrkan och funderade på om samma person skulle få spela Josef även i år. Så småningom började en efter en dra sig tillbaka till sina tält. Jag, och säkert många med mig, skänkte familjen där hemma en tanke och önskade för en stund att jag varit med dem, men egentligen var jag lycklig där jag var. Vi hade gjort så gott vi kunde, och det var en skön känsla.

Flera år senare, förra julen, var min mamma och hennes vän och hälsade på oss i vår safaricamp över julen. Innan avfärden från Sverige hade vi noga planerat vad som skulle tas med till julbordet: två burkar sill, en burs ansjovis till Janssons frestelse, ett paket finn crisp, lite marsipan och nougat för att göra mozartkulor. Hur mycket som helst gick inte att ta, vi hade begränsat utrymme i resväskorna. Döm därför om vår lycka när en jägare, som kom från Sverige på självaste julafton, plockade fram en julskinka som bidrag till julbordet! Med den blev det så komplett som man bara kan vänta sig långt ute i bushen, en dags resa med bil från närmaste lilla by. Vi hade god mat och levande ljus, smällkarameller som hängde alldeles slaka på grund av fukten i luften, och till och med en liten hög med julklappar. Fortfarande var kvantiteten av det hela bara en bråkdel av vad det kan vara i Sverige, men vi var så nöjda! Vi hade gjort allt så bra vi bara kunnat, hade verkligen fått ta i från tårna. Begränsningarna var naturliga, de var inte utsatta av oss. Det kändes gott.

Traditioner i all ära, men jag tycker att alla någon gång borde ge sig själv en jul som är annorlunda från den man är van vid. Det ger perspektiv och hjälper en att se vad man verkligen tycker är viktigt.

Ibland är jag väldigt tacksam att jag är född i Sverige! Eller, att bara säga att jag är tacksam är egentligen lite för enkelt. Tacksamheten rymmer nämligen också ett styng av dåligt samvete över hur orättvis världen är. Vad har jag gjort för att förtjäna att födas bland de lyckligt lottade? De som har pengar, resurser, tusen valmöjligheter och därtill ett relativt pålitligt skyddsnät att falla ned i ifall något skulle gå fel.

I slutet av april blev Theo sjuk. Vi hade under några veckor märkt att blev svullen på magen och i ansiktet men förstod inte vad det var. Vi tänkte att vi skulle kolla upp det när vi kom till Sverige, men så när ögonlocken blev alldeles bulliga tog vi och ringde upp en läkare som vi känner och frågade vad han tyckte att vi skulle göra. Han rådde oss att kolla upp det hela så snart som möjligt, så vi beställde upp ett plan och flög till Bangui, i tron att vi skulle komma tillbaka till Kocho om någon vecka. Väl i Bangui blev Theo undersökt, och det dröjde inte många timmar innan läkaren konstaterade: ”Han måste evakueras till Sverige för behandling.”

Försäkringsbolaget kontaktades, och lite mer än ett dygn senare satt jag, Theo och Axel på ett plan från Bangui till Brazzaville. Därifrån flög vi vidare till Stockholm via Paris, och så blev det taxi från Arlanda direkt till Universitetssjukhuset i Örebro. Så långt bort, och ändå så nära. Fler undersökningar följde, Axel fick byta ut Frida mot mormor medan Theo och jag spenderade några dagar på sjukhuset, och så kom diagnosen: nefrotiskt syndrom. Helt kort betyder det att det blivit en skada på njurarna så att man kissar ut protein. När proteinnivåerna i blodet sjunker läcker vätska ut i kroppen, därav svullnaden. För de allra flesta går detta att behandla med medicin, för vissa är det ett allvarligare tillstånd. (Googla på det om ni vill veta mer.)

Theo fick börja äta kortisontabletter och allt verkade till en början gå bra. Proteinnivåerna i kisset minskade och läkarna var nöjda. Men så kom ett återfall. Kortisonet verkade helt ha mist sin verkan och proteinnivåerna steg igen. Det beställdes en tid för njurbiopsi på specialistkliniken på Huddinge sjukhus, för att kolla upp ifall Theo hade någon mer elak form av nefrotiskt syndrom som inte gick att behandla med kortison. (En njurbiopsi betyder att man sticker in en nål och plockar ut en pytteliten bit av njuren för att undersöka den.)

I onsdags tog vi alltså tåget till Huddinge och i torsdags gjordes biopsin under narkos. Erik, som blev kvar i RCA när vi åkte i april, kom hem samma dag och var där när Theo vaknade ur narkosen. Vilken lycka för en två-åring som saknat pappa!

Ett par dagars väntan och så kom svaret: Theo har något som heter ”minimal change disease”. Det är den absolut vanligaste orsaken till nefrotiskt syndrom och den ”snällaste” varianten. Oftast hjälper kortison, ibland får man ta till andra mediciner, men det går att behandla och innebär inte någon permanent skada på njurarna.

Nu är vi tillbaka i Örebro och fortsätter behandlingen. Hur lång tid det kommer att ta vet vi inte, men det viktigaste är att han har gott hopp om att bli helt frisk, oavsett hur lång tid det nu kommer att ta. Och, som jag sa i början, vi är oändligt tacksamma över möjligheten att få så bra vård! Ett barn med liknande symptom någonstans ute på landet i RCA, utan tillgång till ordentlig sjukvård, får förmodligen aldrig ens någon diagnos. Han svullnar upp, kanske får han i bästa fall lite vätskedrivande, men det hjälper bara tillfälligt. När sjukvården gjort sitt tar föräldrarna till traditionell medicin. Man antar att barnet blivit förgiftad. Kanske är det någon som vill familjen illa. I värsta fall dör barnet utan att familjen någonsin får en förklaring.

Och för oss är det så enkelt, sett ur det perspektivet. I Bangui gjordes ultraljud på Theos njurar av en centralafrikansk läkare. Han utlåtande efter undersökningen var kort:
”De skickar nog hem er till ert land, vi kan inte göra något åt detta här.”
Min första reaktion var att bara ignorera allt och stanna kvar ändå, jag ville inte åka ”hem”, jag var ju redan hemma! Men ser jag tillbaka så här en månad senare är den en annan tanke som dominerar: Tack gode Gud att det fanns ett annat land att åka hem till!

Jag har inte för avsikt att lägga ut en massa detaljer om sjukdomen här på bloggen. Vill ni veta mer så kontakta oss gärna personligen. Ring eller skriv! Om vi inte svarar så är det inte för att vi vill skärma av oss från omvärlden utan förmodligen endast på grund av att vi inte har tid just då.

Jag har tidigare hävdat att en av de finaste sakerna med Kocho är frukosten i restaurangen, som ligger just där de två floderna Kocho och Siriri flyter ihop. Jag tror att jag många gånger har nämnt dimslöjorna över vattenytan som långsamt skingras av den stigande solen… Denna morgonstund, med en mugg underbart gott centralafrikanskt kaffe och några skivor bröd, har tidigare hört till dagens guldkorn.

Men nu är det nya tider, och småbarnsmamman i mig har glatt bytt ut de lugna njutbara frukostarna mot något lika trevlig men ganska annorlunda. Vad som hänt är att vi byggt en egen liten matplats alldeles intill vårt hus. Det började kännas ganska besvärligt att trava iväg med barnen på morgonen, genom hela campen, bort till restaurangen, sitta där och vänta och inte kunna göra något annat medan Theo långsamt tuggar i sin sina mackor, se hur servitörerna blir lite irriterade över att vi fortfarande sitter där så att de inte kan sätta igång med dagens städning… Så vi ändrade helt enkelt på hela konceptet. Resultatet blev bra för alla parter: Jag och barnen (och Erik om han är hemma) får en egen stund på morgonen, Frida får äta frukost i lugn och ro utan att tänka på matande och passande, och Jonas och Antoine slipper att börja varje morgon med att torka kladd från golvet.

Våra morgnar ser nu ut så här, med Theos ord:
”Gonaa” (=god morgon, han har fortfarande inte riktigt fattat skillnaden mellan dessa två ord)
”Klama” (=krama mamma, pappa, Axel)
”Leka” (=leka lite med Axel i sängen)
”Gåupp” (=gå upp)
”Klä, songe, bykko” (=ta på kläder: kalsonger och byxor)
”Akki, bassa, blöba” (Axel har bajsat, vi byter blöja)
”Sokko” (=frukost)
”Glöt, sytt, fede” (=gröt med sylt, Theo äter med skeden)
”Banka” (=Theo vill banka lite på gröttallriken med skeden, för det låter så roligt.)
”Banka, Akki!” (=Theo skrattar åt Axel som bankar med sin sked i bordet.)
”Mamma, kaffe” (den tror jag att ni fattar utan översättning)
”Macka, pip, Theo” (=Theo vill ha en macka med kpi, dvs jordnötssmör)
”Dlicka, vatt” (=Theo vill dricka vatten)
”Fali, vatt” (=Theo funderar på att vatten också kan vara farligt)
”Min!” (=Theo vill ha mer jordnötssmör eftersom han slickat bort allt från mackan)
”Sinn… inte!” (=Theo vill inte äta sin malariamedicin)
”Macka, kavva” (=Theo vill ha en macka med kaviar)
”Nämen, toki” (=Theos utrop när han råkar spilla ut sitt vatten på bordet)
”Säädi, leka” (=Theo har ätit färdigt, nu vill han leka)

Sedan kommer Frida, vi borstar tänderna, och så har dagen börjat.

Lördag middag. Vi befinner oss plötsligt i stan igen, i Bangui, i CAWA’s lägenhet ett stenkast från centrum. Det är tyst. Så där dåsigt tyst som det blir när alla småljud dränks i surrandet från luftkonditioneringen. Axel sover. Theo sover. Frida sover. Försöker sova bort en förkylning som jag innerligt hoppas att jag inte ska drabbas av. Min moya och beau har precis gått ut genom dörren, de var bortbjudna på lunch. Själv äter jag kycklingsallad till surret av luftkonditioneringen och hoppas att barnen ska sova ett tag ännu så att jag hinner kolla igenom alla 122 olästa mejl som fanns i min inkorg. Det är mest på grund av det som vi har åkt till Bangui, för Internets skull. För att det blev alldeles ohållbart att veta att det låg en massa meddelanden och väntade på svar och jag kunde inte komma åt dem. Dessutom ska jag passa på att träffa lite folk, ringa en del telefonsamtal, handla lite grejer. På onsdag åker vi tillbaka till Kocho igen, flyger upp med det flyget som hämtar ned kunderna.

Luftkonditioneringen surrar och fyller tystnaden, och jag tänker att det är skönt att vara ensam. Det händer nästan aldrig annars. Är det inte barnen så är det kunder, är det anställda. Vår egen lilla värld i Kocho är motsägelsefull på så sätt att jag är lite ensam men ändå aldrig just… ensam. Ensam för att jag saknar att kunna träffa de vänner jag vill, när jag vill. Aldrig ensam för att det inte finns någon privat sfär. Till och med när jag nattar barnen kan någon anställd komma inklivandes för att ställa en fråga, be att få redovisa en handkassa, informera om att glassen smält och att de bakar chokladbollar istället… Dåliga rutiner? Kanske. Eller kanske helt enkelt bara… TIA. ”This Is Africa.”

Ett barndomsminne: Familjen Nestor sitter och äter kvällsmat vid matbordet i Gamboula. Mamma, pappa, Emelie, Lina, David. Ute är det mörkt, barnen har duschat, snart är det dags att sova. Vi pratar om vad som hänt under dagen, njuter av att ha den här tiden tillsammans. Då knackar det på dörren, någon söker pappa: ”Mbi ye ampoule.” Jag behöver en glödlampa. Pappa suckar och reser sig. Han är ansvarig för det tekniska på missionsstationen, och det händer mer än en gång att folk kommer och ber honom om glödlampor långt efter det att arbetsdagen är slut. Hur ofta vet jag inte, men tillräckligt många gånger för att jag ska komma ihåg det ända till idag.

Så nej, ensamhet eller privatliv existerar knappast för oss så länge vi är i Kocho. Ibland är det nästan så att jag tror att jag ska bli galen om jag får höra ett till: ”S’il vous plait Madame…” Då är det tur att man kan åka någon annan stans, fly. Varför inte till en lägenhet i Bangui en dåsigt tyst lördag? Däremellan håller jag endast på några få regler för att slå vakt om en liten privat sfär: jag bäddar själv min säng och tvättar mina egna underkläder. Ett tag försökte jag införa besökstider på mitt kontor, men jag gav snart upp eftersom det var en kulturell omöjlighet. Det är ju inte förrän mörkret faller som man trycker på lysknappen och inser att glödlampan är trasig…

Axel vaknar, Theo också. De verkar må bättre. Då kanske vi ändå kan hoppas på en utflykt till poolen imorgon. Söndagsmys med faster. Och låta Frida få lite egentid. Lite välbehövlig ensamhet.

Tillägg på måndag morgon, när jag äntligen lyckades lägga upp inlägget: Det blev en utflykt. Theo mådde bra på söndagsmorgonen, så vi åkte till Rock Club och badade i poolen, åkte rutchkana, åt medhavd matsäck och kände oss som i en liten vit bubbla. Så privata och anonyma som det bara går i RCA.

Nej, bloggen är inte död, men den vilar lite. Just nu är det så mycket annat att göra att den känns lite som en belastning, så därför får den ta lite semester. Jag återkommer med ny inspiration när det känns dags för det. Nu drar jag ut i bushen.

Hej så länge!

Jag har fyra anställda som jobbar för mig i köket. Inte för att jag egentligen behöver så många när vi bara är vår familj och ett par personer till (det är en helt annan grej sedan när vi har safarikunder!) men för att det är så svårt för folk att hitta jobb. Jag kan helt enkelt inte med att säga nej till dem som vill jobba. Vi har alltså först och främst Elisa, en äldre dam som nästan hör till inventarierna här i huset i Berberati. Sedan har vi Saint, en av de kockar som kommer att följa med ut i jaktområdet och laga mat under säsongen. Vidare är det Olivier, som diskar och går upp till torget varje dag för att handla, och Adolphe som tar hand om tvätt och städning. Allt jag behöver göra är att peka och bestämma, och lämna ut pengar till inköp. Ja, och så peka och påpeka lite till vartefter jag upptäcker saker som inte fungerar som de ska, och det händer ganska ofta. Den centralafrikanska kulturen uppmuntrar inte direkt folk till att tänka själva. Här är det en dygd att lyda order, BARA lyda order. Den som tar egna initiativ är en potentiell bråkmakare, och således händer det ganska ofta att jag, när jag frågar varför ingen slängt de gamla matresterna i kylen eller gjort sig av med de tomma matförpackningarna som samlats på kökshyllan, får svaret:
”Men Madame, ni sa ju ingenting om det.”

Hur som helst. På söndagen är alla lediga, och jag, Frida och Alexis ger oss för en gångs skull själva i kast med disk och matlagning. Till en början är allt frid och fröjd, men det dröjer inte länge förrän en viss irritation smyger sig på. Först hittar jag en gammal gurka i kylen som är så rutten att den känns som en vattenfylld ballong när jag plockar ut den och slänger den i papperskorgen. Därefter dyker det upp ett tiotal matbananer som är mer svarta än gula, och när jag sedan får öppna fyra havregrynsburkar med olika innehåll innan jag hittar vad jag söker så bestämmer jag mig för att här måste bli en ändring.

Följande måndag är det således dags att städa. Allt gammalt och dåligt ska bort, och alla burkar ska märkas så att man vet vad de innehåller!
”Oui Madame, bra idé! Det behövs verkligen!”

Hela dagen städas och plockas det, och på eftermiddagen, när alla gått hem, kommer jag in i ett nytt kök. ALLT har fått etiketter! Inte bara de fem havregrynsburkarna med olika innehåll, utan också plastburkar, hyllkanter, ja, till och med konservburkar! Allt är staplat i prydliga högar, och längst upp står en vit plastburk med etiketten ”vide”, tom. Så bra. Då vet jag.

Axel och jag är bästa vänner i hela världen. Det finns ingen annan i hans liv som är så viktig som jag, och det finns ingen annan i mitt liv som är så viktig som han. Vi vill helst göra allt tillsammans. När han äter ska jag finnas där, och när jag äter ska han finnas där. När han leker med sina leksaker ska jag finnas där, och när jag sitter på mitt kontor och bläddrar i papper ska han finnas där. De långa mörka nätterna är bara uthärdliga om vi får sova i varandras armar, ja, vi tycker faktiskt så mycket om varandra att om jag måste gå på toa mitt i natten så följer Axel med och håller mig sällskap. Det är vad jag kallar verklig kärlek!

Majsvälling är både gott att äta och roligt att gnugga in i ansiktet.

Saint, kocken, kommer en dag och säger att en vän till honom har ett par saker som han vill sälja. Kunde jag kanske vara intresserad? Jag frågar vad för saker det handlar om och får en lite luddig förklaring:
”Den första saken är en blomma… eller en planta… nej, man kan inte plantera den, man har den inomhus. Folk brukar ha den vid jul tror jag. Och den andra saken är en häst, en prydnadshäst. Den gör så här med benen…”
Saint gör en vag gest med armarna som ser ut att föreställa en stegrande häst.
”…och man kan ha den i vardagsrummet eller så, den är fin att titta på. Och så har den plankor på fötterna, så att barn kan använda den när de tränar…”

Framför mig ser jag en stor julros i en kruka och någon sorts snidad träfigur som föreställer en häst, ingenting jag vill ha i mitt vardagsrum direkt. Men plankor på benen..? Kan det kanske vara en gunghäst? Jag säger till Saint att han kan få be sin vän att komma förbi med grejerna, men jag lovar inte att köpa någonting!

Nästa dag vid middagstid, när jag kommer ut från mitt kontor för att se efter om maten är färdig, ser jag till min förvåning att Saint och Adolphe sitter utanför köksdörren och hänger upp röda och vita julgranskulor i en meterhög plastgran. Det dröjer några sekunder innan det går upp för mig att det är detta som är julblomman! Granen är komplett med en tjock glittergirlang och en ljusslinga med färgade lampor. Och, som grädden på moset: När vi ansluter väggkontakten för att se om lamporna fungerar hörs ett tjutande ljud som vi först tror är en varningssignal för någon typ av elfel, men som visar sig vara början på en slinga med kända julmelodier!

Jag frågar vad som hänt med hästen.
”Den är på väg,” säger Saint, och mycket riktigt. Snart är också hästen levererad och står på grusgången utanför mitt hus i väntan på mitt utlåtande. Det är mycket riktigt en gunghäst, en rysligt ful sådan men likväl en gunghäst. På ett par stadiga medar står en ljusbrun, ca 70 cm hög varelse med ett enormt huvud i förhållande till den lilla kroppen. Ena örat är avslitet, svansen sitter bara fast med några trådar, och pälsen runt ögonen och nosen ser ut att vara målade med mörkrosa nagellack. Jag vet inte om det är moderskänslor eller om jag bara är lite knäpp, men jag blir genast förälskad. Med lite sytråd och tvål och omvårdnad blir detta en perfekt två-årspresent till Theo!

Jag försöker att inte verka alltför angelägen när jag frågar Saint vad hans vän vill ha för sakerna. Saint ger mig ett pris på ca 250 kr. Jag frågar om det går att pruta och Saint säger att det nog går bra. Vidare undrar jag om vännen själv skulle kunna komma och ta emot pengarna så att jag får veta varifrån dessa saker kommer. Saint säger att även detta nog går bra, och lovar att be sin vän komma förbi nästa dag.

Vännen kommer, och efter en halvtimmes pratstund har jag fått reda på att både hästen och plastgranen tillhört en libanesisk familj här i Berberati, som Saints vän jobbat för i många år. Nu har familjen åkt tillbaka hem till Libanon för en tid, men innan de åkte rensade de ut en del gamla saker ur huset och delade ut till sina anställda. De två grejer jag står i begrepp att köpa är alltså inget mindre än någon annans bortrensade skräp. Detta gör nu inte sakerna mindre åtråvärda för mig, snarare ökar mina moderskänslor för den stackars halvdöva hästen. Vi undersöker det lilla djuret ännu en gång och hittar en avsliten sladd som sticker ut ur hålet där det högra örat en gång suttit. Vännen förklarar:
”När barnen drog i öronen så gnäggade hästen, men du vet, barn är ju ganska hårdhänta, så de drog för mycket, det är därför den är sönder. Det är barnen som målat ögonen rosa också. Det finns två barn i familjen, en flicka och en pojke. De är stora nu, pojken ska börjat skolan, men de har lekt mycket med den där hästen.”

Efter lite prutande köper jag både granen och hästen för 150 kr. Vännen är nog mycket nöjd med affären, och jag ställer lyckligt in mina nya ägodelar i containern som vi använder som förråd. Nu ska jag laga och tvätta lite, sedan är det bara att vänta, först på Theos födelsedag och sedan på julafton!