Övrigt
-
Torsdagskväll
Eftermiddag och kväll hemma hos Charlotte och Olivier, i deras lilla hus intill franska ambassadörens residens. Risotto med lök och bönor, fransk tv och samtal om RCA:s framtid. Theo har somnat i deras säng, men om en liten stund ska jag försöka sätta honom i bilbarnstolen och köra hem genom väggroparna utan att han vaknar. Väl hemma ska jag säga till nattvakerna att starta elverket ett litet tag, medan jag duschar och lägger mig, och de kommer att fråga mig tre gånger vilken tid de ska stänga av, trots att det är samma tid nästan varje kväll. Sedan kommer de fråga om de elva liter bränsle som finns kvar i tanken verkligen kommer att räcka, och jag kommer att säga att det är lugnt. Jag kommer att låsa dörren, gå upp för trappen, lägga Theo (förhoppningsvis fortfarande sovande) i sängen och sedan göra mig själv i ordning för natten. Sen ska jag äntligen SOVA. Jag tror att jag håller på att bli förkyld, har haft ont i huvudet hela dagen. Olivier, som också haft det, tror dock att det snarare beror på väderomslaget. Det har blivit torrtid nu, definitivt. Jättevarmt på dagarna men betydligt svalare på nätterna. Det är skönt. Trots huvudvärken. Den går ju över, om inte annat så med hjälp av lite alvedon. Och sömn.
-
Bilmek
Theo och pappa försöker laga bilen på väg till Bangui…
…men Theo tröttnar snart och tar en promenad istället.
-
Kväll
Det är kväll, och jag sitter ensam vid matbordet i vår lägenhet i Bangui. Theo sover sedan några timmar. Erik är i Bakouma. Charlotte och hennes Olivier är hemma hos sig. Det är ensamt att vara utan sällskap i Afrika. Förmodligen finns det inte många fler i den här staden som sitter tysta ikväll, utan att ha någon att prata med. Kanske några vita. Kanske även några enstaka centralafrikaner. Men inte är det många.
Egentligen är det ganska skönt att ha lite tid för sig själv, tid att ta igen en del saker som jag behöver få gjort, tid att tänka och tid att skriva. Men hela tiden går tankarna till alla människor i den här staden som sitter tillsammans, om det så är runt ett dukat bord eller runt en gryta på marken, och jag avundas dem litegrann. Jag tycker inte synd om mig själv, det är inte det. Jag känner mig bara just lite ensam.
På ENERCA, det allmänna elnätet, är det förstås strömavbrott, som det är varje kväll i den här delen av stan. Elen, som produceras i vattenkraftverket i Boali, tio mil härifrån, och transporteras hit i två ledningar som är dragna parallellt med den stora vägen, räcker inte till för att försörja hela staden. Därför stängs strömtillförseln till olika stadsdelar av vid olika tillfällen, och just den här delen stängs alltså ungefär mellan klockan sex och klockan tio varje kväll, just den tiden då man behöver elen som allra bäst. Som tur är har vi ett eget litet elverk, så vi klarar oss bra ändå. Den senaste veckan har det varit väldigt svårt att få tag på diesel på stan för att driva det, men vi hade ganska mycket i reserv. Hoppas att det går att köpa igen när vårt lager tar slut.
Idag har det varit en sån där dag när man inte får så mycket gjort. På morgonen skulle vår nye professionelle jägare, en fransman som heter Nicolas, komma hit för att hämta pengar. Han hade sagt att han skulle komma klockan åtta, men han dök inte upp förrän efter nio. Sedan åkte vi till läkarmottagningen på den franska ambassaden med Theo. Han har varit förkyld länge och väldigt rosslig i halsen, så när vi var där häromdagen i ett annat ärende så tog läkaren och lyssnade på hans lungor, skrev ut antibiotika och slemlösande medicin och sa åt oss att komma tillbaka om några dagar. Det hela kändes lite överdrivet, men vi gjorde som vi blivit tillsagda, och kanske var det bra, för han verkar må bättre nu. Det vore ju faktiskt skönt om förkylningen och rosslandet var borta när vi sedan ska ut i bushen om några veckor.
När vi var klara hos läkaren var det redan lunchdags. Vi har en ny kock (igen!) som vi testar, och han verkar riktigt bra. Idag åt vi kålsallad, panerade kotletter med stekt potatis, och chokladmousse till efterrätt. Väldigt gott! Det verkar faktiskt som att vi nu har hittat den tredje kock som vi har letat efter ända sedan vi kom hit. Efter lunch blev Charlotte och Olivier kvar här hos mig ett tag. Det kom en kille och sålde en fisk, en capitaine, även kallad nilabborre. Den vägde tio kilo, och var alltså ganska liten med Banguimått mätt. Olivier rensade och skar upp den i bitar som vi frös in i portionspåsar, så nu har vi fisk till många måltider framöver.
Sedan blev det sen eftermiddag och Charlotte och Olivier åkte hem till sig. Jag och Theo tog en promenad till Grand Café, köpte bröd och stod och pratade en stund med tre servitriser som inte hade några andra gäster att ta hand om. Vi kom hem i sista stund innan den hastiga skymningen övergick i natt, och efter kvällsmat och bad somnade Theo gott i sin säng. Erik ringde från Bakouma. Allt var bra med honom, men han hade fått ett sms från Adam och Erik Nyman där det stod att de behövde ha dit en bil för att dra upp den lilla korta jeepen som stod ”halvt under vatten på andra sidan floden”. De hade inga batterier kvar i satellittelefonen och ingen möjlighet att ladda den, så Erik kunde inte ringa dem och ta reda på mer än så, men imorgon skulle han försöka ta sig till dem.
För mig är det dags att sova nu. Om en halvtimme försvinner strömmen, om inte ENERCA kommit tillbaka då. Då finns det inget mer att göra uppe. När det är mörkt ska man sova. När det är ljust kan man vara vaken. Det är en bra tumregel, åtminstone här, där mörkret är regelbundet. Jag älskar de afrikanska nätterna. De är beräkneliga, till skillnad mot så mycket annat i Afrika.
God natt.
-
Som jag lovat…
…så kommer äntligen en bild från Theos födelsedag. Det tar dock galet lång tid att ladda upp bilderna, så tills vidare blir det bara en.För övrigt fick jag en kommentar från vår kock idag, apropå gårdagens inlägg.
– Kanske är det annorlunda med er vita, sa han, men jag förstår inte. Hos oss skulle det aldrig hända att en mamma bodde ensam i ett hus med sitt barn.Det är sant. Den rent fysiska ensamheten, alltså att en människa kan sitta en hel kväll utan sällskap av en annan människa, existerar inte här. Aldrig ska jag glömma servitören Alis min förra året, när jag berättade att i Sverige kan människor dö ensamma i sina lägenheter utan att någon saknar dem på flera veckor. Det är otänkbart här, fullständigt otänkbart, och i det fallet tror jag faktiskt att det är vi i den rika delen av världen som har missat något mycket viktigt.
-
1-årsdag!
Idag fyller Theo ett år! Det är en riktig klyscha att säga att tiden gått så fort, men det har den ju! För ett år sedan föddes en liten hjälplös tre-och-ett-halvtkilos bebis, och idag, ett år senare har han redan blivit en liten person med en egen personlighet och framför allt mycket vilja! För några dagar sedan tog han sina första steg, och även om han fortfarande är väldigt vinglig på benen så dröjer det nog inte länge nu förrän han springer omkring. Några ord börjar också komma, trots förvirringen med en ständig blandning av svenska och sango. ”Mamma” och ”pappa” finns ju i alla fall på båda språken, och ”te” och ”äta” går att kombinera till ”teta”. ”Titta” betyder både kissa och titta, så det är lite svårt ibland att hålla reda på vilket, när man ska ta fram pottan och när man bara ska titta på något.
I morse hade vi en liten mysig stund på sängen med bananmuffins med ljus i och paket (och tillhörande smulor i sängen efteråt så klart). Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket, utan bara lägga upp några foton, men jag har tyvärr glömt sladden till kameran, så det kommer senare.
Tack för alla gratulationer som kommit på mejl och i kommentarer på bloggen!
Och som sagt, foton kommer…
-
Bangui och jag
Bangui och jag är inte vänner. Det är något med personkemin, något som inte klaffar mellan oss. Jag känner mig malplacerad här, malplacerad och lite hjälplös. Delvis har det nog att göra med att jag inte är någon storstadsmänniska. Jag passar helt enkelt inte in bland höghus och trafikerade gator, även om staden i fråga egentligen inte är mycket mer än en stor by. Men det är något mer, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Någon beskrev en gång Bangui som ett inte infriat löfte. Det är en träffande beskrivning. Bangui är en wannabe av sällan skådat slag. Hollywoodskylten som lyser på kullarna ovanför staden på kvällarna – BANGUI la Coquette – är bara ett alltför talande exempel. Bangui är en stad som försöker vara något som hon inte är. Bangui vill ha rinnande vatten i kranarna och lysrör som lyser upp hennes nätter, men alltför ofta brusar kranarna bara ihåligt utan att leverera en droppe vatten, och skulle det gå en kväll utan strömavbrott så är man evinnerligt tacksam. Ändå envisas Bangui med att försöka hålla uppe fasaden. Ändå har hon en vräkig rondell mitt i centrum, med det stolta namnet Place de la République, där det finns en fontän som nästan alltid står torr. Ändå har hon sina asfalterade gator som hon vill se trafikeras av fina bilar, trots gatorna består mer av hål än av gata.När jag bor ute i bushen behöver jag inte oroa mig för vare sig el eller vatten. Dels är livet där inrättat så att jag lever närmare naturen och därför inte är i behov av en massa elektriska lampor eller kranvatten på samma sätt som här. Dels är det vi själva som har kontroll över de resurser som finns. Mängden elektricitet är begränsad, men jag kan sätta på och stänga av elverket när jag vill. För att jag ska få vatten i kranen måste någon klättra upp med en hink och hälla vatten i en tunna som fungerar som vattentorn till vårt lilla hus, men även om det inte skulle bli gjort så har jag alltid vatten i floden, bara 100 meter från min dörr. Och så kommer jag till Bangui, och kan gå en kväll utan att kunna tända en lampa och utan att kunna tvätta händerna.
Men det är inte bara detta. Det är något mer med Bangui, något som gör mig lite illa till mods. Kanske är det avgrunden som blir så tydlig här. Avgrunden mellan vita och svarta, mellan fattiga och rika. Här kolliderar två livsstilar, och jag känner till båda och vet inte vilken jag egentligen hör till. Jag kan gå och fika på Grand Café, det kostar inte mer än att gå och fika på Fröken Brogrens i Örebro, men vid borden intill mitt sitter en minister och Banguis överklassdamer. Jag tycker mig inte höra till dem, men till vilken grupp hör jag egentligen? I Bangui passar jag inte in någonstans. Jag är en lantis bland stadsmänniskorna, en vit bland svarta, en halvafrikan bland de vita, eftersom jag är mer bekväm på sango än på franska.
Nej, det är något mellan mig och Bangui som inte riktigt klaffar, men vad tjänar det till att sitta här och klaga? Erik åkte vidare upp mot campen igår, och jag måste säga att jag gärna hade följt med, men nu är jag kvar i Bangui och ska vara det i några veckor, så det är bara att göra det bästa av det hela, njuta av de saker som finns att njuta av. Framför allt ska jag umgås med Eriks syster Charlotte. Vill ni ha en annan bild av Bangui så har hon också en blogg. Många av er läser nog redan den, men om ni inte gör det så finns den på www.charlottemararv.blogg.se.
-
Vår nye chaufför
-Hur många gånger ska jag behöva tala om att jag är för liten för att köra bil?! Kan ni inte anställa en chaufför istället? -
Vardagsglädje
Ibland önskar jag att jag kunde ha en videokamera med mig i fickan för jämnan. Jag var ute och sprang i morse. På vägen hörde jag sång, kvinnoröster som sjöng högt och ljudligt i den disiga morgonen. Efter en stund kom jag ifatt en flicka i åttaårsåldern och en kvinna som kan ha varit hennes mamma eller kanske storasyster. Kvinnan hade ett litet barn på ryggen och ett stort fat med ngunza, maniokblad, på huvudet. Jag gissade att de var på väg in till torget för att sälja bladen. Den tioåriga flickan hade knutit fast en vattenflaska på ryggen, ungefär på samma sätt som kvinnan hade knutit fast barnet. Sången som jag hört kom från detta lilla sällskap. Den lilla flickan gick inte, hon dansade fram på vägen, och svängde på rumpan så att vattenflaskan guppade på ryggen på henne. Kvinnan kunde inte låta bli att ryckas med, trots bördan på huvudet. Hon klappade i händerna och gick med gungande steg i takt till sången som de tillsammans framförde i två stämmor. Jag sprang förbi, lämnade dem att fortsätta sin vandring in till torget, men jag önskar så att jag hade kunnat föreviga ögonblicket med ljud och bild.
Översättningen av gårdagens meningar var klurigare än jag tänkt mig. Förmodligen är det just därför som vi använder ord på sango och franska, för att det i många fall inte finns någon riktigt bra motsvarighet på svenska. Här kommer i alla fall ett försök till översättning:
”Knyt om med lite kamba och lance för att vara säker på att remorquen sitter fast ordentligt.”
Knyt om med lite rep och gummiremsor (skurna av kasserade innerslangar) för att vara säker på att släpkärran sitter fast ordentligt.”Idag ska vi äta gozo och crevette med koko och kpi. Vi steker lite babolo och matbanan till det också.”
Idag ska vi äta maniok och en sås med räkor, koko (strimlade lianblad) och jordnötssmör. (Kpi betyder egentligen bara pasta, som i jordnötspasta eller sesampasta eller liknande.) Vi steker sötpotatis och matbanan till det också.
”Det är någon panne på nattgruppen, så vi får köra daggruppen på natten också.”
Elaggregatet (fast visst kan man säga elgrupp även på svenska?) som vi brukar köra på natten är sönder… osv, resten förstår ni ju.”Summorna på inbetalningarna correspondrar inte med summorna på fakturorna.”
Ok, detta är en helt onödig grej. ”Correspondrar” kan helt enkelt översättas med ”överensstämmer”. Jag ska försöka hålla mig till svenska i det fallet.”Det är någon som bippar mig, men jag har ingen kredit så jag kan inte ringa upp.”
Att ”bippa” någon är att ringa en signal på mobilen för att visa att man vill prata men att man inte har några pengar att ringa för. ”Kredit” används om pengar som man laddar på mobilen. När man i Sverige köper refill så köper man alltså i RCA kredit.”Var det ingen dounge med till den här shuian?”
Var det ingen stark krydda med till det här grillade köttet?”Vi får väl debruyera oss så gott det går.”
Att ”debruyera sig”, ”se débrouiller” på franska betyder helt enkelt att klara sig eller att reda ut något. Ofta används det när man behöver reda ut en situation trots att man inte har de bästa förutsättningarna. Om man till exempel ska slå i en spik men saknar en hammare så får man ”debruyera sig” med en sten.”Både kekena och bambupannåerna i taket måste bytas ut.”
Både pinnarna/slanorna (som sitter som stomme i taket) och palmbladsmattorna måste bytas ut.”Det är bara yanga senge.”
Det är bara prat.”Det gjorde han på ren mbana.”
Det gjorde han på pin tji, eller, ursäkta ordvalet, det gjorde han bara för att jävlas.Slutligen, eftersom den här bloggen från början tillägnades min mormor: Grattis på födelsedagen mormor! Jag vet att det är en dag för sent, men bättre sent än aldrig. Hoppas att du hade en bra dag! Kram!
-
Språkförbistring
När man ständigt lever med flera språk omkring sig dröjer det inte länge förrän man utvecklar sitt alldeles egna språk, som kan vara nog så svårt för utomstående att förstå. Här följer några meningar hämtade ur vårt vardagsspråk. Jag vet faktiskt inte hur pass oförståeliga de är för någon som inte pratar sango eller franska. Vissa ord använder jag så ofta att jag inte längre vet om det är riktig svenska eller inte.
Förstår ni? Annars kommer översättning imorgon.
”Knyt om med lite kamba och lance för att vara säker på att remorquen sitter fast ordentligt.”
”Idag ska vi äta gozo och crevette med koko och kpi. Vi steker lite babolo och matbanan till det också.”
”Det är någon panne på nattgruppen, så vi får köra daggruppen på natten också.”
”Summorna på inbetalningarna correspondrar inte med summorna på fakturorna.”
”Det är någon som bippar mig, men jag har ingen kredit så jag kan inte ringa upp.”
”Var det ingen dounge med till den här shuian?”
”Vi får väl debruyera oss så gott det går.”
”Både kekena och bambupannåerna i taket måste bytas ut.”
”Det är bara yanga senge.”
”Det gjorde han på ren mbana.”
-
One of these days
På onsdag morgon vaknar jag klockan fem av att Theo börjar vrida på sig och gnälla i sin säng, och jag konstaterar lättad att tröttheten från igår är borta. Tisdagen var för både mig och Erik en utdragen ”dagen efter”. Den långa resan till och från Bangui kändes i hela kroppen och, som Erik uttryckte det, till och med att tänka var jobbigt. Men onsdag morgon vaknar jag alltså upp med nya krafter. Jag flyttar över Theo till vår säng, och vi ligger och myser en stund och läser böcker i ficklampans ljus medan dagen vaknar utanför. Det regnar, gryningsljuset är grått och luften kall och fuktig. Klockan halv sex går Erik upp och kokar gröt till Theo och te till oss. Jag och Theo ligger kvar en stund till och kurar under lakanet.
Sedan äter vi frukost. Det regnar fortfarande och jag vet redan nu att det kommer att bli en långsam morgon. Här är regn en fullt legitim anledning att komma lite sent till jobbet, och mycket riktigt dyker Vanessa, eller Passi som hon oftast kallas, barnflickan, inte upp förrän kvart över sju. Elisa dröjer nästan till klockan åtta. Då har hon varit på torget för att mala maniokmjöl till oss på vägen hit, men i alla fall…Erik har gått ut till verkstaden, Passi tar hand om Theo, Elisa börjar diska och jag själv borstar tänderna och bäddar sängen innan jag slår mig ned vid skrivbordet. Jag skriver ett nyhetsbrev om CAWA till en av våra reseagenturers hemsida och sätter mig sedan för att försöka lista ut vilka som gjort de olika betalningarna som kom in på vårt konto igår. Det är inte det enklaste, eftersom ingen kund har betalat exakt den summa som det står på fakturorna. (Fråga mig inte varför…) Efter en stunds funderande och ett samtal med Erik, som kommit in från verkstaden, ger jag upp och bestämmer mig för att skriva till banken och fråga om de kan se varifrån överföringarna kommer.
Jag tar med datorn och kör upp till internetcaféet. Vägarna i Berberati har blivit till en enda lervälling, och överallt klafsar människor omkring med risk för att halka eller åtminstone tappa skorna i den slippriga, sugande sörjan. Internetcaféet är nästan tomt på folk. Jag hälsar på mannen i kassan och går och sätter mig längst in i rummet, stoppar i nätverkssladden och lyckas till slut koppla upp mig mot nätet. Jag pratar en stund med min syster, som befinner sig på Island, över en lite osäker men ändå fullt acceptabel skypeanslutning. Jag kollar mejlen, lägger in ett nytt inlägg på bloggen och loggar in på banken. Allt går utan problem, uppkopplingen strejkar inte och en dryg timme senare är jag färdig.
Jag kör vidare upp på stan. Det regnar fortfarande, om än inte lika kraftigt. Jag svänger in till Kodro, den såvitt jag vet mest välsorterade matbutiken i Berberati. Här kan man hitta mjölkpulver, havregryn, olika konserver, matolja, godis och en hel del annat. Jag hälsar på libanesen som sitter i kassan, en smal man som jag gissar kan vara i 30-årsåldern. Han ler och rynkar på näsan på samma gång, just så som han alltid brukar göra. Jag börjar plocka varor och lägga på disken. Ris, socker, olja. Ett butiksbiträde kommer fram och hälsar. Trots att jag inte vet hans namn tycker jag att jag känner honom vid det här laget. Han brukar alltid hjälpa mig att plocka varor, och sedan bära ut dem till bilen. Han springer också och köper saker i andra affärer åt mig, ifall det som jag vill ha inte finns i butiken. Jag fortsätter att plocka i hyllorna, nu med biträdets hjälp. Marmelad, havregryn, sardiner. Jag frågar om det finns Coca Cola i halvlitersflaskor. Det gör det inte, men mannen som jag inte känner namnet på springer genast iväg för att leta rätt på några åt mig. Under tiden pratar jag med libanesen i kassan. Vi beklagar oss lite över regnet, pratar om den dåliga vägen till Bangui, om skolsystemet i Libanon och om att svenska är svårt att lära sig. De vanliga enkilosförpackningarna med socker är slut och jag frågar när det kommer in nya. I nästa vecka. Butiksbiträdet kommer tillbaka med colan. Jag betalar och säger hejdå, får varorna utburna i bilen och ger 50 CFA i dricks som tack. Innan jag sätter mig i bilen går jag rakt över den leriga gatan för att köpa refill till min mobil hos min kompis pojkvän, som har en liten smyckeaffär där han också säljer refill till mobiltelefoner. Jag köper påfyllningskort för tio tusen, betalar och ska just vända mig och gå tillbaka till bilen när en kvinna som står bredvid mig i kassan frågar: ”Och vem är det som är här?” Jag vänder mig mot henne. Det är Marie-Helene, min kompis mamma. Hon frågar om jag känner killen som äger butiken och blir uppenbart förvånad när jag säger att jag vet vem det är. Vi växlar några ord, men klockan närmar sig tolv och jag måste åka hemåt. Jag kör tillbaka på den leriga vägen och aktar mig för att spruta lera på skolbarn som klafsar fram genom rondellen i centrum. Erik ringer och frågar om han ska behöva sitta och vänta på mig hela dagen. Jag kan se hans ironiska leende framför mig. Det brukar vara jag som ringer till honom i verkstaden och säga att det är dags att komma in och äta.Jag kommer hem och hittar Theo och Vanessa på verandan. Theo babblar nöjt på sitt eget språk. När han får syn på mig ler han ett stort leende. Vi går och tvättar händerna under ljudliga protester från Theo, och jag mosar potatis och kanda, en sorts köttbullar gjorda på köttfärs och malda pumpafrön, till honom. Vi äter alla tre och sitter sedan och pratar ett tag innan det är dags att återgå till arbetet.
På eftermiddagen bakar jag havrekex med helgonet i köket. Helgonet heter egentligen Saint-Claire, men kallas mest för Saint, vilket betyder just helgon på franska. Kexen blir goda, smakar som en blandning mellan mariekex och digestivekex. Dessutom är det ett väldigt bra recept. Alla ingredienser finns att få tag på i RCA. Saint smakar på ett kex och det riktigt lyser ur ögonen när han säger: ”De smakar ju precis som köpekex.” Det var det bästa betyget han kunde tänka sig.
Saint berättar också att Olivier har släppts ut från arresten. Det känns bra, men samtidigt undrar jag hur många andra som sitter där på lösa grunder och som INTE släppts.Jag kör upp en snabb sväng till internetcaféet igen för att skicka iväg några mejl till olika kunder. Det har slutat regna, och trots att det fortfarande är mulet har vägarna torkat upp förvånansvärt bra. När jag är färdig med internet måste jag upp till affären en gång till för att köpa två saker som jag glömde tidigare: mjölk och tändstickor. Libanesen ler sitt vanliga rynka-på-näsan-leende och säger att de har tur som får se mig två gånger idag. Anonymitet? Existerar inte här. Jag kör hem på gator som vimlar av människor och motorcykeltaxis som vågat sig fram efter regnet, och jag är som alltid lite rädd att köra på någon. Inte för att jag kör dåligt, utan för att jag hört att det finns människor som med flit ser till att bli påkörda för att kunna få ut ett rejält skadestånd och därmed pengar att leva för.
På vägen hem betraktar jag gatulivet: mammor som bär sina barn på ryggen, småpojkar som rullar cykeldäck framför sig, getter som letar efter något ätbart i dikena, en flicka som ligger på alla fyra utanför den lilla biografen vid Baba Salao och försöker att få en skymt av filmen som visas där inne genom den lilla glipan mellan marken och draperiet som täcker dörröppningen. Jag måste le för mig själv.Väl hemma är Theo trött. Han har inte sovit mycket under eftermiddagen. Jag försöker ge honom lite mat, men han vill inte ha. Han dricker lite juice, och av det piggnar han till och vill plötsligt ner på marken och öva sig på att gå. Man behöver bara hålla honom i ena handen nu. Ibland är det lite vingligt men det dröjer nog inte alltför länge innan han går själv. Tur bara att barn inte slår sig lika mycket som vuxna när de ramlar…
En vän, Gere, ringer från Ndele i norra RCA. Hennes man dog förra året, blev skjuten när han arbetade i ett projekt som skulle bekämpa tjuvjakt. Min vän har blivit lovad att få ut ett engångsbelopp som någon typ av pension eller skadestånd, men för att få pengarna måste hon ta sig till Bangui. Hon ber mig att betala resan. Jag är tveksam. Inte för att jag inte vill betala, det kostar inte så mycket, men jag tvivlar på att Gere någonsin kommer att få ut några pengar för sin mans död. Jag har redan pratat med en av våra spårare, som kommer från Ndele, om detta. ”Det sämsta hon kan göra är att komma till Bangui,” sa han. ”I Ndele har hon det bra, hon har tillräckligt att leva av. Hon kommer inte att få ut några pengar i Bangui, det enda som kommer att hända är att hon gör av med det lilla hon har till ingen nytta. Och tänk på hennes barn. Vem ska ta hand om dem när hon är borta?” Jag tror att spåraren har rätt, men hur förklarar jag det för Gere? Hon, som aldrig varit längre än 20 mil hemifrån, hur ska hon kunna förstå att det inte finns något för henne att hämta i Bangui?
Erik kommer in. Vi badar Theo och lurar i honom gröt genom att mata honom medan han sitter i badet. Borstar hans tänder och lägger honom. Jag somnar också och får tvinga mig att vakna igen för att gå upp och äta oxsvanssoppa och pannkakor med Erik. Kvällen är råkall och jag fryser trots långbyxor och tjock tröja. Jag borde gå och duscha, men tanken på att klä av mig kläderna är inte särskilt lockande, så jag sitter kvar framför datorn medan Erik pratar i telefon.
Till slut finns ingen återvändo. Jag fyller en hink med varmvatten, tvättar mig snabbt och skyndar mig sedan till sängen där jag kurar ihop mig under täcket. Ligger ett tag och lyssnar på tystnaden som ibland avbryts av smällar när små frukter ramlar ner på husets plåttak. Erik och Theo snusar rofyllt. Snart gör jag det också. God natt.