Litteratur och skrivande
-
Vem kan läsa fem hundra böcker?
En av personerna i det där författarnätverket som jag skrev om igår är Camilla Gunnarsson, just nu aktuell med boken #tillsammans #utanför. Igår delade hon en rolig grej på sin blogg om en läsutmaning, där en lärare lovat att färga håret blått om klassen lyckas läsa fem hundra böcker fram till skolavslutningen. Själv drar jag en lättandes suck att jag inte är lärare, för det här hade jag haft svårt att inte själv plocka upp och utmana min klass med. (Om jag nu haft någon.) Mitt hår i blått alltså…
I nästa andetag tänker jag, wow vad lyckliga vi är i Sverige ändå, att man bara kan utmana en klass sådär utan vidare i att läsa fem hundra böcker på en termin! Eller fem hundra böcker över huvud taget. Svenskan är inget stort språk i världen. Enligt min beräkning har cirka 0,15 procent av jordens befolkning svenska som modersmål. Och ändå har vi en sådan rik skatt av barn- och ungdomslitteratur att det inte är några som helst problem att få ihop fem hundra böcker. Visst, alla kanske inte hittar en massa böcker som är exakt i deras smak. Men ändå. Utbudet är gigantiskt. Och det handlar verkligen inte heller bara om översatt litteratur, utan det finns mängder med bra böcker som är skrivna på svenska i original. Trots att bara 0,15 % av jordens befolkning kan läsa dem.
Ändå pratar vi i Sverige ibland om att barnlitteraturen är för smal och icke inkluderande. Att barn med ett annat etniskt ursprung och/eller annan kultur än den ursprungs-svenska har svårt att hitta böcker som speglar deras egna liv och erfarenheter.
Om vi har problem med det i Sverige, hur ser det då ut för barn från ett land som CAR. Eller Kongo. Eller… tja, vad ska jag dra till med? Uzbekistan. Mongoliet. (Ok, jag gissar lite godtyckligt nu vilka länder som kan tänkas ha mindre utbud av barnlitteratur på det nationella språket, men ni förstår vad jag menar.) Hur påverkas barn av att inte få läsa böcker som relaterar till sådant de själva upplever i sin vardag?
Min idol, nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, gör en lysande föreläsning på TED talks om faran med en enda berättelse. Hon inleder med att berätta att hon som barn bara läste om vita barn som lekte i snön och åt äpplen. Vad gjorde det med henne? Jo, det fick henne att tänka att litteratur egentligen inte var för sådana som henne.
Inte alla svenska barn gillar att läsa. Inte alla tycker att litteratur är något för dem. Därför behövs kanske en utmaning ibland som utmynnar i en blå kalufs på skolavslutningen. Men jämfört med utmaningen att få en centralafrikansk skolklass att läsa fem hundra böcker är det ändå ingenting. Där behöver de fem hundra böckerna först skrivas. Piouh!
-
En skrivande människa
Plötsligt händer det. Jag har alltid sett mig som en skrivande människa. Texten har varit mitt sätt att uttrycka mig, mitt andningshål, kanske min största passion.
Men livet förde mig in på andra vägar, gjorde mig till en del av ett sammanhang där ingen pratade om glädjen i att läsa eller skriva. Och det var inget fel med det. Det har också varit viktigt, och har gett erfarenheter och kunskaper som jag aldrig vill vara utan.
Men så var jag på träff nu i helgen med min universitetskurs ”Att skriva barnlitteratur” i helgen. Och efter att jag lagt till några kursare på Facebook och Instagram så kändes det som att en ny värld öppnade sig. Jag klev in i ”mitt” nätverk, ett nätverk av bokläsare, författare, förlag… Och för att fortsätta på de senaste veckornas tema på bloggen så är ju även detta lite som att komma hem.
Inte så att jag från och med nu kommer att ägna all min tid åt litteraturen. Jag är fortfarande samma person med samma intressen, och jag kommer fortfarande skriva om Afrika och Sverige och rummet däremellan. Jag kommer fortsätta intressera mig för fred och utvecklingsfrågor. Men något inom mig har landat i detta med skrivandet, och det känns väldigt bra att liksom få göra det till mitt.
-
Att skriva könlöst
Ikväll har jag varit på en skriv-workshop! I Örebro hålls den här veckan Systerskapsfestivalen, med fokus på frågor om genus och jämställdhet, och en av sakerna på dagens programmet var denna workshop om genus, text och språk.
Vi var en liten grupp som pratade om olika sätt att skriva könsneutralt, och lite om varför man ska göra det. Det här här verkligen inte mitt expertområde, men jag tycker att det är spännande, och visst finns det paralleller med mina hjärtefrågor, om hur man beskriver andra kulturer i förhållande till vår egen. Stereotyper kan ju både vara könsstereotyper och etniska stereotyper.
Ordet hen diskuterades så klart. Själv kan jag inte förstå varför det är så laddat för många. Det är ju bara ett praktiskt neutralt personligt pronomen, som passar finfint att använda istället för det krångligare och osnyggare han/hon. Vi konstaterade också att det finns många fler ord som är klart könsbundna. Bror/syster till exempel. En intressant grej är att på sango ”sorteras” syskon först och främst efter om de är äldre än en själv. Storebror/storasyster heter yaya och lillebror/lillasyster heter ngambe. Vilket kön de har är kanske ovidkommande, eller självklart. Eller så får man helt enkelt precisera genom att ange könet.
Kvällen avslutades med en övning där man skulle skriva en scen och beskriva en karaktär som inte tilldelas ett kön. Spontant tänkte jag att det skulle vara svårt, men det var lättare än jag trodde. Här är vad jag skrev. Är ni sugna är det bara att fortsätta berättelsen…
Det var redan sent. Vi satt runt brasan och hade druckit upp det sista av vårt te. Började dåsa bort i värmen från glöden. Ute strilade regnet och vi var alla tacksamma att vi inte behövde gå ut. Då bankade det på dörren, tre dova slag.
– Kom in! ropade Kim.
Dörren gled upp och en gestalt klev in i det svaga ljuset. Regnvattnet droppade från den svarta ponchon, som täckte det mesta av den oformliga kroppen. Bara ansiktet var synligt, och från det plirade två små, mörka ögon.
– Hallå på er!
Rösten var långsam och släpig. Alla stirrade.
– Kom in, sa Kim osäkert.
Den oväntade besökaren rörde sig mot oss i sakta mak. Regnvattnet droppade om ponchon och lämnade blöta fläckar på golvet, men den fick hänga kvar på sin bärare som slog sig ned framför elden. De små ögonen såg på oss, i tur och ordning. Sedan började den släpiga rösten berätta. Först långsamt, trevande, men efterhand som kroppen värmdes av elden alltmer energiskt.
-
Mina skrivplaner
Samtidigt som vi avslutar det sista av föregående safarisäsong börjar min vardag fyllas av sånt här. Böcker, böcker, böcker. Om skrivande, om barnlitteratur, om att växa upp i olika kulturer, och så den lilla litteratur som går att hitta om och från CAR. Nu ska det skrivas, nämligen. Jag sökte i våras en kurs vid Linnéuniversitetet som heter “Att skriva barnlitteratur”. Inte hade jag särskilt stort hopp om att komma in då det brukar vara många sökande, och urvalet sker via arbetsprov. Men det gjorde jag! Så samtidigt som jag ska jobba lite som vikarie inom förskolor och kanske skolor här hemikring ska jag äntligen unna mig att fördjupa mig i skrivandet. Vad det handlar om är ett års halvtidsstudier, ett år då jag kommer ha lyxen att kunna säga att jag ägnar mig åt skrivande på halvtid. Något som högst troligen även kommer märkas av här på bloggen.
Sedan får vi se vad det blir av det.
-
Utvandrarna och invandrarna
Jag lyssnar på Utvandrarna på Storytel. Och jag vet att jag inte är den första att göra kopplingen men måste ändå få nämna det:
Med dagsaktuella berättelser om livsfarliga båtfärder över Medelhavet i bakhuvudet är det starkt att höra om hur Kristina i boken gruvar sig över färden över till Amerika. Kan hon med gott samvete ta med sina barn i bräckliga båtar över ett stort hav? Utsätter hon dem då inte för alltför stor fara? Och samtidigt – vad kan hon erbjuda dem för liv om de stannar kvar?
Det finns så många paralleller att dra att det nästan blir kusligt. Och samtidigt finns en stor skillnad. Till USA lockades invandrarna med löften om jord. I Europa idag anstränger vi oss hårt för att inte behöva ta emot för många nya människor.
Jag lärde mig under kursen i utveckling att en anledning till att Sverige kunde utvecklas så snabbt var att vi hade möjlighet att “exportera” stora delar av vår okvalificerade arbetskraft. Afrika idag har mycket liten möjlighet att göra detsamma.
-
Snart åker vi!
Oj, sex dagar var det visst sedan jag sist skrev. Vart har de dagarna tagit vägen? Jag trodde inte det hade passerat mer än två-tre dygn.
Idag och ikväll har jag ägnat mig åt att packa. Nu, sent på natten, står alla väskor klara vid dörren och väntar på morgondagen. Det är dags för Resan med stort R. Den första långa resan (läs: utlandsresan) som vi gör med vår familj bara för nöjes skull, utan att kombinera det med jobb. Och det ska sägas på en gång, att jag har ett litet gnagande dåligt samvete att jag bidrar till växthuseffekten för nöjes skull, men bortsett från det ska det bli fantastiskt roligt!
Vart vi ska åka? Till Australien, med stopp i Singapore och Bali på vägen dit! Tjoho!
En annan sak som jag också gläder mig åt idag är att jag har fått text och bild publicerade i EFK Direkt. Till och med en framsidesbild, som föreställer Lucien Nday som jag intervjuat och skrivit om inne i tidningen. Har ni EFK Direkt tycker jag att ni ska läsa om denne inspirerande man! Har ni den inte får ni försöka hitta den. Så här ser den ut:
Nej, nu ska jag sova för att kunna vakna någotsånär pigg. Imorgon klockan kvart i nio tar vi tåget mot Stockholm, där vi möter upp Erik som kommer direkt från Kongo. På onsdag morgon går flyget. Mot obekant mål. Hemifrån och bort.
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Publicerade texter, Utveckling, bistånd och fredsfrågor
Debattsvar i OmVärlden
Nu finns min text om jordbruket i CAR, lite omarbetad, publicerad här, på OmVärlden, som ett debattsvar till Pär Vikström. Jag skriver att det behövs mer än reda pengar för att bistånd till CAR verkligen ska kunna göra någon skillnad. Jag tror att det där är jätteviktigt. Nätverkande, kontakter och ömsesidig förståelse är minst lika viktigt som faktiska pengar om man vill driva lyckade utvecklingsprojekt.
-
Att översätta och tämja bångstyrig sango
Jag översätter. Det är nog något av det roligaste jag vet. Att sitta och fila på meningar så att de både låter bra och speglar sakinnehåll såväl som tonfall i andra meningar, på andra språk. Just nu översätter jag Chinko Projects hemsida från engelska till sango. Jag är inte ensam att jobba på det, en annan person har gjort grovöversättning och jag ändrar och finputsar, för att sedan bli kollad av en tredje person.
Sango är klurigt och bångstyrigt som skriftspråk. Det är så många ord och uttryck som är långa och omständliga när man ska skriva dem, ord som funkar bra i munnen men inte riktigt lika bra på pappret. Det blir oändliga bisatser och till slut vet man knappt själv vad man syftar tillbaka på när man ska avsluta meningen. Och så har vi ju alla dessa “försangoade” franska låneord som man jämt använder i talad sango (om man inte råkar jobba på Radio Bangui), men som man försöker undvika i skrift för att de inte ser lika bra ut där. Så även om praktiskt taget varenda centralafrikan kallar skolelever för aeleve ti ecole så skriver man amolenge ti dambeti.
Och så är det ju det här med stavningen. Den kan man nästan bli gråhårig av. För det finns inte en standardiserad stavning, utan flera olika, sammanställda av olika organisationer under olika tider. (Jag tror nog egentligen att det ska finns någon sorts nationell rekommendation, men den är inte allmänt känd och accepterad.) Man får alltså välja lite, och försöka vara konsekvent. Själv försöker jag vara så modern som möjligt. Inga gamla fransk-inspirerade stavningar med onödiga vokaler som ändå inte uttalas. Mingi istället för mingui. (Och egentligen borde man ju då rimligtvis skriva Bangi istället för Bangui.)
Men heter “barn” molenge eller melenge? Och ska man skriva gunda, ngunda eller ngonda när man syftar på naturen? “Tja”, säger folk man frågar, “det beror väl på hur du uttalar det.” Haha! Men om den som läser uttalar på ett annat sätt än jag då?
Just nu lurar jag på den här meningen, som är en del i beskrivningen av Chinko Projects arbete:
-
Lästips Chimamanda Ngozi Adichie
Jag ramlade på den här artikeln om en av mina favoritförfattare, Chimamanda Ngozi Adichie. Den är lång men intressant om hennes vardag, vad hon gör när hon inte skriver och varför hon brinner för feminism, ett ämne som inte är lika “inne” i Nigeria som i Sverige.
Sedan googlar jag vidare av bara farten och hittar bloggen Några försonande drag hos Lagos från boken Americanah, som jag läste i julas. Om det finns fler än jag som fastnade lite för huvudpersonen Ifem i Americanah så kan man här nästan låtsas att man läser hennes blogg och att hon finns på riktigt…
-
Historier
Idag åt vi lunch hemma hos Turks, en amerikansk missionärsfamilj som tidigare varit i Gamboula och som nu är internatföräldrar på Rainforest International School i Yaounde. De förklarade att de har en tradition att be gäster som hälsar på dem att berätta en historia, och den här gången gick uppdraget till Gunnar, mitt resesällskap, som började arbeta i CAR på 1960-talet och var en av de drivande för att starta upp sjukhuset i Gamboula.
Gunnar berättade om den händelse som fick dem att bestämma sig för att starta upp sjukhuset. Under en resa för att kartlägga hälsoläget och behoven i området träffade de på en ung kvinna, en nybliven mamma som fått en svår infektion då moderkakan inte kommit ut vid förlossningen. Kvinnan dog tyvärr innan de kunde hjälpa henne, men efter denna händelse blev det än mer tydligt för dem vilket stort behov det fanns av ett sjukhus.
Historier finns det gott om i Afrika. Sorgliga historier, som den Gunnar berättade om den unga mamman. Dråpliga historier om poliser och vägspärrar. Spännande historier om jakt och möten med vilda djur. Tragiska historier om krig olyckor.
Och när jag hör alla dessa historier passera förbi känner jag hur jag vill fånga in dem, fästa dem i bestående ord och spara dem. Sprida dem. Låta dem få betyda något för någon mer.
Alla historier vill inte låta sig tämjas. Vissa mår bäst av att få vara fria. Men några av dem ska jag försöka fånga till er.
