Under åren har kontakter mellan CAR och Sverige för mig nästan uteslutande inneburit att svenskar reser till CAR. Besök och vistelser åt andra hållet, det vill säga att centralafrikaner besöker Sverige, har jag bara varit med om ett fåtal gånger, och varje gång har det varit lika häftigt! Och nu har vi ett nytt sådant besök på gång. Denna gång är det tre kvinnor som kommer, bland annat en av mina närmaste vänner Honorine. Under några månaders tid har vi tillsammans jobbat på deras visumansökan, och nu i dagarna ringde de från Bangui och sa att det var klart. De har beviljats visum!

Ännu är det mycket att ordna med, men visumet var ändå den enskilt största utmaningen och det känns som att vi på allvar kan börja planera för att de tre kvinnorna faktiskt ska tillbringa september månad i Sverige. Wow! Det här kommer ni så klart att få höra mer om på bloggen!

Söker man svenska bloggar med fokus på Afrika hittar man inte så mycket. En del “hej-hej-följ-mig-under-mina-månader-Afrika” finns så klart, men inte många som behandlar afrikansk politik eller samhällsförhållanden och såna grejer.

En som jag dock vill tipsa om är Ethno Press, som drivs av journalisten och författaren Bengt Nilsson. Hans afrikanska intressecentrum ligger lite längre österut än mitt, men liksom jag skriver han från perspektivet någonstans mellan Afrika och Sverige. (O jag ber här om ursäkt för skillnaden i precision mellan “Afrika” (kontinent) och “Sverige” (land).)

Idag har han ett mycket bra inlägg om en artikel i DN där städaren och reklamutdelaren Emmanuel Abour från Ghana reduceras till ett offer i en redan förutbestämd nyhetsdramaturgi. Det där med att media levererar färdiga, stereotypa bilder alltså…

Kära löparskor,

Jag tänkte passa på och tacka för ett väl genomfört Vårruset ikväll, och för alla mil som ni tagit mig framåt, på asfalt och genom terräng, under Banguis stekande sol och på svala mellansvenska skogsstigar.

Det var ju rätt osannolikt att ni skulle hamna just hos mig. Var ni började er resa vet jag inte, men jag hittade er för ungefär tre år sedan på ett litet bord hos en försäljare i Kilometre 5, det stora marknadsområdet i Bangui, Centralafrikanska Republiken, som nu bara är en spillra av sitt forna jag till följd av konflikten i landet.

När jag hittade er så låtsades jag inte tyckte ni var så mycket att ha. Det var ett spel så klart. Om jag hade visat att jag tyckte jag gjort ett fynd hade priset skjutit i höjden. Nu betalade jag någonstans runt 100 kr, vilket känns mer rimligt. Ni var trots allt lite slitna redan då. Begagnade.

Under vår första tur tillsammans sprang vi längs Oubanguifloden, från Banguis centrum och vidare bort mot Ouango. Alldeles förbi det stora fängelset där några väktare ropade efter oss. Frågade om jag var trött eftersom vårt löparsällskap, min svägerska, hade dragit ifrån ordentligt. Sedan dess har det blivit många turer och ni har hållit ihop bra och varit snälla mot mina fötter.

Men, kära skor, nu tror jag att vi gjort vårt sista lopp ihop. Nu börjar ni bli lite väl trampade och slitna. Ni får vara kvar som träningsskor ett tag till. Men bli inte lessna om ett nytt par så småningom konkurrerar ut er. Ni kommer ändå alltid att ha en lite speciell plats i mitt hjärta, löparskorna från Kilometre 5 i Banugi.

I eftermiddag var det äntligen dags för den rätt nyblivne femåringen i huset att ha barnkalas med inbjudna kompisar. Temat var Ninja Turtles, och min syster gjorde en strålande insats som Splinter, som ledde de tio små turtlarna på ett uppdrag för att rädda vattnet i stan från att bli förgiftat! Det blev mycket stoj, spring, skratt och socker och jag hoppas att alla hade roligt! Födelsedagsbarnet var åtminstone mycket nöjt med det hela, och med fina presenter. (Tack!!)

Det blev tyvärr inga kort knäppta på kalaset men här efterfestar Lillebror och Storebror Nalle…

Kalaset avslutades så klart med fiskdamm i sedvanlig ordning. Varje gång jag förbereder en fiskdamm går tankarna tillbaka till Theos fyraårskalas på Bangui Plage, restaurangen vid floden i Bangui…

När Theo fyllde fyra hade vi fortfarande någon tanke på att vi kanske skulle komma att vistas i Bangui en del under de kommande åren. Vi ville därför göra vad vi kunde för att knyta lite kontakter med andra barn, och fyraårsdagen var ju ett ypperligt tillfälle. Jag pratade med Huberte, som då var barnflicka, om möjligheten att bjuda in några barn till kollegor eller andra som kunde vara i Theos och Axels ålder, och så satte vi igång med planerna. Vi beställde mat på Bangui Plage, bakade tårtor och köpte in godis till fiskdammens godispåsar.

Det var bara det att jag och Huberte hade missförstått varandra en aning angående antalet gäster. Jag hade tänkt ett 10-tal. Hon hade uppfattat det som att “ju större dess bättre” och kom glad och berättade för mig någon dag innan kalaset skulle äga rum att hon hade bjudit in alla sina grannbarn. De ville gärna komma, de hade bara lite problem att förflytta sig så långt, så kunde jag kanske betala en taxi för att åka och hämta dem..?

Det var redan för sent att backa, så efter att jag så snällt jag kunde sagt att det räckte med inbjudna efter detta, var det bara att växla upp. Beställa mer mat och plats på Bangui Plage. Köpa mer godis. Och så, några timmar innan kalaset skulle börja, sitta och fylla femtio fiskdammspåsar. (Jo, för man kunde ju inte vara helt säker på att det skulle stanna vid 40 barn.) Vi poppade popcorn för att få lite utfyllnadsmaterial. Sedan portionerade vi ut kex och färgglada karameller med papper. När vi var klara knöt vi ihop påsarna, de fyllde en hel kartong.

Till Bangui Plage kom barnen finklädda och lite tystlåtna. Men de tinade snart upp när de började leka i lekparken intill restaurangen. Sedan var det mat, ris och kyckling vid ett långbord med vit duk. Och saft till alla. Och så var det då dags för fiskdammen. Vi hade riggat upp den vid staketet som skiljde restaurangens gård från den branta slänten ned mot floden. Huberte stod vid metspöt och förklarade hur det gick till. Jag satt på baksidan och skickade upp påse efter påse. Intill mig på slänten stod några riktiga fiskare och skrattade.

Det blev ett lyckat kalas. Tyvärr ingen början på någon direkt vänskap mellan Theo och några av gästerna, eftersom vi sedan dess inte tillbringat mycket tid alls i Bangui, men i alla fall ett minne för livet.

Jag skrev ju att jag skulle försöka hitta något mer om de 350 befriade barnsoldaterna i CAR. I franska Le Monde finns en lite längre artikel med en del korta intervjucitat och ett foto på några av barnsoldaterna. Några av dem är så små, så små, att de ser ut att platsa i första eller andra klass i skolan. Jag sa under samlingen i Rydsnäs att jag tyckte det var lite svårt med definitionerna av barnsoldater. Visst är alla under 18 år per definition barn, men för mig blir det ändå lite konstigt att behandla 17-åriga “barn” väldigt annorlunda än 19-åriga rebeller. Någonstans måste gränsen dras, absolut. Men att larma om barnsoldater när det handlar om 17- och 18-åringar som kanske redan har egna barn känns för mig ändå inte lika relevant som att larma om barnsoldater i 10-årsåldern. Men bland de 350 barnsoldaterna i CAR fanns alltså inte endast ungdomar i övre tonåren, utan även yngre barn. (Att Balaka* har unga medlemmar såg jag ju för övrigt också med egna ögon när jag pratade med Balaka-ledaren i Gamboula i mars.)

Varför har då barn använts i striderna? Det är en stor fråga utan ett enkelt svar. En 16-årig flicka som slagits med Seleka säger i artikeln: När du har en fiende som kommer emot dig, då måste du besegra honom. Du har inget annat val än att besegra honom. Det är därför vi har gjort det. För att försvara vårt land. En äldre Balaka-ledare uttrycker det så här: Alla centralafrikanska barn tillhör anti-Balaka, de är revolutionärer för vårt land.

Det står också i artikeln att det inte finns en enda psykolog i hela CAR. Ingen som kan ta hand om dessa traumatiserade ungdomar och deras känslor. Ibland möter jag uppfattningen att afrikanska barn skulle vara annorlunda än svenska. Att det inte är lika traumatiserande för dem som det skulle vara för våra barn att utstå krig och att bli använd som barnsoldat. Dumheter, skulle jag säga. Det är klart att även de afrikanska barnen blir traumatiserade. Skillnaden ligger i så fall i hur samhället hanterar det. I Sverige och Norden finns det krisgrupper, traumateam, psykologer och kuratorer som på ett professionellt sätt kan hjälpa sådana här barn tillbaka till ett normalt liv. Det är bra resurser och jag är glad att de finns.

I CAR, där dessa resurser saknas, får man istället sätta sitt hopp till medmänniskor, familjemedlemmar och vänner, som inte är rädda för att prata. En social gemenskap som barnen åter kan få komma in i, när de lämnar gemenskapen med vapenbröderna bakom sig. Här blir det inga professionella psykologsamtal. Men samtal blir det, på olika sätt och i olika former. I många fall kan det räcka en lång väg, och kanske är det därför som en del avfärdar behoven av mer professionell hjälp.

Jag tror att om de före detta barnsoldaterna ska kunna komma tillbaka till ett normalt liv måste hjälporganisationer, såväl som vanliga centralafrikanska familjer, förstå både värdet av och begränsningarna hos de traditionella systemen att ta hand om traumatiserade barn. Professionell psykologhjälp kan inte ersätta familjegemenskapen och de informella samtalen, som är jätteviktiga för att skapa en känsla av mening och sammanhang och för att bearbeta det man varit med om. Samtidigt skulle nog i stort sett varenda centralafrikan vara i behov av att prata med någon utomstående, någon som inte själv är drabbad av konflikten men som kan lyssna och har professionell kunskap för att hjälpa.

Att ha psykologer och kuratorer som reser runt i hela landet verkar svårt att uppnå. Men tänk om det gick att sätta upp ett krishanteringscentrum som man kunde ringa till utan kostnad, bara för att få prata med någon. Det kanske hade varit något.

*Balaka är, lite motsägelsefullt rent språkmässigt, samma sak som anti-Balaka, alltså den motståndsrörelse mot Seleka som uppstod i CAR under andra delen av 2013.

Ok, ni vet hur det är. Såna där veckor när allt händer. När man inser att kalendern redan är fulltecknad, arbetsuppgifterna hopar sig på jobbet, barnen blir sjuka och ja, kanske man själv också fast man nästan inte låtsas om det. Såna veckor när dagarna blir ett enda pusslande för att hinna med allt. Utvecklingssamtal. Aktiviteter för barnen. Deadline för en text. En ekonomisk sammanställning som måste bli klar för att en annan person ska kunna göra sitt jobb.

Och så vardagen där hemma som bara fortsätter, oberörd av att det är så mycket annat på gång. Tvätten svämmar över i tvättstugan. Maten tar slut i kylskåpet och sand och dammråttor samlas i hörnen.

Och till råga på allt går diskmaskinen sönder.

Allt
hamnar i
ofas. Man tycker
inte man hinner
någonting och
vet inte alls var
man ska börja.

När detta händer mig (och det gör det med jämna mellanrum) har jag tre gyllene ettor som jag försöker klamra mig fast i för att ta mig tillbaka till fast mark:

Den första ettan, rätt självklar: 1 sak i taget. Det går inte att komma ifatt med allt på en gång. Så det får vara ok micra Gorby-pizza till fredagsmyset så att jag hinner röja upp i köket. Och jag får stå ut med att det ligger fullt med leksaker på hallgolvet (ni vet så där så att man nästan bergis trampar på en legogubbe när man går in) medan jag ägnar mig åt att skriva färdigt den där texten.

Andra ettan: 1 timme åt gången. Det här hänger lite ihop med den första ettan. Det handlar om att få en överblick på vad jag håller på med. En timme åt gången går det att jobba koncentrerat med vad det nu vara må. Sen behöver jag ställa mig upp, se mig omkring, ta en kort paus, och sedan dyka tillbaka in i vad jag höll på med. Eller byta fokus och ägna en timme åt något annat.

Tredje ettan: 1-minutsregeln. Den är mest till för att förhindra att kaoset växer ytterligare. 1-minutsregeln lyder: “Allt som tar mindre än en minut att göra – gör det på en gång!” Ett filmjölkspaket som behöver sköljas ur: mindre än en minuts arbete – ok, bara gör det! Ett par strumpor som ligger slängda på golvet: mindre än en minuts arbete att ta dem till tvättkorgen – ok,  bara gör det! Ett mejl som behöver ett snabbt svar: mindre än en minuts arbete att få undan det – ok, bara gör det! (Fast just det där med hur man hanterar den ständiga mejlströmmen är en vetenskap i sig, jag återkommer om det någon gång.)

Och nu i början av den nya veckan känner jag mig på rätt spår igen. Härligt att det är måndag! Välkommen, nya vecka!

Idag har vi fått finbesök från Gotland: goda vänner som vi passar på att träffa medan Erik är hemma för att planera sommarens gemensamma resa. Vart den går kommer ni att få veta så småningom.

Efter några timmar runt matbordet och i soffan ledde samtalet in på världens folkmängd. Det påminde mig om det här diagrammet på Gapminder över människors medellivslängd som vi tittade på under mina utvecklingsstudier i Uppsala förra hösten. Det var när jag såg detta som jag insåg att befolkningsökningen i världen under det senaste århundrade inte i första hand beror på att vi får fler barn, utan att fler barn överlever och blir väldigt mycket äldre än tidigare. Om ni inte kollat in Gapminder tidigare så ta en titt, det är fascinerande! Det finns diagram över allt möjligt som har med världens befolkning att göra.

Vi räknade också ut att hela jordens befolkning tekniskt sett skulle få plats på Gotland, om vi tryckte ihop oss så att vi stod någonstans mellan två och tre personer per kvadratmeter.

Längre än så kommer vi nog inte ikväll. God helg på er!

Denna torsdag i svart tänker jag på rädsla och vad den gör med oss människor. Hur den förlamar oss och stänger oss inne i oss själva, hindrar oss från att leva, från att göra det vi drömmer om. Hur den får oss att ta till våld när vi inte vågar lita på andra.

Jag tror att konflikten i CAR, liksom så många andra konflikter, i hög grad drivs av just rädsla. Rädsla för grupper som fortfarande sympatiserar med Seleka. Rädsla för Anti-Balaka. Rädsla för att radikala islamister ska utnyttja kaoset i landet. Rädsla att sträcka ut handen och därmed förlora kontrollen.

Rädsla är en stark kraft som tar fram mänsklighetens svartaste sidor. Hat, avundsjuka, övervåld, likgiltighet… allt detta som vi inte vill kännas vid kan bottna i rädsla.

Därför är det så starkt att Jesus om och om igen i bibeln säger till människor: “Var inte rädda!“. Jag är inte den som brukar gå och tänka på bibelord stup i kvarten, men det här är något som jag ofta återkommer till. “Var inte rädda!” Det finns något väldigt stort i de orden!

Motsatsen till rädsla är mod, sägs det. Men motsatsen till rädsla är också hopp, kärlek och öppenhet. Och allra störst är modet, hoppet, kärleken och öppenheten om den får finnas vid sidan av rädslan. För det är just när man är rädd som det verkligen krävs mycket mod för att våga, hoppas och älska.

Kanske borde vi istället för svart ha “torsdagar i vitt” för att påminna oss själva om att alltid våga hoppas.

(Här har jag skrivit om rädsla och svensk politik.)

Idag fyller jag 30! Det är ju inte klokt! Fast jag har ingen 30-årskris, utan känner mig rätt så nöjd med att vara just här i livet.

Jag tänkte fira här på bloggen med en återblick på mitt liv i bilder, men först har jag faktiskt en önskan såhär på min födelsedag. En sak som jag hoppas på inför det kommande året är att kunna göra den här bloggen till något mer än bara en fritidssysselsättning. Jag ägnar (som ni säkert förstår) rätt så mycket tid åt att skriva, och jag tycker att det är roligt, men i längden skulle jag behöva få ut något mer av det än bara tillfredsställelse för att kunna fortsätta. Exakt hur detta ska gå till har jag ännu inget svar på. Det finns olika vägar att gå. Men en förutsättning för dem alla är att jag har läsare. Och helst aktiva läsare. Därför är min önskan: Om ni tycker om min blogg, och om ni vill att jag ska fortsätta blogga, kan ni väl lova att dela i alla fall ett inlägg på sociala medier under året som kommer (eller tipsa en vän om bloggen på något annat sätt, ifall ni inte håller på med sociala medier), och att skriva ett par-tre kommentarer på olika inlägg som ni har några tankar kring. Tack på förhand!

Nu kommer bilderna. Var så goda:

Det börjar som för oss alla, med en liten människa som är helt beroende av andras omsorg och kärlek. Här är jag ungefär tre månader.

Ett år. Tittut!

Två år. Jag hade turen att vara omgiven av människor som gärna läste för mig, och lärde mig tidigt att tycka om böcker. Här sitter jag med mormor.

Tre år, och finklädd till midsommar.

Fyra år, och tillsammans med lillasyster Lina. Lägg märke till trädet, det kommer att återkomma.

Fem år, fortfarande i Sverige men snart på väg till Frankrike och sedan vidare till CAR.

Sex år och stolt över en tappad framtand. Nu är vi i Gamboula, CAR.

Sju år, och ännu mer stolt över att ha fått en lillebror, David.

Att vara sju år innebar också att börja skolan. Här med vännen och “låtsassystern” Brita.

Eftersom skolan låg 9 mil hemifrån blev det många långa resor under helgerna. Oftast med bil men en gång fick vi hänga med ett MAF-flyg som ändå flög sträckan. Bredvid mig står min vän Dianne.

Nio år och tillbaka i Sverige för ett par år.

Tio och spelar en centralafrikansk tjej i musikalen Moder Jord, Mister FNatt och Living Stones.

Tolv och tillbaka i CAR igen. Under den här perioden var ungdomskören min viktigaste sysselsättning. Raissa, på kortet, var med i samma kör.

En ros i munnen på nyårsafton 1999. Jag är åter tillbaka i Sverige och nu 14 år gammal.

Året jag fyller 18 är jag tillbaka i RCA igen. Det är nu jag lär känna Honorine, som här har flätat mitt hår.

När jag är 20 gifter jag mig med Erik. Och här är jag tillbaka i trädet, nu med min yngsta syster Elise framför mig.

22 år. Nu har vi startat safariföretaget CAWA.

23, och jag har blivit mamma till Theo!

25, och nu har Axel kommit också! (Och jag ser lite galen ut… eller överdrivet glad?)

27 år. Under den här perioden är jag sällan långt från barnen, vilket märks på de kort jag har.

…och här skulle jag givetvis ha avslutat med ett kort från dagens kalas. Men tyvärr blev det inget sådant. Dessutom strejkar bloggen nu och vill inte ladda upp några fler foton. Så jag säger god natt och passar på och tacka för uppvaktning som jag fått idag från alla håll och kanter. Det har varit en fin födelsedag!

Tillägg senare: Min syster, som sov över här och var med och gjorde födelsedagsfrukost på sängen, förevigade ögonblicket med denna bild. Så har ni även en från födelsedagen…

Jag tog visst lite helgledigt från bloggen. Jag hade egentligen inte planerat att göra det men jag fick liksom ingen tid över att sitta vid datorn.

På lördagen möblerade vi om här hemma, så att våra hyresgäster skulle kunna få två rum istället för ett. Vi har ett riktigt stort och rätt avlångt vardagsrum, som vi har tyckt om att ha just så stort och öppet för att få lite rymd. Men nu när det fanns behov av ytterligare ett rum var det faktiskt inte alls svårt att dela av det med bokhyllor och ett draperi så att det istället blev en liten soffhörna och ett sovrum till tonårspojkarna. Medan vi höll på och plockade och bar bord och hyllor och flyttade tavlor gick jag och tänkte på hur mycket hellre jag fyller mitt hem med människor och relationer, än med snygga inredningsdetaljer. Visst är det roligt att ha det snyggt omkring sig, men ändå oändligt mycket viktigare att ha gemenskap! Och jag är väldigt glad att ha fått så trevliga inneboende!

På söndagen var vi först i kyrkan, där jag och min syster sjöng och spelade, och därefter satt jag i några timmar med min andra syster hemma hos mamma och pappa och tittade på gamla foton medan de var med Theo och Axel på skid-SM i Ånnaboda. Oj vad trevligt det var! Jag håller på och letar efter bilder från olika perioder i mitt liv till ett inlägg på torsdag när jag fyller 30(!). Bland annat hittade jag den här. Den föreställer mig och mina syskon som sitter på ett hotellrum i Paris, dit vi just kommit efter två år i CAR. Alla tre helt fängslade av… ja, vad då?