Tillbaka i Kocho igen efter en lång bilresa i en öppen bil och varierande väder. Vi lämnade Bakouma i förrgår eftermiddag, och med ett bildäck som stol och en hoprullad madrass som ryggstöd, på flaket av en pick-up, tillbringade jag de första fem timmarna av resan i ett glest men ihållande regn av sågspån, som kom sig av att vi lastat plankor ovanpå bilen. När vi började köra var det tryckande varmt, men en liten regnskur (med riktigt regn – inte sågspån) strax innan skymningen svalkade skönt, och de sista två restimmarna den dagen satt jag och njöt av doften av blöt jord och blixtarna som lyste upp himlen bakom oss. Runt halv åtta kom vi fram till en av våra safaricamper, Mbari, där Erik och barnen mötte upp.

Följande förmiddag ägnades åt att titta igenom Mbari-campen och prata om vad som behöver renoveras och göras om till nästa år. Efter lunch var det dags för nästa etapp av resan, denna gång i framsätet med två barn i knät och med Erik som chaufför. Vid avfärd var det återigen tryckande hett, med mörka moln som tornade upp sig i öster. Vi korsade Mbari-floden på vår egenkonstruerade färja och hann köra en dryg timme innan det började duggregna. Påhejad av Axel, som för tillfället tävlar om allt och nu absolut ville “vinna över regnet”, gasade Erik på så vi nästan stod på två hjul i kurvorna, men det hjälpte inte mycket. Snart stod regndropparna tätt i luften, och vi halade fram en presenning som drogs över bilen och fick tjäna både som tak och en föga genomskinlig vindruta. Barnen skickades bak till killarna på flaket, som hade det relativt torrt, och medan Erik körde vidare i långsammare tempo, fick jag sitta framåtlutad och hålla fast “vindrutan” så att den skulle hålla sig på plats och inte flyga upp, men samtidigt ge Erik ett litet titthål för att se vägen.

Vi fortsatte så under ungefär en halvtimme. Sedan klarnade det upp igen, presenningen veks ihop och vi kunde återgå till ett snabbare tempo. Framför oss på vägen steg vattenångan från den fortfarande varma marken, och påminde oss än en gång om hur oändligt vacker denna vildmark är. Det skymde och det mörknade, små barnarmar och ben fick gåshud i fartvinden och vi plockade fram filtar att värma dem med. Vid sjutiden rullade vi in till Kocho och blev välkomnade av kollegor som snabbt hjälpte oss att lasta av, hämtade duschvatten och ställde fram kvällsmat.

Så jag hoppas ni förstår: Vi har det bra! För vad är väl lite sågspån, damm, regn och kyla, mot fartvinden i håret och friheten i ett liv som detta?!

I Kocho är den ena dagen den andra lik. Inga helger bryter av vardagslunken, och få förändringar i umgängeskretsen gör att samtalen gärna rör sig runt ungefär samma ämnen, kväll efter kväll. En sparsam mängd information från omvärlden bidrar också till att tankarna inte ofta kretsar kring mycket mer än det vi ser runt omkring oss och för tillfället jobbar med. På sätt och vis är det ganska skönt, detta avbrott från det ständiga informationsflödet som jag och de flesta andra lever i. Men vissa kvällar är det lätt att känna som Axel, när han säger: “Men mamma, det var ju nyss morgon!”, och jag frågar mig: Vad har jag egentligen gjort idag? Fanns det något som gjorde den här dagen speciell, något som bröt av mot det vanliga mönstret med frukost, arbete, lunch, arbete, bad (för barnens del), kvällsmat, läggdags?

Dagens avbrott kom på eftermiddagen, runt klockan halv fyra. Det blåste upp till regnväder, och jag, Theo och Axel sökte skydd under taket hos campens sjukskötare, Guy. Under detta tak står också säsongens alla tomma drickabackar staplade, och eftersom vi mest satt där och inte kunde göra så mycket annat än att vänta ut regnet, så berättade jag om nöjet i att klättra på tombackar. Jag vet inte hur många av er som känner till den leken: säkrad med en klättersele och rep bygger man ett torn av tombackar, en back i taget, alltmedan man själv klättrar uppåt så att man hela tiden befinner sig på toppen av detta torn. Den som klarar flest backar innan tornet välter har förstås vunnit.

När regnet slutat (det var ett ganska kort regn) var Guy sugen på att prova. Jag också, om jag ska vara ärlig. De flesta av våra backar var dåligt konstruerade för att kunna klättra på, men vi lyckades hitta sex stycken med en bra form. Någon sele eller rep hade vi dessvärre inte, men man får inte vara för petig. Jag började, för att visa hur det går till. Fem backar klarade jag, sen fegade jag ur. Guy klarade lika många. Sen kom Jo, killen som tar ser efter Theo och Axel på dagarna. Han klarade utan vidare alla sex backar, och ställde sig dessutom raklång högst upp på tornet innan han klättrade ner igen. Jag tog det förstås som en utmaning, och efter mig var det Guys tur igen. Just nu är det alltså delat rekord på sex backar i Kocho, mellan mig, Guy och Jo. Vad vi behöver nu är en klättersele och lina, annars kan detta sluta illa.

Här igen. Hemma i Kocho igen. (Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka.) Under de två veckor jag har varit i Bangui har vädret slagit om. Det har regnat. Och regnat! Och regnat lite till. Resultatet är överväldigande! Nytt gräs överallt. Hög luftfuktighet, blött på market, blött inne i husen (man vet ju inte förrän det börjar regna var läckorna i taken finns). En markant ökning av spindlar och småkryp, ute som inne. Och närapå en meter högre vattenstånd i floden. Axel blev mycket besviken när han upptäckte att “hans” stenar ute i floden (eller havet, som han kallar det) var alldeles översvämmade och inte gick att hoppa på mer. Lyckligtvis har vattnet sjunkit undan nu igen, så medan jag skriver detta sitter grabbarna ute på klippan i floden framför “restaurangen” och äter kakor och dricker saft.

Egentligen har jag inte så mycket mer att säga just nu. Ville mest låta er veta att vi är framme och att allt är bra. Mer en annan gång.

Efter en vecka som nästan kändes som semester börjar arbetet igen. Igår åkte Erik, Theo och Axel till Bangui för en vecka, medan jag blev ensam kvar i Kocho. Eller nej, inte ensam, här finns morfar och några jaktguider, och så har vi åtminstone ett femtiotal anställda i köket, bilverkstaden och som spårare, skinnare, arbetsledare, osv. Men i mitt hus är det ensamt, tyst och tomt. Inatt var det ganska skönt, måste jag erkänna, att kunna gå och lägga sig och sova ostörd precis hela natten, men det dröjer nog inte många nätter förrän jag kommer börja längta väldigt mycket efter små kalla fötter som sticks in under mitt täcke för att bli varma och små händer som letar efter min att hålla i när aporna bråkar i träden utanför huset.

Åkt till Bangui? Är det säkert? kanske ni undrar. Jo, vi har gjort den bedömningen. Theo och Axel ska inte direkt ränna runt på stan, de kommer att vara hemma i vårt hus och på vår gård, och den delen av Bangui är det lugnt, så vi bedömer att det ska gå bra. Att de åker dit över huvud taget beror på att Erik hade en del möten planerade med olika personer där. När dessa är avklarade ska de komma tillbaka.

Att jag är kvar i Kocho beror på att jag äntligen ska få göra lite konkret arbete för Chinkoprojektet, organisationen som vi håller på och starta upp för att skydda det naturområde där vi idag bedriver safaris. (Jag tror att jag har skrivit om detta tidigare på bloggen, klicka på taggen “chinko project” så borde ni kunna hitta något om det.) Jag är för närvarande ansvarig för projektets arbete med att bygga upp ett lokalt stöd genom att jobba med utvecklingsprojekt i byarna som ligger närmast runt det skyddade naturområdet, och imorgon är det tänkt att jag ska följa med en bil som åka ut till en av dessa byar, Bakouma. I Bakouma har vi redan börjat starta upp några små projekt med syfte dels att stötta den lokala skolan, dels att kunna köpa basvaror från lokala jordbrukare och på så sätt bidra till den lokala ekonomin. Tanken är att jag ska kolla upp dessa projekt, och också träffa representanter för olika grupper i samhället och undersöka möjligheten till andra, framtida projekt. Det känns roligt och spännande, och jag ser verkligen fram emot resan! Jag är inte säker på att jag kommer att kunna skicka mejl medan jag är borta, så hör ni ingenting från mig får ni vänta tills jag kommer tillbaka. Kanske skriver jag också något mer innan jag åker. Men nu är det lunchdags. Ciao.

Apropå mitt senaste inlägg blev jag uppringd av TT. De höll med om att gårdagens text om kannibalism i CAR inte borde ha lagts ut. Nu är den borttagen. Jag tycker att det är bra, detta att utan vidare kunna medge att man gjort något som blev fel, och ändra sig. Göra om, göra rätt, helt enkelt. Respekt.

Alltså, den här bilden som har dykt upp i min header ibland… De senaste veckorna, sedan inlägg om Anti-Balaka (betyder Anti-Machete på sango) blivit allt vanligare, känner jag att den kanske inte är riktigt passande i sammanhanget, så jag tar bort den som header-bild, för att undvika att någon tror att jag poserar tillsammans med rebeller. Men först en liten förklaring på vad den verkligen föreställer. Personerna ni ser på bilden, från vänster uppifrån, är Baba, Hervé, Ludo, Nicaise, och så jag. Fotot är taget på våren 2006, då vi gjorde vår första rekognoscering i det område som vi året därpå skulle börja arrendera för att driva vår safariverksamhet. Efter flera veckors monotont väghuggande har vi just nått fram till det ställe där floden Kocho (till höger i bilden) rinner ut i floden Chinko. Det är detta som vi satt upp som vårt sista mål under den här rekognosceringsturen, och därför är vi ganska stolta och nöjda med oss själva. Nu väntar några veckors resa tillbaka till civilisationen och sedan – för min och Eriks del – en sommar i Sverige innan vi kommer tillbaka med ett större team i oktober och åter ger oss i kast med väghuggningen. Inom ett år från att detta foto är taget, har vårt företag Central African Wildlife Adventures tagit emot sin första kund i området!

Så har dagarna gått igen. Nu är det höst på riktigt, en fantastiskt vacker sådan, i alla fall här i Örebro!

Höst “på riktigt” är det också i den bemärkelsen att Erik har gjort som flyttfåglarna och återvänt till Afrika. Ja, till Bangui närmare bestämt. Detta medan jag är kvar i Sverige, pluggar Utvecklingsstudier, leker “ensamma mamman” och försöker hinna med att dammsuga emellanåt också. Och njuta av de vackra höstlöven!

Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag läste Fred och Konflikt förra året på distans. I år har jag tagit ett steg till och pluggar nu heltid i Uppsala. Oj! utbrister många och tänker på avståndet, och ja, det är lite meckigt att få ihop, men tågpendling innebär mycket tid att läsa kurslitteratur, så det fungerar faktiskt väldigt bra.

En förutsättning för att jag ska kunna satsa på studierna har dock varit att lämna över det allra mesta av mitt arbete i vårt safariföretag CAWA till andra. Det innebär att jag nu förvisso fortfarande är delägare i, men inte längre driver något safariföretag (ok, lite lite gör jag fortfarande, det är liksom oundvikligt, men det är verkligen lite…). Det har fått mig att fundera på namnet på den här bloggen: Safari. Visserligen har namnet i sig lett åtminstone ett par läsare hit, och på så vis har det ju tjänat sitt syfte, men jag känner nu att det är lite passé. Underrubriken “Hemifrån och hem” känns fortfarande relevant, men Safari…?

Nu har jag ingen tradition av välanvända kommentarsfält på den här bloggen, och jag vet inte om ni som läser över huvud taget har en åsikt om det hela, men jag tänkte ändå slänga ut fråga: Tycker ni att jag ska byta namn? Och i så fall, till vad? Jag tänker mig något som bättre reflekterar det jag faktiskt skriver om, så kanske Centralafrikanska Republikens lokala (men alltför sällan använda) namn, Beafrika, kunde passa? Ett annat alternativ är att helt enkelt döpa om bloggen till mitt namn. Lite egocentriskt, men det kan man ju å andra sidan beskylla hela bloggfenometet för att vara. Några andra förslag?

En annan fundering jag haft är om jag ska fortsätta skriva på svenska eller om jag ska byta till engelska. Jag vet att majoriteten av mina läsare är svenskar, men att det även finns ett antal läsare från andra delar av världen (som förmodligen använder google translate?). Här är jag lite velig. Möjligheten att nå ut till en vidare krets är helt klart frestande (jag vågar nog hävda att jag skriver bättre på engelska än vad google translate kan lyckas med) men jag vill inte heller tappa svenska läsare som läser detta just för att det är bra info om CAR på svenska. Så vad tycker ni? Om ni nu tycker något alls? Skriv en liten kommentar på detta inlägg i så fall så skulle jag bli väldigt glad! Annars får jag fatta beslutet alldeles själv och då blir det väl till att singla slant eller nåt.

Igår fanns en ny artikel om CAR i svensk media, denna gång i Aftonbladet. Gott så. Åtminstone kan det bidra till att fler svenskar får en aning om att detta land över huvud taget existerar.

Artikeln i Aftonbladet, med rubriken “FN: Massflykt, tortyr och nedbrända byar”, ger oss inte någon mer hoppfull bild än den som målades upp i SvD för någon vecka sedan, (jag har skrivit om den artikeln här), och jag tänker att ni som läser min blogg måste väl börja undra: Är det ändå inte jag som är överdrivet positiv, när jag gång på gång upprepar att det faktiskt verkar gå åt rätt håll, samtidigt som media överlag målar upp en mycket mer katastrofal bild?

Ibland undrar jag faktiskt själv. Inte så mycket över läget i Centralafrikanska Republiken, som jag nog tycker att jag har en ganska bra uppfattning om. Men över mitt sätt att rapportera. Att envist leta efter det positiva. Är det verkligen rätt väg? Borde jag inte istället ägna mer tid åt att berätta om de övergrepp och det mänskliga lidande som faktiskt också förekommer i stor skala i CAR? Synliggöra, protestera, kräva förändring?

Antropologen Louisa Lombard, som skrivit en avhandling om nordöstra RCA (avhandlingen, med rubriken “Foole’s No Man’s Land, kan hittas på hennes blogg med samma namn, som finns i min blogroll-lista till höger), twittrade för en dryg månad sedan: “I’ll be speaking at State Dept briefing on CAR this afternoon – will attempt hopefullness in the face of disheartening news from Bangui” Hopefullness. Hoppfullhet. Jag tror att det är ett viktigt ord, och ett ord som också får illustrera mitt val att ändå försöka framhålla de positiva händelser som äger rum i Centralafrikanska Republiken. Jag har varit inne på det tidigare. Det är så lätt att bara se allt som inte fungerar, alla som lider, hamnar i kläm, råkar illa ut. Allt detta är viktigt att uppmärksamma, och jag hoppas verkligen att jag inte ger intrycket att jag tycker att det mänskliga lidandet är oviktigt! Men om man sedan vill åstadkomma en förändring, då kan man inte stanna vid katastrofrapporterna. Förändring och förbättring kräver ett visst mått av hoppfullhet, målmedvetenhet och kreativitet. Man måste, på något sätt, arbeta för och med de människor som är drabbade, och, inte minst, med de människor som är ansvariga. Det räcker inte att belysa problemen och förfasa sig, för då är vi där igen: vid den där obehagliga objektifieringen. Vi måste våga tro att en förbättring är möjlig! Och så, i någon mån, jobba för denna förbättring.

De flesta av oss kan inte göra så mycket. CAR ligger långt bort för många av oss, och vi har ofta nog av vår egen vardag och olika engagemang (som är nog så viktiga!). Det är inte rimligt att ens alla ni som läser den här bloggen ska lägga ner en massa extra tid, pengar och energi på Centralafrikanska Republiken. Det är inte heller det jag ber om. Men liksom katastrofskildringarna sprids på sociala media, kanske vi också kan hjälpas åt att sprida lite hopp och engagemang. Alldeles snart kommer ett till blogginlägg om vad man konkret kan göra.

Jag är snart på väg till nyårsfirande, så det blir ingen uppdatering om situationen i RCA idag. Det enda jag kan säga är att det inte verkar ha hänt så mycket. I alla fall ingenting som gett utslag i media eller som fått någon i Banugi att ringa eller skicka mejl. Så jag önskar er alla ett gott slut på 2012, och återkommer nästa år.

Ibland skrattar jag lite åt mina egna associationer. Här går jag och ser ut som en alldeles svensk svensk mamma, och kör mina barn till dagis i en gammal tvillingvagn som sett bättre tider. Vagnen är lite för bred för den upptrampade vägen genom snön, och rätt som det är sladdar vi och hjulet glider ner i lössnön och fastnar. Och jag tänker: det här är som att köra fast i lera.

Jag tycker att det är jättefint med vintern som vi fått, och jag trivs i Sverige. Men jag längtar till mitt andra hem också. Kanske alldeles speciellt ikväll när jag vet att Erik står redo att lämna Bangui för att åka ut i bushen. Jag vill också…

Den svenska kylan är ingenting jag lider så mycket av. Däremot mörkret. Det finns mycket fina saker med att leva i bushen, och en av dem är att man inte har så mycket elektriskt ljus, och därför blir det helt naturligt att lägga sig på kvällen när det är mörkt, och att vakna när solen går upp. Jag tycker om att vakna med solen, vilket i Sverige riskerar att leda till antingen alldeles för lite sömn, eller också låånga sovmorgnar, beroende på årstid. Så för att i alla fall råda lite bot på Afrikalängtan som annars infinner sig varje morgon har jag nu skaffat mig en egen soluppgång. Jag hade inte hört taglas om wake-up lights, men tydligen har de funnits på marknaden ganska länge: lampor som man kan ställa att långsamt dimma upp ljuset under en halvtimme på morgonen. En onödig pryl kan tyckas, men nog vaknar jag hellre av långsamt uppdimmat ljus än av en irriterande pipande väckarklocka vars signal man lär sig att hata, hur vacker den än är.

Så detta, kära vänner, är mitt julklappstips till alla vintertrötta. Lite dyr kanske, men jag tycker att det är så mycket värt det!