Vi har varit på yakan, på Esperances mammas maniokfält. Några timmars promenad under dagens varmaste timmar gav solen ett bra tillfälle att måla oss ordentligt röda, trots solskyddsfaktor och solhattar. Dock var det väl värt besväret. Vi fick en trevlig förmiddagsutflykt, och dessutom både majs och ngunza med oss hem till köket. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att jag, Theo och Axel inte gjorde så mycket nytta. Väl framme på fältet satt vi på en bädd av bananblad, åt kex och tittade på gräshoppor och fjärilar, medan Frida fick bära maniokrötter. Läs mer på hennes blogg!

Den här veckan har varit ganska fullbokad. Medan jag har suttit framför datorn tills ögonen blivit fyrkantiga och försökt få ihop alla lösa trådar, kontrollerat att betalningar kommit in, sammanställt information för att kunna börja boka charterflyg för våra kunder från Bangui till campen, laddat ned bifogade filer med detaljer för att göra jaktlicenser, allt över en internetuppkoppling som med jämna mellanrum bara lägger ned, så har Erik fortsatt med sina bilbyggen och lastning av årets första lastbil ute i verkstaden. Nu är det lördag middag, mina papper ligger samlade i en plastmapp i väntan på att skickas till Bangui, lastbilen är i det närmaste fördigpackad, och snart står dagens lunch på bordet i form av nilabborre (de kom och sålde en fisk i Theos storlek härom kvällen).

Det är nog dags att ta helg. Inte bara jobba för att dra in pengar, utan se till att ha lite roligt med dem också. Som Axel här nedanför…

Det är regn på gång. Visserligen lider det mot slutet av regntiden, det märks på de svala nätterna och dimmiga torrtidsmorgnarna, men det dröjer några veckor än innan vi kan glömma de häftiga skyfallen och åskovädren, och ikväll är det dags igen. Det var en vecka sedan sist, men idag har vi känt ända sedan middagen att det är något på gång. Luften är kvav och fuktig, och när jag spelar lite fotboll med Theo ute på gårdsplanen dröjer det inte många minuter innan det fullkomligt dryper om mig. Jag spanar mot norr och ser att himlen börjar mörkna åt ”regnhållet” till. Ovädren kommer nästan alltid från samma håll, så även idag. Vi börjar plocka in lite tvätt. När regnet väl kommer brukar det komma fort!

Jag läser just nu en bok, Söndra och Härska, där Henk Wesseling berättar om uppdelningen av Afrika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Där står det att centrala Afrika länge undveks av européerna för att man såg det som en ”otillgänglig plats med mördande klimat”. Det där med ”mördande klimat” vet jag inte om jag vill hålla med om, jag trivs bra i värmen, men det ligger ändå något i uttrycket. I Europa kan man få en känsla av att människan trängt undan naturen så till den grad att hon fullständigt behärskar den. Så är inte fallet i Afrika. I Afrika är det naturen som har övertaget.

När regnet kommer tvingar det alltså till sig all min uppmärksamhet. När de första dropparna faller är tvätten, som väl är, redan under tak. Däremot ligger fortfarande Theos halmhatt, ett tygstycke, en handväska samt Axels badbalja, kvar utanför huset. Trots att det inte tar mer än några sekunder att få in det hinner Frida bli genomblöt innan hon skrattade dyker in genom dörren! Själv styr jag mot sovrummet för att dra ut alla sladdar ur väggkontakterna. Om åskan kommer – och det gör den nästan varje gång det regnar – är det annars väldigt stor risk att både datorer och skrivare ryker. Bokstavligt talat.

Idag kommer vinden från väster, och det betyder att det regnar in genom vårt sovrumsfönster. Kommer vinden från öster är det toan som blir blöt, men nu är det alltså sovrummet. Det har bara regnat några minuter, och redan har det bildats pölar på fönsterbrädet. Snart kommer det att droppa ned på golvet. Jag hämtar trasor och för att försöka suga upp det värsta. Lägger plastad frotté över skrivaren också, och lägger upp alla lösa sladdar på bordet innan jag går vidare för att kontrollera de andra rummen, allt medan regnet dånar mot plåttaket, så högt att jag kan sjunga för full hals utan att någon hör.

Visst, man borde kunna bygga bättre hus som inte läcker. Täta alla springor och dessutom se till att inte glömma handväskor ute i trädgården. Men det skulle ändå inte hjälpa. Regnet skulle ändå inte lämna mig opåverkad. Regnet och den tillhörande stormen är en förödande kraft som sliter kvistar och grenar från träden, förvandlar vägarna i Berberati till lervälling, gräver djupa raviner i marken och titt som tätt lyfter taken av husen…

Stormen är över. Jag städar upp, jag startar datorn och jag konstaterar att vårt Internet i alla fall inte blivit utslaget. Inte den här gången.

Det är mycket bebisar just nu. I söndags eftermiddag kom Oliviers fru och hälsade på med en nyfödd liten flicka. Igår var vi och tittade på Passis lilla ”tre månader”. Och så idag kom Barthelelmy, som jag känner från kören, hem till mig för att meddela att hans fru fött en dotter natten till måndag. Förlossningen hade tagit fem dagar (!), och han var och lånade lite pengar av mig i torsdags för att kunna betala för att få den vård de behövde på sjukhuset, så nu vill de att jag ska ge namn till flickan. Han kommer efter lunch för att få veta vilket namn jag bestämt. Beslutsångest…

Ni frågar hur det går för Axel. Han verkar ta omställningen med ro. Inte så förtjust i värmen kanske, men annars är det här nog inte konstigare än något annat som hänt i hans ganska korta liv. Jag menar, vad är en Afrikaresa jämfört med att klättra upp på en 2000 meter hög bergstopp i Hövringen i Norge? Han spenderar just nu förmiddagarna med Frida och en ny tillfällig barnflicka, Esperance. På eftermiddagarna ligger han på mage på sin gula plastmatta och försöker bita i Theos leksaker och böcker. Vi försöker mata honom med majsvälling, men det ville han nog helst slippa. Mjölk är fortfarande bäst!

Vid sidan av den tidigare favoriten, kaka, har Theo nu skaffat sig en ny älsklingsrätt: gozo. Det är den centralafrikanska ”nationalrätten”, en rot som mals till mjöl som sedan kokas ihop med vatten och knådas till en tjock ”gröt” eller boule. Denna boule äts sedan tillsammans med någon typ av sås. Theo tycker dock att såsen är överflödig..

Theo hjälper till att göra gozo.

Mmm vad gott!

Jag anställer Passi, barnflickan som tog hand om Theo förra året. Absolut inte för att Frida gör ett dåligt jobb, utan för att de kan bli mer rörliga om de tar hand om ett barn var, och på så sätt kan också Frida få en chans att se sig lite om i Berberati.

Första dagen som Passi jobbar är på tisdagen, två dagar efter det att vi kommit fram till Berberati. Innan hon går hem sätter vi oss och pratar en liten stund. Jag frågar om hon verkligen vill jobba och säger att jag inte vill förstöra möjligheten för henne att gå i skolan i år. Skolstarten är om bara någon vecka. Hon tittar ned på sina händer och svarar lite undvikande att det inte är någon fara med skolan.

På fredagen går vi och hälsar på Honorine. När Passi sätter upp Axel på ryggen tycker jag mig ana att hennes mage ser lite större ut än vanligt, men det är så lite att det lika gärna kunde vara inbillning. Honorine, som följer oss hem senare på kvällen, bekräftar dock: jo då, Passi är gravid.

Tisdagen därpå knackar Passi på min dörr precis innan lunch.
”Jag blöder,” säger hon. ”Kan jag få gå hem och komma tillbaka imorgon igen.”
Eftersom hon verkligen inte ser gravid ut (och eftersom jag tydligen ibland är lite trög i huvudet) är min spontana tanke att hon har mens, så jag säger bara att hon självklart får gå om hon behöver. Inte förrän hon stängt dörren efter sig går det upp för mig: Hon ska ju inte blöda nu heller!

Elisa, som också jobbar hos oss, bor i närheten av Passi, så när hon går hem skickar jag med henne 5000 CFA att lämna till henne, ifall hon behöver gå till sjukhuset. Under hela eftermiddagen och kvällen funderar jag sedan på vad som hänt och hur det gått.

På morgonen är Saint, som är Passis storebror, sen till jobbet. Jag har just börjat bli lite orolig när han dyker upp med ett leende på läpparna.
”Passi fick barn inatt,” säger han. ”En flicka.”
Jag blir stum. Saint fortsätter:
”Vi ska döpa henne till Trois mois, Tre månader, för alla trodde att Passi var i tredje månaden, till och med hon själv, men egentligen var hon i åttonde.”
”Mår barnet bra?” lyckas jag till slut få fram. ”Vad vägde hon.”
”Hon mår bra, hon vägde 2 kg så det är ingen fara.”
Saint skrattar lite och jag måste skratta med. Passis arbete som barnflicka blev inte långvarigt i år, men jag är glad att allt gått bra. Och om någon vecka kan vi se fram emot att få gå och hälsa på en liten bebis.

Efter en veckas resa och ytterligare några dagar då vi försökt komma i ordning i Berberati har vi nu äntligen fått igång internet här. Det är konstigt vad snabbt man vänjer sig: för några år sedan satt jag och var fullständigt fascinerad över att kunna sitta vid mitt skrivbord i Berberati och koppla upp mig trådlöst, och nu blir jag irriterad när det INTE funkar.

Men nu går det alltså, och det borde kunna bädda för uppdateringar på bloggen ganska snart.

Så sitter man då på ett hotellrum i Paris igen. Inte samma hotell som i mars, för er som var med på den här bloggen redan då, men samma hotellområde. Resan hit har gått riktigt bra, Theo och Axel har skött sig utmärkt och allt har flytit på enligt planerna. Ikväll kom också resten av ”familjen” hit till Paris med flyg från sina respektive hemländer, så nu är vi samlade: jag, Erik, Theo, Axel, Frida hemifrån Vintrosa som ska jobba som au pair för oss i år, Erik Nyman, ”lill-Erik”, som påbörjar sitt andra år som lärlig för att bli jaktguide, och så David från England, pilot och numera även han lärling till jaktguide. Det är vi som kommer att bo och leva tillsammans under de närmast kommande månaderna, och ikväll började vi vår gemensamma resa med en sen kvällsmat på Eriks och Davids hotellrum. På menyn stod varsin svart plastlåda med mat köpt i en automat i hotellets lobby, samt en ask chokladhjärtan som min farmor skickat med som resegodis. (Tack farmor, de förgyllde verkligen vår måltid!)