Övrigt
-
Gorillor, gorillor
Idag hade vi två gorillaforskare, Magda och Patrice, på lunch. De pratade om sitt arbete, om hur en av grupperna de arbetar med har börjat bli lite väl närgången och hur de ska gå tillväga för att inte utsätta sig själva och sitt team för onödiga risker. Det har trots allt hänt på många andra ställen där man forskat på gorillor, att dessa har attackerat någon av forskarna eller spårarna som kommer alltför nära i fel situation.
Berättelser om gorillaforskning får mig alltid att tänka tillbaka på de två safaris vi arrangerade i Bayanga i södra CAR för åtta år sedan, tillsammans med Andersons African Adventures. Det var ett försök att satsa på något annat vid sidan av våra jaktsafaris, och under våren 2007 tog vi emot två grupper med sammanlagt ett tiotal turister som fick se elefanter, mangaber och gorillor, och dessutom besöka pygméer och se lite av deras liv. Det var två spännande resor, men tyvärr inte riktigt så bra som de hade behövt vara i förhållande till priset för att man skulle kunna satsa på det i längden. Det var lite för mycket jobb, lite för dålig service på plats i Bayanga, lite för långt att resa från Bangui och lite för dyrt att genomföra. Därför blev det aldrig något mer av det hela.
När jag tänker på det där, och speciellt på gorillaspårningen i Bayanga, är det två saker som ligger där och skaver litegrann i tankarna. Det ena är att jag fortfarande känner mig en aning dum för att jag var lite väl entusiastisk själv över gorillorna för att uppföra mig helt professionellt som guide. Jag gjorde lite för stor sak av min egen upplevelse, kände jag. Så om ni som var med på dessa Bayangaresor läser detta, får ni ta detta som en officiell ursäkt.
Det andra är att jag, efter att dessa två safaris var genomförda, fick en förfrågan om jag inte ville komma och arbeta som volontär hos gorillaforskarna i ett halvår. Det erbjudandet ångrar jag att jag inte tog! Vilken erfarenhet det hade varit! Men just då tyckte jag att det var viktigare att få tillbringa sommaren i Sverige innan nästa säsong med vårt safariföretag CAWA skulle ta vid. Tokig prioritering, tycker jag nu, men förhoppningsvis var det inte enda chansen i mitt liv att få en sådan möjlighet.
-
Jag låter tankarna irra en stund till
Under de senaste dagarna har vi haft matgäster här – en kongolesisk läkare som har bott större delen av sitt yrkesverksamma liv i CAR och som nu har fått ett jobb för Odzala, och en konsult som är här för att utvärdera ett par planerade byggprojekt – och det har blivit många spännande samtal runt bordet. Det har handlat om bristen på utveckling i CAR, strategier för att utbilda parkvakter i grundläggande medicin och första hjälpen (det är bättre att bara utbilda en person per grupp, tyckte läkaren), djurskydd i förhållande till markägande, hur man kan arbeta med och mot korruption…
Samtalen har gett upphov till en mängd irrande tankar som jag skulle vilja fånga och formulera. Men samtidigt känner jag att det finns så mycket annat jag vill just nu. Om bara tre dagar lämnar vi Mbomo, och jag har mycket saker jag vill hinna med att göra innan dess, och många koppar te kvar att dricka tillsammans med Erik på vår ommöblerade veranda i ljuset av två fotogenlampor när barnen har somnat…
Så jag låter tankarna irra fritt en stund till, och nöjer mig med att fånga korta ögonblicksbilder här på bloggen under mina sista dagar i Kongo. Sedan, tillbaka i tystnaden på mitt kontor, eller i det svala lugnet under sena kvällar i soffan på Tulpangatan, ska jag ta tag i tankarna och sätta dem på pränt.
-
Torrtidskyla i januari när Gud trycker på fel knappar
Det är ovanligt kallt här i norra Kongo just nu. På nätterna går det ner till sådär 13 plusgrader, och det är faktiskt ruggigt kallt när man sover i oisolerade hus med bara en tunn filt över sig. På dagarna stiger temperaturen, men det är en torr och behaglig värme, en typisk torrtidskänsla. Men så borde det inte vara, säger en medarbetare. I januari brukar det vara så varmt på nätterna att man inte kan sova. Till skillnad från CAR finns det här två torrtider, den ”lilla” i januari-februari och den ”stora” i juli-oktober ungefär. Och det är under den stora som det normalt är så här torrt, med kalla nätter.
Våra tankar går förstås till de klimatförändringar som ständigt finns där i bakgrunden, även här i centrala Afrika, som ett diffust men ändå verkligt hot mot tillvaron. Sedan flera år tillbaka har jag hört centrafrikaner oroa sig över att regnen inte kommer som tidigare, att något är på väg att förändras. Tyvärr är detta en verklighet som mänskligheten behöver ta in och anpassa sig till. Det orättvisa är att det är västvärlden som har den största skulden i att förändringarna äger rum, men det är fattiga länder i Syd som kommer att drabbas hårdast. Både för att förändringarna kommer att bli mest märkbara här, men också för att man har mindre beredskap för förändrade väderförhållanden.
Det finns människor som fortfarande förnekar klimatförändringarna, även om de nu måste kunna räknas till en försvinnande liten minoritet. Men jag börjar misstänka att min medarbetare hör till en av dessa, när han skrattande säger, samtidigt som han understryker sina ord med förtydligande rörelser: ”Jag tror att det här konstiga vädret beror på att Gud håller på att bli gammal. Han ser inte så bra längre, så när han försöker hitta bland väderknapparna på sin instrumentbräda blir det ibland fel. Han skulle nog behöva ett par glasögon.”
-
Den tveksamma nyttan med för tidiga demokratiska val i CAR
En centralafrikansk medarbetare sedan många år tillbaka, låt oss kalla honom G, har fått anställning här i Odzala. Han kom igår tillsammans med Eriks föräldrar, som är här och hälsar på över nyår. Det är härligt att få lite förstahandsberättelser från CAR “live”. Jag följer mycket över mejl och telefon, men det är ändå skillnad att prata med någon öga mot öga. (Skönt också att få prata lite sango igen. På lingala stapplar jag mig fortfarande fram med enkla och knaggliga fraser, och franskan skapar alltid en viss distans. Den gör mig till främling, hur mycket centralafrikansk accent jag än lägger mig till med.)
G pratar om valet som enligt de senaste planerna ska äga rum i CAR någon gång i sommar. Presidentkandidaterna har satt igång sina valkampanjer. Men G frågar sig till vilken nytta. Hur ska ett val kunna genomföras när läget i landet är så instabilt och oroligt att folk på många ställen inte ens kommer att kunna rösta, och många andra inte kommer att se någon vits med att göra det? Vore det inte bättre med en icke folkvald ledare (G kallar det för diktator men han säger det utan den negativa klang som ordet har för mig som svensk), någon som först kunde se till att skapa ordning och stabilitet, så att man sedan kan genomföra ett riktigt val?
Och jag tänker på mina utvecklingsstudier, och på det där vi diskuterade, om att en förutsättning för att ett demokratiskt system ska fungera är att det finns ett definierat territorium som hålls ihop av någon typ av statsmakt. Det måste finnas någon sorts kontroll. Ett rättsväsende som åtminstone i de flesta fall kan garantera att de som bryter mot överenskomna regler ställs till svars. En möjlighet att skydda landet från eventuella inkräktare och på så sätt i alla fall skapa en grundläggande känsla av enhet och trygghet för befolkningen. Någon sådan kontroll finns inte i CAR idag.
Jag är helt och hållet för demokrati i bemärkelsen att alla människor måste ha rätt och möjlighet att påverka beslut som rör deras egna liv. Men när det gäller det stundande valet i CAR tror jag att det kommer alltför tidigt. Först måste det etableras någon sorts kontroll över territoriet. Det gör man inte genom en tävling som skapar en enda vinnare, som redan i och med valet ställs emot ett antal förlorare. Det gör man snarare genom att hjälpa till att bygga upp rättsväsendet och andra institutioner. Om så behövs under ledning av en icke folkvald ledare, kanske någon utifrån, som står utanför det nuvarande politiska spelet.
Tror jag.
-
Elise 2014 får mig att längta till Emelie 1998
Alltså, min syster bloggar från Gamboula, staden där jag tillbringade stor del av min barndom och tidiga tonårstid, på ett sätt som verkligen får mig att längta tillbaka till tiden då jag bodde där! Sommaren när jag var tretton, strax innan vår familj flyttade tillbaka till Sverige, kretsade min tillvaro kring körövningar och förberedelserna för kyrkans stora generalkonferens i Gamboula. Sommaren -98. Så länge sedan nu, men när jag läser vad Elise skriver är jag tillbaka igen. Det var så här det var. Det är så här några av mina bästa tonårsminnen ser ut. Tänk om jag kunnat åka dit för ett par dagar och få uppleva detta tillsammans med Elise!
-
Soran Ismail om varför så många svenskar gillar SD
Dagens citat, och det första i den förhoppningsvis långa raden av söndagscitat på den här bloggen framöver, är valt med tanke på torsdagens inlägg om att inte låta sig styras av rädsla. Någon gång i somras satt jag och slösurfade och hamnade då på ett youtubeklipp from Gomorron Sverige där komikern Soran Ismail pratar om sitt uppehåll som programledare i P3:s Morgonpasset, med anledning av hans arbete mot rasism och mer specifikt hans sätt att hantera Sverigedemokraterna och deras väljare.
Jag tänker inte kommentera diskussionen om pausen som programledare, det kan ni lyssna själva på om ni vill. Vad jag vill plocka ut är ett citat som jag fastnade för och har nedskrivet på en post-it-lapp på datorn sedan dess. Det är en del av ett svar på frågan om varför så många svenskar gillar Sverigedemokraterna:
“När man blir rädd så blir man också dum.”
Klicka här för att komma till klippet. Det är värt att lyssna på hela, men citatet i sitt sammanhang kommer mellan 11:40 och 12:30.
-
La Vache qui rit-nostalgi
Idag har jag kört fram och tillbaka till Tjällmo för att lämna det gångna årets bokföring till den person som hjälper till med vårt bokslut.Innan jag körde hem gick jag in på Tjällmo lanthandel och köpte lite bröd och mjukost, La Vache qui rit. Det här är ett av de få varumärken som verkligen väcker nostalgiska minnen hos mig. Jag lärde känna det när jag som femåring bodde ett halvår i Frankrike. På den tiden låg det ett klistermärke i varje förpackning, som man kunde klistra in i en speciell samlarbok. Jag lyckades inte samla ihop riktigt alla klistermärken innan vi flyttade vidare till CAR, men det tog många år innan jag slutade hoppas på att varje ny förpackning jag öppnade skulle innehålla något av de klistermärken jag fortfarande saknar. Än idag kan jag känna den där spänningen när jag drar i det röda öppningssnöret… men något klistermärke blev det inte idag heller.
Fast minnena av Vache qui rit i Frankrike är inte helt utan fläckar. Nog för att jag gillade den, men bara i måttliga mängder. På min förskola fick de barn som glömt att ta med mellanmål en hel trekant med ost att äta under högläsningsstunden. En gång glömde jag. Medan vår stränga fröken läste för oss satt jag och försökte trycka i mig min ostbit under kväljningar. Att artigt tacka nej var uteslutet, det hade jag aldrig vågat! Om fröken blev arg när man bad att få gå och kissa under lektionstid skulle hon antagligen inte godta ett “nej tack”, tänkte jag.
Flera år senare skulle jag dock ha ändrat inställning till de små trekantiga, halvmjuka ostbitarna. När vi startade upp CAWA och levde på mer eller mindre resande fot i bushen i månader var det bland de få “snabbmatsvarorna” vi hade med oss. Sånt där som man kunde stoppa i sig när man inte hade tid eller möjlighet att laga mat. Och jag minns en sen eftermiddag, när en bilresa inte riktigt gått som planerat och vi ägnat en dag åt att komma loss ur en knepig situation. Vi hade inte ätit sedan morgonen, och när bilen slutligen rullade igen hittade vi en ask Vache qui rit i handskfacket. Godare ost än så har jag nog aldrig smakat!
-
Thursdays in Black – En värld utan våld och våldtäkt
Dagens outfit:
Kavaj och byxor från Vero Moda
Tröja från Laredoute
…
Ni kan vara lugna. Det här är ingen trettioårskris. Jag kommer inte börja modeblogga. Lovar. Men kanske får ni se lite bilder på mina kläder just på torsdagar framöver. Jag har nämligen fått upp ögonen för en kampanj: “Thursdays in Black – en värld utan våld och våldtäkt”. Kampanjen går ut på att man varje torsdag klär sig i svart för att uppmärksamma och protestera mot de strukturer i samhället som leder till våld och våldtäkt. Den startades i Argentina på 1970-talet, och sedan dess har många människor och organisationer anslutit sig och idén har spritts över världen.
Att endast klä sig i svart för att uppmärksamma ett problem löser väl ingenting, kan man tycka. Nej, självklart behövs mer än så för att få till en förändring. Men jag tänker att det första steget mot förändring måste vara att man uppmärksammar och erkänner att det finns ett problem. De strukturer i samhället som leder till våld och våldtäkt är inte något som finns utanför oss. Det är vi som är samhället, och det betyder att dessa strukturer också finns i våra tankemönster.
Igår var jag och en vän med på en samling för konfirmander för att prata om fred, konflikt och orsaker till våld. Vi tog upp begreppet strukturellt våld, som enligt den norske fredsforskaren Johan Galtung innefattar sådant som orättvis fördelning av resurser, diskriminering av olika grupper, rasism och olika möjlighet till utbildning och arbete.
I mediarapportering, likaväl som i samtal mellan människor, fokuserar man ofta på det direkta våldet; krigshandlingarna, självmordsbombningarna, misshandeln och våldtäkterna, och glömmer att detta direkta våld bara är toppen av isberget. Under ytan finns skeva maktstrukturer, orättvisa handelsförhållanden, begränsande könsroller… Allt sådant som inte skadar direkt, men som gynnar vissa människor, grupper och regioner på bekostnad av andra.
Ibland är det lätt att tänka att problemen i världen finns långt bort. Att de inte riktigt berör oss. Och att vi då heller inte kan göra så mycket åt dem. Men studerar man det strukturella våldet blir det tydligt att vi alla är en del av det. Bara en sådan sak som att jag, som är född i Sverige och lever i ett samhälle där (nästan) alla har tillgång till bil konsumtion blivit en livsstil, utnyttjar en oproportionerligt stor del av jordens resurser. På bekostnad av dem som inte har samma möjligheter som jag. Det svindlar. Det gör mig nästan illamående ibland när jag tänker på det.
För att inte alldeles gå under av ett ständigt dåligt samvete påminner jag ofta mig själv om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. En sak jag kan göra är att i alla fall vara medveten om min konsumtion, och försöka begränsa den. Därför kommer här den korrekta bildtexten till bilden ovan:
Dagens outfit:
Byxor och kavaj, 2,5 år gamla
Tröja, 4 år gammal
Halsband, present från min mormor, har funnits i min ägo under i alla fall 25 år -
Pappor nära och långt bort
Fars dag. Idag är det pappornas dag och jag vill därför rikta ett tack till min pappa för allt du är och allt du betyder för mig och för oss. Tack för kärlek och trygghet, för musik och skratt, för pannkakor och goda samtal, för hjälp med bilmek och barnvaktande! Tack även till mina barns pappa för att jag får dela detta liv och två vilda och galna och underbara barn med dig! Och tack till alla “extrapappor” där ute, vuxna som varit viktiga både i mitt och i mina barns liv. Det är gott att ni finns, att vi har så många människor omkring oss!
En sådan här dag blir saknaden efter pappor som på olika sätt och av olika anledningar inte finns nära lite extra stor. Efter många och ihärdiga försök lyckas vi till slut ringa upp Erik, barnens pappa, över en rätt så bra skype-anslutning, och pojkarna får säga grattis på fars dag och berätta om sina senaste äventyr. Erik befinner sig sedan ungefär två veckor i Kongo-Brazzaville, som park manager (verksamhetschef?) i Odzala-Kokoua National Park. Hur han hamnade där vet vi knappt själva, det var ingenting vi egentligen hade haft några planer på, men plötsligt fanns ett jobberbjudande där genom den sydafrikanska organisationen African Parks, som gått in som partner i vårt relativt nystartade organisation Chinko Project i östra CAR. Vi var tveksamma men bestämde oss i alla fall för att åka och titta på parken under en vecka i augusti, och hur det nu var så kände både jag och Erik att detta var något som skulle kunna fungera för oss (och dessutom ge en spännande och värdefull erfarenhet för framtiden), och så står vi nu här med ett ettårskontrakt i ett nytt afrikanskt land. Även jag är involverad i Odzala-Kokoua på deltid, men kan sköta mitt arbete från Sverige den största delen av tiden. Vi har ju numera ett skolbarn i familjen så att bara flytta till Kongo hals över huvud var inte riktigt görbart.
Vi har fortfarande kvar vårt safariföretag CAWA och har inga planer på att helt lämna CAR, men både företaget och Chinko Project kan idag arbeta utan att vi finns där på plats, och då känns det här som en naturlig väg framåt.
Odzala-Kokoua är en vacker park. Belägen strax norr om ekvatorn är den till stor del täckt av regnskog, men i de södra delarna finns savannområdet med gräs och låga träd. Ni som varit i CAR och rest från Berberati söderut mot Bayanga kanske minns att det finns ett parti av vägen där skogen öppnar sig och böljande, gräsbevuxna kullar breder ut sig. Lite åt det hållet ser det ut. I regnskogen finns också ett stort antal öppna områden, baïer, som drar till sig djur. Elefanter, gorillor, chimpanser, bongoantiloper, bufflar. Det är inte lika stor bredd på djurlivet som i Chinko Projects och CAWAs områden i CAR, eftersom detta ändå är ett mer utpräglat regnskogsområde, men de djur som finns, finns i relativt stora antal. Och hoten? Samma som på de flesta ställen där man försöker skydda djur i sina ursprungsmiljöer. Tjuvjakt. Skogsskövling. Av det lilla vi hann se i augusti kunde vi konstatera att Kongo har en helt annan ekonomisk utveckling än CAR. Stora boskapsfarmer och plantage gör anspråk på mark. Vägar byggs ut överallt. Och i allt detta måste man hitta nya väg för människor och djur att samexistera.
För mig och barnen blir det en kongoresa till jul. Det ser vi fram emot, om än med en viss stänk av vemod hos i alla fall en av oss över att gå miste om svensk jul. Men att träffa pappa slår ändå högre. Och att få komma till Afrika igen. Denna ständiga längtan.
-
Vi gillar olika – kampanj i Aftonbladet
Det här känns ju lite slumpartat, att Aftonbladet ringde upp just mig av de över 500000 människor som gått med i deras kampanj Vi gillar olika sedan söndagens val. Men det gjorde de, och jag fick chansen att säga vad jag tycker. Nu vill jag uppmana även er att gå med i kampanjen, som är ett ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet och för mångkulturalism. Det är redan fler som stöttar kampanjen än som röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet! Tillsammans kan vi visa att vi är många som står för andra värden än de som börjar få fäste på så många ställen i Sverige och Europa.
Tidigare idag skrev jag ett inlägg om varför jag själv inte tror på Sverigedemokraternas politik. Ta och fundera över hur du själv tänker. Hur skulle du bemöta deras argument? Som många andra kloka människor har skrivit, tror även jag att det bästa vi kan göra är att prata om detta, föra en öppen debatt. Vad är det som gått snett när så många röstar för en politik som vill stänga ute människor endast på grund av att de inte är som “oss”? Hur kan vi hitta andra lösningar på de problem som faktiskt ändå finns, kring invandringen, arbetsmarknaden, integrationen?
Som sagt, gå med! Det är bara att klicka på widgeten här nedanför så kommer du till en sida där du kan välja alla möjliga sätt att visa ditt stöd, tex genom att märka din profilbild med handen eller ladda upp en bakgrundsbild till Facebook. Eller klicka här så kommer du till en annan sida där man kan välja färg på handen. (Det verkar som att man inte kan välja färg om man går direkt in på supportsidan.)
Eller, om du känner att du faktiskt inte gillar olika, om multikulturalism känns obekvämt och skrämmande, skriv gärna en kommentar och förklara varför. Hjälp mig att förstå!