…det känns ju omöjligt att helt ignorera här på bloggen att det hänt, detta att Erik hamnade i eldstrid med tjuvjägare i Garamba i lördags och blev skjuten i benet. Chockerande och samtidigt inte helt oväntat, oron att något sådant ska hända har jag levt med länge. Men jag tänker inte skriva mer om det. Det är det så många som gör ändå och jag har inget nytt att tillföra. (Här kan man bland annat läsa om vad som hände.)

Jag konstaterar bara att det är gott att han är vid liv.

Igår skrev jag om att jag flyttar hem. Mentalt alltså. Flyttar hem hit där jag bott i flera år, i Örebro, och släpper för ett tag tanken på att så fort som möjligt ta mig tillbaka till CAR.

En del i detta, som vi kan kalla ”projekt etablering i Sverige” är också ett nytt jobb. Ett jättelokalt förankrat sådant. (Inte.) I Stockholm. På PMU, som administratör inom bland annat humanitärt bistånd.  Med hela världen som arena. Haha, så mycket för att hålla mig inom Sverige.

Detta jobb innebär en del pendling. Två dagar i veckan är jag på kontoret, vilket innebär totalt sex timmars restid tur och retur (och det som är mest tur är att jag kan jobba på tåget). Två dagar i veckan jobbar jag hemifrån.

Just det här med pendlingen har hittills varit lite svårt att få till, vilket man kunnat följa på mitt instagram. (Vill ni följa mig där så hittar ni mitt instagramflöde här till vänster.) Glömda nycklar, glömda datorskärmar och glömda plånböcker har nästan blivit vardag. Och lite långa dagar blir det. Men just nu känns det ändå som en bra lösning, det här jobbet. Det är kul och det ger värdefull erfarenhet. Och trevliga kollegor och många intressanta fikasamtal om läget i världen.

Och så en egen kontorsplats där jag kan sätta upp teckningar från barnen (i väntan på viktiga jobbpapper som ska fylla utrymmet). Bara en sån grej.

För ett tag sen skrev jag om att den senaste tiden varit lite förvirrad. Att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om när vardagen förändras och jag inte längre har en kontinuerlig kontakt med CAR som tidigare. Efter ett ganska utdraget avslut av engagemanget i CAWA (och därtill en kraschad parrelation, som jag kanske eller kanske inte skriver mer om senare) har min vinter varit någon sorts flytande blandning av föräldraledighet, studier i kreativt skrivande och en del vikariejobb. Jag har letat mig fram och funderat på vad jag ska göra härnäst, blandat skrivardrömmar med lite mer konkreta tankar om att kanske-borde-jag-plugga-och-BLI-något.

Och i alla dessa tankar om VAD jag vill göra, har det blivit tydligt att jag har fokuserat väldigt mycket på VAR jag vill göra det jag gör. Jag har, ända sedan jag mer eller mindre tvingades flytta tillbaka till Sverige för snart fem år sedan, levt med tanken att det här är tillfälligt. Att jag snart ska tillbaka. Till CAR. Eller i alla fall till Afrika. Och att jag alltså måste satsa på någon sorts sysselsättning som kan ta mig dit.

Jag har hela tiden sagt att jag trivs i Sverige, att jag måste ha ett liv i Sverige, att jag inte längtar BORT från Sverige (utan bara TILL) RCA. Men nu när allt flyter ut och jag står och kan välja nästan vilken väg jag vill framåt (med den lilla haken att min väg också måste funka för barnen) så frågar jag mig:

Har jag verkligen haft ett liv i Sverige under tiden som varit? Och hur viktigt är det egentligen, detta att snarast möjligt återvända till CAR och Afrika?

Det är klart att CAR alltid kommer att vara en viktig del av mitt liv och att jag inte kommer att släppa kontakten. Jag har fortfarande vänner där och jag känner mig fortfarande hemma där. Men under vintern har tanken också slagit rot att det kanske är dags att flytta ”hem”. På riktigt. Vänja mig vid tanken på att leva här under många år framöver. Inte leta vägar bort. Vara här och vara tillfreds med det.

Bara att skriva så gör mig lite orolig. Jag har en rastlöshet i kroppen, jag vill inte vara för länge på samma ställe. De säger att man lätt blir sån när man växer upp som jag gjort, med fötterna i flera olika hemländer. Och nej, mitt perspektiv är inte att köpa-hus-och-slå-mig-till-ro-och-aldrig-planera-att-flytta-mer. Men kanske fem år. Kanske tio. (Gah!) Kanske på obestämd tid men i alla fall med inställningen att nu bor vi här. Just nu behöver jag inte leta möjligheter att flytta härifrån. Och behöver jag känna att jag inte bara finns i ett helsvenskt, helvitt, helmedelsvensson sammanhang så får jag hitta det sammanhanget här.

Kan vi säga så? Att jag flyttar hem hit. Och skriver hemifrån här. Så får vi se vart det leder.

Och hemma i Örebro just nu innebär dessa vackra utanför ytterdörren.

Varje kväll när jag lagt barnen kommer Axel på: ”Mamma jag är törstig!” Det har alltid retat mig och jag har tjatat och tjatat: ”Kom ihåg nu att dricka INNAN du går och lägger dig!”

Men idag slog det mig att den där irritationen har försvunnit de sista veckorna, och ersatts med en tacksamhet. I ett globalt perspektiv är jag så lyckligt lottad som bara kan gå ut i köket, ta ett glas ur skåpet, sätta på kranen och fylla det med rent, kallt vatten. Se min femåring dricka i stora klunkar, och därefter lägga sig ner på kudden, otörstig. Det finns många mammor i världen som inte kan tillgodo se ens den här sortens grundläggande behov. Det finns ännu fler som kanske kan, men som måste jobba mycket hårdare än jag för det där glaset med vatten.

Jag har testat, i små glimtar, att leva en annan typ av liv. Jag vet hur det är att somna törstig. Att erbjuda den sista slurken rent vatten till sitt barn när det bränner av törst i ens egen hals. För mig har dessa prövningar aldrig varat särskilt länge. För andra är det vardag.

Man kan inte jämföra problem eller sorger. Alla i världen har sin beskärda del av motgångar, och jag kan inte ignorera det som är jobbigt i mitt liv bara för att det finns andra som har det värre. Men jag tänker att vi alla nog mår bra av att ibland öva oss i tacksamhet över det vi faktiskt har. Saker som är så självklara för oss att vi inte ens tänker på det. Som att kunna ge barnen vatten när de ber om det.

Efter massövergreppen i Köln har debatten kring vilken grupp som är primärt skyldiga till sexövergrepp och våldtäkter återigen blossat upp. Vilka ska vi peka ut som de skyldiga till att kvinnor blir antastade och sexuellt utnyttjade:
1) invandrare
eller
2) män
?

Det finns en aspekt på den här debatten som jag tycker är viktig, men som jag hittills inte sett i någon av de texter som skrivits och delats. Det här är mitt bidrag.

Låt mig dock först understryka att de som gör sig skyldiga till övergrepp alltid har ett personligt ansvar, oavsett strukturer och annat som man kan hänvisa till. Ett brott är ett brott, och personen som gör sig skyldig måste ställas till svars.

Med det sagt:
Att ställa vita mäns och icke-vita mäns sexualitet mot varandra har en historia som inte är särskilt smickrande. Här finns ett tungt rasistiskt arv som jag tycker slår hårdare än hela blackface-grejen som tvingade Stina Wirsén att dra tillbaka sin figur Lilla Hjärtat. (Mer om det en annan gång.)

Under den imperialistiska eran, när Europa ville lägga världen under sig med hänvisning till att vi hade en mer högtstående kultur, användes sexualiteten för att bygga makt. Icke-vita mäns sexualitet utmålades som farlig och otyglad, och något som kvinnor behövde skyddas mot. Vita mäns sexualitet, till motsats, beskrevs som ren och kontrollerad. Och det var inte bara vita kvinnor som behövde skyddas mot de icke-vita männens farliga sexualitet, även de icke-vita kvinnorna var föremål för detta skydd. Således tyckte man att en vit man gjorde sin ”infödda” hushållerska en tjänst när han inledde en sexuell relation med henne och gjorde henne till sin konkubin.

Och då tänker jag så här: Att hävda att invandrarmäns sexualitet är ett hot mot vårt samhälle är att reproducera ett tydligt rasistiskt mönster. Det ÄR rasism, oavsett vad en del debattörer säger om att man måste våga prata om de verkliga problem som finns, osv. För det är inte invandrarna som grupp som är problemet. Det är inte den icke-vita manliga sexualiteten i stort som utgör ett hot mot kvinnor.

Så vad ÄR då problemet? Problemet är när män – vita som icke-vita – anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Och sådana situationer uppkommer i de flesta typer av samhällen, och förövarna är män av alla former, färger och kulturella ursprung. Ökad jämlikhet mellan könen ger någon form av skydd för kvinnor, kanske framför allt för att det minskar stigmatiseringen kring sexuella trakasserier.

Men istället för att förfasa oss över ”invandrares ruttna kvinnosyn” (citatet hämtat ur minnet från någon konversation på sociala medier) kanske vi då ska ägna oss åt att diskutera vad det är som gör att situationerna uppstår då män utnyttjar kvinnor.

Här finns en intressant artikel: SvD – Social orättvisa göder hypermaskulinitet

Och här är en annan: ETC – Det ligger i kulturen

Varning för äckel-inlägg, men efter att jag idag till slut lyckades tappa min kära Fairphone i toaletten (när man har den i bakfickan är det himla lätt hänt och nästan konstigt att jag inte gjort det tidigare) dök följande historia upp i skallen. Från mars förra året, när jag var i Berberati. Var så goda:

Jag hade spenderat några dagar hemma hos Hono i Berberati. Hennes toalett består av ett dass på gården. Inte ett litet idylliskt svenskt dass med röda väggar och ett hjärta på dörren, utan ett vanligt centralafrikanskt dass bestående av en djup grop i marken övertäckt av en cementplatta med ett litet hål. Runt plattan sitter väggar av palmbladsmattor, och ett trasigt tygskynke täcker dörröppningen. Här och där finns små hål i väggarna, och eftersom jag var kvarterets stora sevärdhet försökte jag undvika att gå på dass både på dagarna (för då syntes jag så tydligt) och på kvällarna (för då var jag tvungen att släcka ficklampan för att inte synas ännu tydligare).

Det var samma dag som jag skulle åka tillbaka till Gamboula. Jag och Hono hade suttit och pratat om olika sätt att berätta att man har mens, utan att använda just det ordet. ”Jag har röda veckan.” ”Jag har skrivit under med rödpenna.” ”Jag har skrivit kontrakt med kineserna.” Sätten var många. Avresan närmade sig och jag tänkte att jag skulle trotsa hålen i väggen och gå och kissa innan min motorcykelchaufför dök upp. Jag var reseklädd med jeans och kängor, och telefonen låg i bakfickan.

Hukande, för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet, knäppte jag upp byxknappen och började krångla av mig jeansen.
”Klock”, sa det när mobilen stötte emot cementgolvet.
Jag snodde runt, famlade med händerna efter den svarta lilla apparaten, men det var för sent. Den var redan borta. Försvunnen i det svarta hålet.

Jag tog upp ficklampan som låg i en annan ficka, lyste ner. Ångrade mig direkt, släckte lampan och försökte blinka bort bilden av den äckliga sörjan från näthinnan. Tänkte att det ändå inte fanns något att göra åt saken, och satte mig att kissa.

”Jag har fått ett problem”, sa jag när jag kom tillbaka ut till Hono.
”Vill du ha en binda?” frågade hon, som fortfarande inte hade släppt samtalet om omskrivningar för mens.
”Nej nej. Min telefon.”
Jag pekade bort mot dasset och hon flög upp. Ropade på näst äldste sonen och bad honom hämta två långa pinnar. Jag protesterade men förgäves, och snart försvann protesterna i ett hysteriskt fnitter. De tänkte väl ändå inte försöka ta upp den?

Men jo, det tänkte de. Hono lyste med en ficklampa, och de fick syn på ena hörnet av telefonen. Sonen försökte få tag på den med pinnarna. Den höll på att försvinna helt. Jag skrattade. Försökte säga åt dem att sluta, men Honorine bad mig ta över ficklampan och tog i sin tur pinnarna.

Och så kom den upp. Och jag ska bespara er från beskrivningen av hur den såg ut. Och luktade.

Uäk.

Så vi tvättade. Tvålade. Gnuggade. Petade ut skit mellan knapparna.
”Hämta parfymen!” skrek Hono.
Och till slut när allt var klart satte vi ihop alla delar igen. Gnuggade händerna och petade naglarna och parfymerade oss själva också. Tryckte på on. Och vet ni, telefonen fungerade! Det var bara ljudet som inte var lika tydligt som tidigare. Inte för att högtalaren var sönder, utan för att jag aldrig mer ville hålla den telefonen direkt intill örat.

Ett litet tips: Om ni scrollar nedåt i menyn till vänster så ser ni mina Twitter- och Instagram-flöden. Där dyker det upp lite korta kommentarer och bilder om ditt och datt, på samma tema som bloggen. Det går så klart också att följa mig direkt på både Twitter och Instagram.