I fredags ramlade de äntligen in i mejlkorgen: först mitt examensbevis och strax därpå en bekräftelse på att min kandidatuppsats nu är publicerad och sökbar på DiVA. Nu har jag alltså en filosofie kandidatexamen med franska som huvudämne, och en uppsats med rubriken L’héritage de la négritude dans quatre livres pour la jeunesse de l’auteure centrafricaine Adrienne Yabouza (Arvet från negritude-rörelsen i fyra barnböcker av den centralafrikanska författaren Adrienne Yabouza). Jag känner mig så nöjd med mig själv! Uppsatsen är förstås lite svårtillgänglig för dem bland er som inte läser franska. Jag hade en idé om att översätta den till svenska för att fler skulle kunna läsa den, men inser att det kanske ändå inte är jättemånga som sätter sig och läser 25 sidor uppsatstext. Däremot kommer säkert en del av de saker jag skrivit om att dyka upp här på bloggen, som detta med krigsskildringar i barnlitteratur till exempel, som jag tidigare skrivit mycket kort om här.

Så är jag äntligen här igen. För en dryg månad sedan flyttade vi från Örebro till Vintrosa, det lilla samhälle där jag vuxit upp (bortsett från de år då jag bodde i RCA förstås). Här har vi nu börjat finnas oss tillrätta i vårt nygamla hemma. Ja, för nygammalt är det verkligen, både för mig och för Adrian. Vi har flyttat in i min mormor och morfars gamla hus, som ligger på samma gata som Adrian växte upp på. Jag känner alltså till huset sedan innan, han kan omgivningarna som sig egen ficka. Vi trivs! Men vi har verkligen insett att en flytt tar mer tid än bara själva flytthelgen. Det står fortfarande flyttkartonger lite överallt.

Jag älskar att göra upp planer. Inte för att jag sedan nödvändigtvis måste följa dem, men jag gillar att ha dem att förhålla mig till. De blir som ramar som hjälper mig att vara fokuserad, men som också ger mig möjlighet att tänka utanför boxen. Det går ju inte att tänka utanför en box som inte finns.

För mig, som sitter ensam och jobbar hela dagarna, behövs ramarna för disciplinen. Andra klarar kanske att få något vettigt gjort ändå, men för mig är det väldigt lätt att det alltför planlösa glider iväg till att bli youtube-tittande och nöjesläsning eller blomvattning. Vilket självklart är helt tillåtet och viktigt att också få ägna sig åt, men inte för jämnan.

(Denna text skrev jag först på min instagram men jag vill gärna ha den på bloggen också, så nu hamnar den här lite i efterhand, fast jag sätter publiceringsdatum till samma dag som jag skrev den på insta.)

Tillbaka till min dator igen efter en oförglömlig helg. Tillbaka till fransk litteratur och EU-kunskap och språkhistoria och skrivuppdrag och allt är som vanligt men ändå nytt för nu har jag och denne man lovat att stå vid varandras sida genom hela livet. Vilken grej va! Jag läste för några år sedan något som Nina Burton har skrivit i Det som muser viskat: Sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet, om att en förutsättning för att kunna ha ett kreativt yrke är att ha en familj som förstår och stöttar och delar vardagens arbete och glädjeämnen. Nu tror jag förvisso att en människa kan ha ett fullgott och kreativt och fantastiskt bra liv både med och utan en livspartner. Men jag är så glad att du finns i mitt liv nu Adrian och att vi får fortsätta växa både var för sig och tillsammans! Jag älskar dig!

I veckan fick vi, liksom alla föräldrar till barn i åk 2, hem en blankett om att det är dags för MPR-vaccination. Vi ombads kryssa i om barnet skulle få vaccinationen eller inte och skicka tillbaka blanketten till skolan. Självklart kryssade jag ja!

Men förra året, när mitt äldsta barn gick i tvåan, kryssade jag ett lika självklart nej! Mitt äldsta barn har nämligen en allvarlig sjukdom som gör att hans kropp inte klarar av MPR-vaccinet. Som en följd av sin sjukdom och medicinering har han dessutom en lite skörare hälsa än de flesta. Detta i sig gör honom mer mottaglig för smitta. Och eftersom han inte kan vaccineras går han alltså utan skydd mot många av våra mest allvarliga barnsjukdomar.

Det finns föräldrar idag som inte vill vaccinera sina friska barn. En del är rädda att vaccinationerna ska orsaka sjukdomar eller hälsoproblem. Andra verkar mest tycka att det är bättre för kroppens immunförsvar att lära sig att själv hantera sjukdomar. Har du ett helt friskt barn kan jag på sätt och vis förstå att du tänker så. Risken att drabbas av mässlingen i Sverige idag är såpass liten att det kan kännas värt att ta den risken. De flesta klarar ju ändå en sådan sjukdom. Då kanske de påstådda riskerna med vaccinet känns mer påtagliga.

Men snälla du som funderar på att kryssa nej på blanketten, glöm inte att

Jag startade min blogg i augusti 2009, då jag bodde och arbetade i Centralafrikanska Republiken. Den har sedan dess ändrat karaktär,  och namn, åtskilliga gånger. (Läs mer här.) Intensiteten i skrivandet har gått upp och ner, fokus har förskjutits och min fysiska utgångspunkt har förändrats. När jag går tillbaka och läser vad jag skrivit genom åren så ser jag att historierna jag berättat inte bara varit ägnade åt mina läsare, utan också åt mig själv. Att få formulera erfarenheter och historier gör något med mig, hjälper tanken att växa.

Jag tror att alla människor i någon mån har en grundhistoria i sitt liv, en historia ur vilken andra historier föds. Min grundhistoria är att jag, en svenskfödd liten rödhårig femåring, flyttade till Centralafrikanska Republiken tillsammans med min familj. Det har kommit att prägla min uppväxt och hela mitt liv, och utan den erfarenheten vet jag inte alls vem jag varit idag.

Ur denna grundhistoria har mitt intresse vuxit för de ämnen som jag fritt blandar och behandlar på bloggen: att växa upp mellan kulturer, utveckling och fredsfrågor, kolonialism och rasism, kulturmöten och krockar, politik och konflikt i Centralafrikanska Republiken, och – inte minst – litteratur. Jag har alltid läst men de senaste åren har det blivit allt viktigare, och ett av flera sätt att fortsätta leva med Afrika, trots att jag numera är bosatt i Sverige.

Liksom jag alltid läst, har jag alltid skrivit och berättat. Och till viss del skriver jag för min egen skull. Men visst är det också så att det finns något kittlande i att bli läst, att få dela med sig och kanske också få något tillbaka i form av ett fortsatt samtal. Jag känner mig hedrad över att just du kommit hit, och över att just du vill ta del av mina historier.