Igår träffade jag en av våra anställda, David, som drabbades av Hepatit E i slutet av förra året. Han mår bra nu, säger han, men ser fortfarande ganska medtagen ut. Han har magrat. Mycket beror säkert på sjukdomen, men något som inte direkt gjort saken bättre är att han under hela sommaren har följt en sträng diet, ordinerad av centralafrikanska läkare. När jag träffade honom i slutet av förra säsongen, bara någon vecka efter att han kommit hem från sjukhuset, berättade han att han inte fick äta någon traditionell centralafrikansk mat. Ingen maniok, inga blad, ingen olja, inget jordnötssmör. Allt sådant som är vardagsmat i det här landet, och som, bortsett från manioken, ger bra näring. Det enda han fick äta då, sa han, var råa grönsaker och majonnäs. ”Jag kan inte äta det,” sa han till mig. ”Jag kräks bara jag tänker på det.”

Jag skrev och frågade en svensk läkare om det låg något i att hålla en sådan strikt diet när man haft Hepatit. Jag fick till svar att man tidigare sagt att man ska vara försiktig med vad man äter, men att detta nu är förlegat. Det enda man behöver tänka på är att inte dricka alkohol, eftersom levern tar skada. Dessutom, sa läkaren, vad finns det för logik i att säga att man ska äta majonnäs men inte får äta olja?

Allt eftersom sommaren har gått så har dieten utökats, berättade David igår, och han fått tillåtelse att äta mer och mer. Nu kan han äta det mesta, men fortfarande får han inte äta ngunza, maniokblad, en av de billigaste maträtterna man kan få tag på i det här landet. Det gör mig så arg. Vad är det som får läkarna att ge sådana föreskrifter? Har de provision på allt som köps i affärerna med importerad mat, liksom de, att döma av de oändliga listor på medicin som de alltid skriver ut, har provision på allt som säljs av apoteken? Njuter de av den makt de har över människors liv när de kan få patienterna att lyda deras minska vink? Eller är det bara okunskap? Säkert är det en kombination. Helt fullfjädrade läkare kan de i alla fall inte vara. David berättade vad de trodde var orsaken till att han drabbats av Hepatit: att han hade blandat olika sorters läsk och druckit.

Så tänk på det nästa gång ni blandar en drink. Häll inte två sorters läsk i samma glas. Då kan ni bli allvarligt sjuka.

Egentligen är jag nog lite rädd för att verka speciell. Eller för att verka som att jag försöker verka speciell. Ofta när jag förklarar vad jag gör i mitt liv så säger människor ”vad spännande!”. Och ja, jag har ett fantastiskt spännande liv. Jag är djupt tacksam över att ha fått den chansen som jag har fått. Men jag tycker inte att jag är mer häftig än någon annan. Alla människor skapar sitt liv utifrån sin egen utgångspunkt. Så även jag. När jag var fem år reste jag till Centralafrikanska Republiken tillsammans med min mamma och pappa och min lillasyster. Från och med då blev det landet en av mina utgångspunkter. Därför var det inte ett jättestort steg när jag och min man sedan bestämde oss för att starta ett safariföretag i samma land. Därför är det inte så konstigt att vi har fortsatt att arbeta där. Det är inte ”långt borta i Afrika”. Det är hemma. Liksom Sverige också är hemma. Och tro mig, allt blir vardag till slut. Till och med att driva ett safariföretag mitt ute i bushen, en dagsresa från närmaste by.

Och ändå startar jag denna blogg. Ja, för jag tror att alla människor har något att berätta. Även jag. Egentligen måste jag nog säga att det är mormors förtjänst att jag nu sitter här och skriver detta. ”Kan du inte skriva ner allt ni gör, skriva ner hur er vardag ser ut,” frågade hon. ”Så att jag vet vad jag ska säga när människor frågar.” Var så god, mormor. Jag vet att du inte är vän med internet. Men antingen kan du se det som ett ypperligt tillfälle att få någon nytta av det och lära dig lite hur det funkar, eller så får du helt enkelt be någon att skriva ut texterna åt dig. (Jag kan skriva ut dem själv förresten, om du föredrar det, och skicka det på post, även om det förstås är tveksamt då ifall det någonsin kommer fram.)

Här börjar alltså min blogg, Safari. Safari betyder resa. Livet är en resa, på utsidan och på insidan. Och det mest spännande med en resa är inte målet, utan vägen dit.