Från och med idag bloggar jag på emelienestor.com istället för min tidigare blogg. Mycket är sig likt, lite är nytt. Jag har bytt utseende (igen) men inte innehåll. Jag har tagit bort några sidor, bland annat fakta om Centralafrikanska Republiken, vilket inte kändes relevant. (Säg till om ni saknar det något alldeles oerhört så får jag i så fall lägga till det igen.) I övrigt finns det mesta kvar som det varit tidigare.

Jag förstår att det innebär lite krångel för er läsare, men jag har försökt göra det så enkelt som möjligt för er. Här nedanför kan ni klicka om ni vill följa mig på Bloglovin, vilket i princip är samma sak som att prenumerera på bloggen.

Follow
Gillar ni inte Bloglovin går det även att prenumerera som förut. Det gör ni genom att klicka på ”Lämna en kommentar” över detta inlägg. Längst ner i kommentarsformuläret kan ni kryssa i rutan ”Meddela mig om nya inlägg via e-post.

Gott nytt år!

Idag har det hållits val i CAR, och jag måste ju ändå få kommentera det med ett par meningar. Jag har skrivit en del kritiskt om det här med att hålla val. Jag har ärligt talat inte varit särskilt optimistisk alls. Därför är det med viss överraskning jag tar in de positiva tongångarna. Att det känns bra för många på plats. Att rekordmånga centralafrikaner gått och röstat. Att det sägs att detta är ett viktigt steg mot fred och försoning. Och att det faktiskt verkar ha gått skapligt korrekt till.

Det är kanske lite tidigt att ropa hej och säga att allt är bra. Självklart finns en massa problem att lösa, en massa saker som kan gå fel. Men ändå. Ett så här lyckat val känns som ett stort steg i rätt riktning. Det finns en önskan om fred och försoning bland vanligt folk, det gör det verkligen. Och kanske att något av det har fått lysa fram idag.

Här är några ställen där svensk media skriver om valen:

Expressen – Geo

Svenska Dagbladet

Ni som följer mig på Instagram eller på Facebook vet redan att jag sedan drygt två dygn är i mål efter de 47,5 kilometerna i Bergslagsleden Ultra. Men jag kan ju kosta på mig en uppdatering här också. Så här såg det ut strax efter klockan fyra i lördags när jag, med ben tunga som cement, lyckats pressa mig till en liten minispurt över mållnjen.

Jag var en av dem som spenderade längst tid i löpspåret, precis snäppet över sju timmar, varav de första två var i mjukt, disigt skolsken och övriga i regn. Men det var precis vad jag hade väntat mig. Det här är första gången i mitt liv som jag sprungit så långt och jag hade två absoluta målsättningar: att över huvud taget ta mig i mål och att ha roligt. Båda uppnådde jag. I mål kom jag bevisligen, och roligt var det, även om det också var sjukt jobbigt. Jag hade dessutom hoppats att klara det på runt, eller helst under, sju timmar, och med en sluttid på 7:01:02 anser jag nästan att även det är uppnått. Med bättre förhållanden (läs: med mindre regn, lera och hala stenar) är jag rätt säker på att jag varit under sju timmar.

Framför allt gav loppet mersmak. Nu har jag en tid att utgå från och sikta på att slå nästa år.

Men nu får bloggen återgå till CAR-besöket. Någon träningsblogg kommer jag aldrig att börja skriva.

Idag är jag uppe tidigt för att hinna äta en rejäl frukost. Idag ska det ske. Jag ska springa Bergslagsleden Ultra, ett terränglopp på 46 km.

Våra vänner från CAR skrattade gott när jag berättade om galenskapen. Vem kan vilja springa fyra och en halv mil i skogen? Frivilligt? Utan möjligheten att ens vinna något pris?

“Nej men vad då?” frågade de efter att ha skrattat en stund. “Menar du verkligen allvar? Ska du springa?”

Och så skrattade de igen.

Det kändes som en härlig uppladdning. Att riktigt få känna in hur tokigt det är att man frivilligt väljer att ägna en hel dag åt att springa på stigar i skogen. Men kul ska det bli. Hoppas jag i alla fall.

Vi hörs på andra sidan.

Så är de här! Vilken glädje! (Det är bara jag som ser ut som att jag skulle behöva gå raka vägen i säng, trots att jag är den enda på bilden som INTE har rest hela natten.)

Resan hit gick på det stora hela bra, förutom vid passkontrollen i Paris där dessa tre kvinnor, som redan har beviljats visum på franska ambassaden i Bangui, togs åt sidan och grundligt förhördes om sitt besök. Varför skulle de komma till Europa? Hur kunde de bevisa att de var inbjudna av en kristen organisation? De bar ju inga kors runt halsen. Och så var de ju kvinnor. Hur kan kvinnor komma som representanter för en kyrka?

Det är ju så man skäms. Visst, att i måste kolla bakgrunden på folk som kommer utan visum är väl i sin ordning. Men när man har ett visum stämplat i passet. Då borde vi väl kunna kosta på oss ett enkelt “Välkommen till Europa!”

Det är spännande att se sitt land ur någon annans ögon. Mest kommenterat idag var de stora åkrarna, och att det inte var några människor ute på vägarna.

Imorgon ska vi in till Örebro. Då kanske vi får se lite mer folk i rörelse i alla fall.

Jag ringer Honorine. De är i Bangui nu, hon, Philomene och Louise. Redo för avfärd mot Sverige. Vi skrattar i telefonen. “Det är som om vi drömmer”, säger vi nästan i munnen på varandra.

Imorgon kväll går flyget. I övermorgon vid lunch möts vi upp på Arlanda. Jag är lite nervös. Över den gigantiska Charles de Gaulle-flygplatsen där de ska byta flyg. Över immigrationskontrollanter som kan ha förutfattade meningar om resenärer från Afrika och kanske sätter käppar i hjulen.

“Om Gud vill ses vi på onsdag”, avslutar vi telefonsamtalet. Och det känns fortfarande som att vi drömmer. Som att det inte kan vara riktigt sant.

Det är bråda dagar, dessa dagar. Skolstart och allt som drar igång inför hösten fyller dagarna, och så plötsligt inser jag att det verkligen bara är drygt två veckor tills de kommer. Besöket från CAR.

Jag ringer dem och pratar om avresan. Funderar över hur många dagar de behöver beräkna för resan till Bangui så att de säkert kommer i tid. Berättar hur det fungerar på flygplatsen i Paris. Jag hade tänkt åka dit själv och möta upp dem och hjälpa dem att hitta rätt, men inser vid närmare eftertanke att jag ju förmodligen inte kommer att hitta dem i vimlet. När jag ringer och förklarar detta blir de förskräckta. Är flygplatsen så stor att jag inte kommer kunna hitta dem?! Det hela slutar med att vi beställer assistans. Så hittar de i alla fall säkert till flyget som ska ta dem vidare till Stockholm.

Och sen. Ja, sen kommer jag stå där på Arlanda och möta dem, tre kvinnor från CAR som då för första gången gjort den resa som jag själv gjort så många gånger att jag tappat räkningen. Och allt kommer att vara nytt för dem. Och jag vet att även jag kommer utmanas att se Sverige med nya ögon, genom deras blickar.

Det ska bli så spännande. Så himla roligt och spännande!

Så är det officiellt: Det blir inga fler safaris med CAWA på några år. Vi tar en paus.

Det finns flera anledningar till detta.

Dels handlar det om vår familjesituation. Våra pojkar är fem och sex år, och snart redo för skolan. Och eftersom den äldste på grund av sin autoimmuna sjukdom fortfarande är i behov av kontinuerlig tillgång till bra sjukvård kan vi inte bo permanent i ett land som CAR. Att hålla på och flytta fram och tillbaka är heller inget alternativ för skolbarn, och därför är Sverige vårt absolut bästa alternativ just nu. Visst kan man driva företaget på håll, som vi gjort under de senaste åren, men det är inte alls samma sak som att vara på plats.

En andra anledning är situationen i landet. Det politiska läget har varit väldigt instabilt under ett par år nu, och även om den mest akuta konflikten är över så är det fortfarande svårt att säga hur det hela kommer utveckla sig. I området där vi arbetar har vi inte varit direkt berörda av konflikten, men att bestämma sig för att genomföra en säsong är ändå något av en chansning. Under de två senaste åren har vi hela tiden haft en beredskap att ändra planer och ställa in resor ifall situationen skulle förändras så att vi inte längre kan garantera säkerheten för våra turister. I längden är det förstås påfrestande att arbeta på det sättet.

Men det viktigaste skälet till pausen är ändå detta, att vi från och med i år inte behöver lämna området åt sitt öde. Det finns någon att lämna över stafettpinnen till. Vårt yttersta mål med CAWA, visionen som burit oss om ni vill kalla det så, har varit att skydda djuren och vildmarken. Nu finns Chinko Project på plats och kan ta vid. De arbetar på ett annat sätt och har för tillfället ingen turism, men kan fortfarande erbjuda arbete åt väldigt många människor i regionen. De har större befogenhet än ett privat företag att utbilda parkvakter för att verkligen skydda området också från tjuvjägare och boskapsskötare som kommer in från Sudan, och deras vision är på sikt att kunna öppna upp för mer turism, både jaktturism och fototurism, för att på så sätt ge de vilda djuren ett än större ekonomiskt värde. Men de senaste åren har det varit ett rätt hårt tryck från Sudan med både tjuvjakt och boskap som kommer in i området, och därför bedömer vi nu att det bästa för området och djuren är att Chinko Project under ett par år får koncentrera sig på rekrytering och utbildning av parkvakter som kan patrullera området. Därefter kan safariturism bli aktuellt igen.

För oss börjar därmed ett nytt kapitel. För Eriks del blir det African Parks som gäller, och just nu mer specifikt parken Garamba i Demokratiska Republiken Kongo. Och för mig? Det får ni veta i ett senare inlägg.

Det är så overkligt. Vi planerar Louises, Philomenes och Honorines besök i Sverige och fast vi vet att de faktiskt har visum är det svårt att riktigt tro att det är sant. De kommer verkligen hit. De ska resa runt i Sverige, delta i gudstjänster och samlingar, vara med och hålla i en kördag, prata på en kvinnofrukost. De ska sitta vid våra bord och äta, sova i våra gästrum. Så himla roligt! Faktiskt helt fantastiskt!