För övrigt kan jag meddela att det VAR ett större fel på vårt internet än bara säkringar, så nu blir det Centre Culturel Catholique här framöver. Skönt att de finns i alla fall. Visst klarar man sig utan en internetuppkoppling, men det blir onekligen mer och mer komplicerat när alltmer arbete sköts via nätet. Ja… har man inga problem så skapar man sig några.

Vi är i Bangui nu, huvudstaden som när man kommer från Europa ser ut som en liten by, men som, när man kommer från Berberati faktiskt är ganska imponerande med trafikljus, asfalterade vägar och ett och annat flervåningshus. Resan igår gick bra, det tog oss ungefär 11 timmar att åka vilket inte är alltför illa. Väl framme träffade vi Adam och Charlotte, och på kvällen gick vi ut och åt på en restaurang i närheten av vår lägenhet.

Vi har inget internet där vi bor i Bangui, utan får åka hem till Charlotte eller gå till ett internetcafé för att kolla mejlen. Därför har jag inte så mycket tid att skriva nu, men det kommer mera så småning om. Tills vidare önskar jag er alla en trevlig helg.

Ibland kan man inte göra annat än att fråga sig varför. Harouna dog igår. Det var oväntat. Han hade blivit bättre, hans bror Daouda var på väg till Bangui och hade gott hopp om att få träffa honom i livet. Men vid middagstid ringde Charlotte och sa att Harouna var död. Borta. Det fanns inte längre något hopp. Och när Daouda kom fram till Bangui sent igår kväll hade de redan begravt honom.

Jag kände egentligen inte Harouna, hade träffat honom några gånger men kan inte säga att jag kände honom. För mig är det inte en personlig förlust, men det gör ont i mig ändå. För Daoudas skull, och för alla andra som i och med detta har mist en släkting och en vän. Och för att jag, trots att vi gjort allt vi kunde, ändå kan känna ett styng av skuld. Om han inte hade arbetat för oss så…

Men livet går vidare. Enligt muslimsk tradition, åtminstone här i RCA, ska solen inte gå upp över en död kropp. Begravningen ska alltid ske innan nästa soluppgång. Idag är en ny dag. Harouna är inte bortglömd, men idag är en ny dag och för oss som får nåden att leva även idag går livet vidare, även om det ibland är smärtsamt.

Muslimer här i RCA säger att man inte ska fråga sig varför någon dör. Man ska inte ifrågasätta Gud. Men jag ändå inte låta bli att undra. Varför.

Man säger ofta att utvecklingen går bakåt i det här landet. Jag hör det både från vita och från centralafrikaner som bor här, alla är ganska eniga om att det i alla fall inte går särskilt mycket framåt. Men det finns faktiskt saker som utvecklas till det bättre. Litegrann i alla fall. Nyss var jag uppe på banken och plockade ut pengar från ett konto som ursprungligen öppnades på ett bankkontor i Bangui. Det låter kanske inte så konstigt, men så sent som förra året var det stört omöjligt att få  ut pengar från bankkontoret här i Berberati om kontot ursprungligen hade öppnats i Bangui, och detta trots att det är samma bank. Men nu har det alltså hänt något. Jag var inne på banken för ett par veckor sedan och frågade om jag inte kunde öppna ett konto här i Berberati för att sedan göra en överföring från mitt konto i Bangui. Bankchefen tittade lite konstigt på mig. Sedan bad han om mitt namn, knappade lite på sin dator, och skrev sedan en lapp som han gav till mig. Där stod kontonumret till det konto som jag öppnat i Bangui samt saldo på kontot. ”Du har ju redan ätit upp alla dina pengar, du har inget kvar att ta ut,” log han lite retsamt. Jag bara gapade.

Samma dag såg jag till att det gjordes en överföring från vårt konto i Sverige, och idag kunde jag alltså gå och hämta ut pengarna. Imponerade.

Tack Gud.

Det är lite svårt att återge exakt vad som händer eftersom jag själv får höra det i tredje eller fjärde hand, men jag ska i alla fall försöka berätta. Flyget har nu varit uppe vid campen, hämtat Harouna och kommit tillbaka till Bangui igen, men det är inte dags att andas ut än. När de landat där uppe insåg piloten att det var så mycket gräs att de inte skulle kunna lyfta utan att först försöka rensa upp på banan. Därför tog det ganska många timmar innan de kom därifrån, vilket inte var till någon hjälp för Harounas del. När de kom fram till Bangui var han i mycket dåligt skick, men han ska i alla fall ha kommit till sjukhus nu, vilket betyder att vi åtminstone gjort allt vi kunnat.

Men, det var också en annan sak som gick väldigt fel där uppe på vår flygplats. På något sätt – jag vet inte hur – så kom co-piloten i kläm mellan flyget och en bil, så pass illa att han bröt flera revben. Som jag förstod det så var det till och med öppna brott. När de flög tillbaka till Bangui var det alltså med ytterligare en allvarligt skadad person.

Mer än så vet inte vi heller, så jag har inte mycket mer än så att säga just nu.

En av våra vakter, Harouna, som varit kvar i campen under regntiden är allvarligt sjuk. Han har haft feber och varit svullen på olika delar av kroppen i fem dagar, men inte förrän igår ringde de till oss för att fråga vad de skulle göra. De är fyra stycken som varit i campen sedan vi lämnade i våras. Hittills har allt gått bra, men nu händer alltså detta, bara några veckor innan vi kommer tillbaka.

Vi ringde och pratade med en läkare, som sa att det kunde vara blodförgiftning eller något annat, och tyckte att de borde ge Harouna en kraftig dos med antibiotika, vilket de gjorde. Under eftermiddagen igår blev hans tillstånd bara värre, och vi var rädda att han inte ens skulle klara natten. Nu på morgonen lever han fortfarande, men situationen är kritisk. Mest överhängande är att han inte får i sig någon vätska, vilket i sig är livshotande, även utan feber. Egentligen skulle han så klart behöva akut läkarvård, men innan vår första bil kan ta sig in till campen, vilket kommer att dröja minst 10 dagar, förmodligen mer, finns det inget sätt för dem som är där inne att ta sig ut. Att det är så som förutsättningarna ser ut visste både de och vi om från början. Man är medveten om den risk man tar, men så länge ingenting händer så tänker man ändå inte mycket på det.

Vi håller på och undersöker möjligheterna att skicka upp ett flyg för att hämta honom, men det är komplicerat och riskabelt, eftersom hela flygplatsen är täckt av meterhögt gräs som måste tryckas ner för att man ska kunna undersöka marken och se om det över huvud taget går att landa där just nu. Dessutom måste det finnas någon som är villig att flyga dit. Vi har pratat med SIL i Kamerun, som kanske har ett plan, men det är inte säkert.

Man känner sig ganska maktlös som sitter här och inte kan göra mer, men kanske är det speciellt i sådana här situationer som man ändå måste våga tro att det finns något man faktiskt KAN göra, att man kan be. Jag har svårt att tro att det skulle göra skillnad att jag sitter här och ber att Gud ska låta honom leva, har svårt att se varför Gud skulle ändra på något bara för att jag ber honom om det. Vill han rädda Harouna kan han väl göra det oavsett vad jag säger? Men ändå ber jag: ”Låt honom leva, tänk på hans familj, på hans vänner, på de andra vakterna som står maktlösa och inte vet vad de ska göra!” Mänskligt sett finns det inte mycket hopp, men kanske måste man våga tro. Kanske är det ändå det bästa man kan göra.

Harouna mår lite bättre nu än vad han gjorde igår kväll. Vi har en pilot som är beredd att flyga upp från Bangui, och de tror att de kan trycka ner gräset på landningsbanan fram tills ikväll, så att planet kan landa tidigt imorgon bitti. Ett litet spirande hopp har tänts. Tack till er som är med och ber.

Jag vet inte hur många som följer detta, men tänkte i alla fall berätta vad som händer. Harouna lever fortfarande, har fått i sig lite vätska under dagen och har kunnat prata lite under eftermiddagen, vilket han inte kunde igår kväll. Två av de andra killarna där uppe har under dagen arbetat med att trycka ner gräset på flygplatsen med hjälp av en bil, och tidigt imorgon bitti är ett flygplan klart att flyga upp dit och tillbaka till Bangui.

Det som ni kan få fortsätta att be för är dels att Harouna överlever natten, dels att det ska gå bra för flyget att både landa och lyfta på vår lilla landningsbana. Piloten är väldigt erfaren och har varit uppe hos oss många gånger förut med olika jägare, så han vet hur landningsbanan ser ut. Han vet också hur kan vara här på regntiden med högt gräs och blöt, mjuk mark, men han tror att det ska gå och är beredd att göra flygningen, så vi får lita på att han vet vad han gör.

Tack än en gång ni som är med och ber. Jag berättar imorgon hur det går.

Jag undrar om reklamen som sitter under det översta inlägget på något sätt är kopplad till det man har skrivit. Det är ganska träffande i alla fall att det idag står att en gravid kvinna dör varje minut och att Amesty vill ändra på det. Det verkar nästan som att det finns någon som har tänkt till lite…