Litteratur och skrivande
-
Moses and the Penpal – ungdomsbok från Uganda
I april var uppgiften i barn- och ungdomsboksutmaningen att läsa en bok som är skriven före 1960. Eftersom det stora flertalet afrikanska länder blev självständiga i början av 1960-talet, och eftersom de flesta innan kolonialtiden inte haft något skriftspråk, gav jag faktiskt upp på att hitta något med den specifika tidsangivelsen. Istället började jag leta efter något som var så gammalt som möjligt. Och i en bokaffär i ett köpcentrum i västra Nairobi hittade jag faktiskt en serie som var skriven på 1960-talet, och nyligen blivit utgiven i en ny utgåva.I serien får vi följa Moses och hans kompisar på en internatskola, som tar emot pojkar som av olika anledningar inte är välkomna på de mer respektabla skolorna i Uganda. I den boken som jag läst, Moses and the Penpal (Moses och brevvännen), kommer Moses kompis King Kong på att han kan tjäna pengar genom att sälja brevväns-annonser som han hittat i en gammal tidning. Moses köper en annons och skriver ett brev till en A P Kibuka, som verkar vara likasinnad på många sätt.
-
Min läslista 2017
Jag kommer inte att skriva recensioner av alla böcker jag läser i min utmaning att läsa hundra böcker på ett år. Men här kommer en lista över lästa böcker, men länkar till inlägg där jag skrivit mer om vissa av böckerna. Som ni kommer att se är det ganska mycket barn- och ungdomslitteratur. En del av dessa böcker läser jag för mina barn. Andra läser jag för mig själv. Jag har mer och mer börjat tycka om att ha flera böcker på gång samtidigt – gärna en skönlitterär vuxenbok, en skönlitterär barn/ungdomsbok och en fackbok. Gärna också ytterligare en bok som ljudbok. Om jag måste välja föredrar jag att läsa framför att lyssna (det går fortare också), men ljudböcker är fenomenalt när jag har något annat att göra samtidigt. Som att städa eller springa. Lyssnade böcker ingår också in min läslista.
Emelies lästa böcker 2017
- Tikki of the Game Park (Z. D. Phiri)
- Fredens trummor (Meshak Asare)
- Elvis Karlsson (Maria Gripe)
- Elvis! Elvis! (Maria Gripe)
- Fem gånger mer kärlek – Forskning och praktiska råd kring föräldrar och barn (Martin Forster)
- Niklas Nilsson, sjöman (Viveca Lärn)
- Oskar lär sig dyka (Elisabeth Zöller)
- Sjukhusmysteriet (Martin Widmark/Helena Wills)
- Megakillen i dubbeltrubbel (Martin Olczak/Anna Sandler)
- Konsten att höra hjärtslag (Jan-Filipp Sendker)
- Moses and the Penal (Barbara Kimenye)
- Allt jag inte minns (Jonas Hassen Khemiri)
- How to Write about Africa (Binyavanga Wainaina)
- Härskarteknik – Den fula vägen till makt (Elaine Eksvärd)
- Milk and Honey (Rupi Kaur)
- Mistelbarn (Cecilie Östby)
- Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (Jonas Hassen Khemiri)
- Våra mest älskade sagor (Kerstin Almegård red.)
- När svenskarna flyttade till stan (Sonja Hulth/Ola Ambjörnsson)
- Leo och de lösa tänderna (Christina Lindström/Kajsa Lind)
- The looting machine (Tom Burgis)
- Det där som nästan kväver dig (Chimamanda Ngozi Adichie)
- Pojkarna (Jessica Schiefauer)
- Varulvarna – Nelly Rapp (Martin Widmark/Christina Alvner)
- När hundarna kommer (Jessica Schiefauer)
- Alla barns rätt (Pernilla Stalfelt)
- Jonatan på Måsberget (Jens Ahlbom)
- Jafta och hans familj (Hugh Lewin/Lisa Kopper)
- Fruit salad (Suzana Mukobwajana/Fortunee Kubwimana/Felix Seminega)
- Vi ses när vi ses (Rose Lagercrantz)
- Rosengädda nästa (Emma Hamberg)
- Naddap Dlöks (Roald Dahl)
- The age of magic (Ben Okri)
- We should all be feminists (Chimamanda Ngozi Adichie)
- Tänka, snabbt och långsamt (Daniel Kahneman)
- Harry Potter and the philosopher’s stone (J K Rowling)
- 1984 (George Orwell)
- Harry Potter and the chamber of secrets (J K Rowling)
- Slutord (Sven Delblanc)
- Tendo’s wish (Cathy Kreutter/Johnmary Mukiza/Eric Kreutter)
- Mitt i Afrika (Ann Olivencrona/Petter Karlsson)
- Soft Magic (Upile Chisala)
- Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren)
- Mitt magiska finger (Roald Dahl)
- Hund och Vargs smarta bok (Sylvia Vanden Heede/Marije Tolman)
- Harry Potter and the goblet of fire (J K Rowling)
- Du. Dikter för nyfödingar (Stina Wirsén)
- Bebisbekännelser (Lotta Sjöberg)
- The hired man (Aminatta Forna)
- Loka och monsterprinsen (Lisa Moroni)
- Ring 112 (Helena Bross)
- Det händer när du vilar (Tomas Sjödin)
- Ut och gå! (Anna-Clara Tidholm)
- Gummi-Lisa hittar hem (Anna Bengtsson)
- Prinsessan Arabella har födelsedag (Mylo Freeman)
- Harry Potter och de vises sten (J K Rowling)
- Harry Potter and the order of the phoenix (J K Rowling)
- Dead Aid: Why aid is not working and how there is a better way for Africa (Dambissa Moyo)
- Harry Potter and the half-blood Prince (J K Rowling)
- Boken om att börja skolan (Helena Bross)
- Spela kula (Helena Bross)
- I skalet av en pojke (F G Nilsson)
- Bruno 3000. Tvillingarna (Åsa Anderberg Strollo)
- Skrivandets sinne (Elisabeth Rynell)
- Människosonen (Lennart Hagerfors)
- Det som muser viskat: sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet (Nina Burton)
- En storm kom från paradiset (Johannes Anyuru)
- Harry Potter and the deathly hallows (J K Rowling)
- Bruno 3000. Klubben (Åsa Anderberg Strollo)
- (M)ornitologen (Johanna Thydell)
- Pippi Långstrump i Söderhavet (Astrid Lindgren)
- Hur kär får man bli? (Katarina von Bredow)
- Ett eget rum (Virginia Woolf)
- Loranga, Masarin och Dartanjang (Barbro Lindgren)
- Hemliga tjuvgömman (Helena Bross)
- Mormor är inget spöke (Oscar Trimbel)
- Bosse går till doktorn (Åsa Karsin)
- Boken utan bilder (B.J. Novak)
- Och bergen svarade (Khaled Hosseini)
- Leo och katten som sprang bort (Christina Lindström)
- Vems lilla mössa flyger (Barbro Lindgren)
- Ökensagor – Berättelser från Somalia (Oscar Trimbel)
- Det luktar sjukhus (Viveca Lärn Sundvall)
- Jane Eyre (Charlotte Brontë)
- Lite ihop (Johanna Lindbäck)
- Dumma teckning! (Johanna Thydell)
- Innan floden tar oss (Helena Thorfinn)
- Att vara eller inte vara: dikter om dig (Mårten Melin)
- Myndigheternas skrivregler (Språkrådet)
- Titanic (Anna Claybourne)
- Harry Potter och hemligheternas kammare (J.K. Rowling)
- Glaspärleresan (Maud Mangold)
- Le bleu du ciel biani biani (Adrienne Yabouza/Yves Pinguilly)
- Nya läsningar av Astrid Lindgrens författarskap (Helene Ehriander/Martin Hellström)
- Teen noir: Om mörkret i modern ungdomslitteratur (Maria Nilson)
- Jävla Lucia (Mårten Melin)
- Siarbarnet (Carolina Klintefelt)
- För att väcka hon som drömmer (Johanna Nilsson)
- Frankenstein (Mary Shelley)
- Frankensteinaren (Martin Widmark)
-
Elvis Karlsson och Elvis! Elvis! av Maria Gripe
Elvisböckerna av Maria Gripe. Ett av mina tidigaste riktigt starka läsminnen. Trots att jag inte läste dem förrän jag var 32.Jag älskade Maria Gripe på lågstadiet. Jag fick hennes bok Tre trappor upp med hiss i födelsedagspresent, förmodligen på min åttaårsdag (jo, jag läste långa böcker tidigt), och jag blev totalförälskad! Jag tror att det var någon gång i den vevan som jag började fatta det där med att man kan gilla en specifik författare, och jag dammsög vårt lilla skolbibliotek efter böcker av Maria Gripe. Men när jag skulle börja läsa Elvis tog det stopp. Jag läste fem sidor och orkade sedan inte mer, det blev för starkt. Det var någonting i relationen mellan Elvis och hans mamma som slog an något i mig, så jag slog igen boken och öppnade den inte igen förrän 24 år senare.
Jag kan inte riktigt förklara det. Min egen mamma är fantastisk och inte alls som Elvis mamma. Men ändå fanns det något där som jag kände igen mig i. Och när jag senare läst recensioner av Elvisböckerna förstår jag att det kanske handlade om detta som många läsare sätter ord på: att Gripe lyckas med att skriva så helt utifrån barnets perspektiv. Det kommer så väldigt nära. Elvis tankar och känslor blir så på riktigt att jag känner igen mig även om mina livsförutsättningar är helt olika hans.
För detta beundrar jag Maria Gripe. Så vill jag också kunna skriva. Det övar jag på.
(Här finns en lista över alla böcker jag läst under 2017.)
-
”Read voraciously” – om att identifiera sig som läsare och läsa hundra böcker på ett år
Sedan sista inlägget har jag varit ute och rest. Närmare bestämt i Kenya. Det var en spännande resa på många sätt, som gav nya tankar och nya bekantskaper. Afrika blev ännu lite större för mig och det kommer jag att skriva mer om. Men nu ikväll specifikt om att läsa. Det var nämligen en sak om mig själv som blev väldigt tydlig för mig under resan, nämligen hur mycket av en läsare som jag blivit. Eller kanske snarare hur mycket mer jag identifierar mig själv som en läsare.
Vi får börja från början:
Redan som barn läste jag mycket. Vi hade ett litet skolbibliotek på Svenska skolan i Berberati, CAR, och jag tror faktiskt att jag läste de flesta böcker där som över huvud taget verkade intressanta. Det var på ett sätt en välsignelse med ett så pass begränsat utbud. Jag behövde aldrig riktigt känna den där känslan att jag ALDRIG skulle hinna läsa allt jag ville. Den känslan kom första gången under ett biblioteksbesök i fyran, när jag bodde i Sverige. Jag minns det tydligt, hur jag fick sådan beslutsångest när jag var tvungen att välja max tre böcker och ville läsa så många fler. Hur skulle jag komma ihåg de andra jag var intresserad av till nästa besök?
Trots detta definierade jag mig inte som en läsare. Eller åtminstone inte som en ”bokslukare”, en titel som jag förstod att vuxna gärna satte på barn som läste mycket, och som jag uppfattade som oerhört positiv och eftersträvansvärd. Jag var en sådan som läste långsamt och noggrant, som tog tid på mig att smälta en bok. En bokslukare, det måste vara någon som läser böcker på löpande band, tänkte jag. Och en sådan var inte jag, hur mycket jag än önskat att jag kunnat leva upp till det.
Jag fortsatte läsa. Ganska mycket och ganska långsamt. Visst fanns det perioder när annat fick högre prioritet, men det är ändå få perioder i mitt liv då jag inte har haft en enda bok på gång.
Så sökte jag och kom in på Linnéuniversitetets kurs Att skriva barnlitteratur, läsåret 2015-2016. I samband med kursstart skulle alla kursdeltagare skriva en kort presentation av sig själv, och jag fick sådan prestationsångest över alla som skrev att de varit bokslukare som barn. Så jag startade en samtalstråd om det, där jag berättade att jag aldrig riktigt tyckt att jag läst tillräckligt mycket för att få kalla mig bokslukare. Och till min glädje (och förvåning) fanns det fler som kände likadant! Som var långsamma läsare snarare än snabba, och som tyckte att deras läslistor var för korta för att de skulle våga hävda att de läser mycket.
Och sedan läste vi. 2000 sidor skönlitteratur var obligatorisk läsning i kursen, och mer än så blev det. Och något hände med mitt läsande. Även om jag alltid sett böcker som avslappning och nöje så har det också varit förknippat med någon sorts prestation. Något man ”ska”, för att vara duktig och kanske till slut uppnå den eftersträvansvärda titeln bokslukare. Men nu försvann det egenuppsatta kravet på prestation. (Konstigt nog, eftersom det här är en av de få gånger i livet då jag verkligen varit tvungen att läsa.) I ännu högre grad började jag läsa bara för att jag själv ville. Och så började det hända att jag gick in i en bokaffär för att köpa en present och kom ut med tre böcker till mig själv (förutom presenten).
Och så var jag i Nairobi och hade som en av mina viktigaste målsättningar att besöka en bokaffär. Och hittade en som var över alla förväntningar, och min syster påpekade att jag var som i paradiset. Det var jag. Jag hade kunnat stanna en hel dag och ändå varit sugen på att gå dit igen nästa dag.
Så kommer jag hem, lite trött och omtumlad efter resan, och faktiskt lite osäker på vad jag ska göra av alla intryck och alla tankar och framtidsfunderingar som den satt igång. Och så händer det sig att jag två gånger under samma dag, i olika sammanhang, stöter på uttycker ”read voraciously”. Läs glupskt. (Alltså: ”sluka böcker”. Ja, ni fattar.) Så jag bestämmer mig för att lyssna på det. Jag hittar goodreads.com (som jag aldrig sett förut), startar ett konto och utmanar mig själv att läsa… eeh… hundra böcker under året. Alla kategorier, även barnböcker räknas, om jag inte har läst dem förr. Och noveller. Och böcker jag redan läst i år räknas in de hundra.
Kanske har den här bloggen därmed blivit lite mer av en bokblogg. I hope you enjoy. (Här finns en lista över alla lästa böcker.)
-
De finns! De afrikanska barnboksförfattarna existerar!
För några veckor sedan skrev jag om hur svårt jag hade haft att hitta afrikansk barnlitteratur. Jag fick lite tips från läsare (tack så mycket!) men kände ändå fortfarande att det här är väldigt begränsat. Texter jag hittade handlade mest om hur lite afrikansk barnlitteratur det finns och hur många afrikanska barn som därmed inte får möjlighet att känna sig representerade i litteraturen.
Sen gick jag till biblioteket. Och jag kände det lite som att ha hittat den hemliga porten till ett nytt rike. Nej, det finns fortfarande inte jättemånga afrikanska barnboksförfattare. Men de finns, och de är engagerade för att de afrikanska barnböckerna ska bli fler.
Jag kom därifrån med en liten lapp med anteckningar:
Och så börjar jag leta runt med dessa som hjälp. Och där finns de ju! Här ligger en lista med porträtt av 12 afrikanska barnboksförfattare. Och där är en skrift om just afrikansk barnlitteratur som man kan beställa hem. Jippi! Det här arbetet har bara börjat…
-
Fredens trummor av Meshak Asare
I mars var uppgiften i bokutmaningen att läsa en spänningsroman. Eftersom jag hade fått tips om den ghananske författaren Meshak Asare (som man kan läsa mer om här) så valde jag en av hans böcker: Fredens trummor. Till skillnad från den förra boken jag läste finns denna på svenska, översatt av Peter Törnqvist. Den finns att låna på biblioteket i Örebro, och förhoppningsvis också på en del andra bibliotek i Sverige.
Som barn saknade Meshak Asare barnböcker som handlade om barn som var som han själv. Idag har han skrivit och illustrerat över 15 barnböcker, vilket blivit hans bidrag till att öka mångfalden inom barnlitteraturen.
I fredens trummor får vi träffa de två pojkarna Meliga och Billa, som bor i varsin by, på varsin sida av en bäck och ett vattenhål. Invånarna i byarna har varit i krig så länge någon kan minnas, men när Meliga och Billa träffas blir de vänner. För att inte råka illa ut måste de smyga med sin vänskap. Därför ses de bara ute i markerna medan de vaktar sina getter. Så en dag dyker en främling upp. Han tillverkar varsin trumma åt pojkarna, och tar med dem till en hemlig grotta en bit utanför byarna. Men den som spelar trumma kan ju inte smyga med det, och byarna ligger så nära varandra att trumslagen hörs från den ena till den andra…
Den här berättelsen om konflikt och vänskap känns passande till barn på ungefär 6-10 år. Trots att det är många spänningsmoment genom hela berättelsen är berättartempot lugnt. Kanske lite för lugnt för många barn idag, som är vana vid att saker ska ske snabbt. Detta, i kombination med att en del miljöbeskrivningar och händelser i berättelsen kan vara svåra att förstå för ett svenskt barn, gör att jag tror att boken passar allra bäst för högläsning. Jag har själv inte läst boken för mina barn, som är sex och åtta år, men om (när) jag gör det kommer det nog att leda till en del samtal kring vad berättelsen egentligen handlar om.
(OBS! Föräldrar till känsliga barn kan nog rekommenderas att läsa igenom texten en gång innan ni läser den högt. Det förekommer vissa detaljer, framför allt en häst som brinner upp, som kan kännas lite väl närgångna.)
Asares illustrationer är svartvita och ganska mörka. Det jag framför allt fastnar för här är karaktärernas uttrycksfulla ansikten. Jag tycker om dem, men tror samtidigt att bilder i färg hade kunnat få berättelsen att komma lite närmare.
För den som är intresserad av afrikansk barnlitteratur är det här en bok jag verkligen skulle rekommendera. Och även den som inte specifikt intresserar sig för Afrika kan läsa den här boken med god behållning.
(Här finns en lista över alla böcker jag läst 2017.)
-
Vad är poesi? (I jakt på nästa bok i utmaningen)
I februari ska jag, enligt tidigare nämnda bokutmaning, läsa poesi skriven efter 2010. För en svensk läsare är det inte så svårt att hitta något på detta tema, vi har verkligen en skatt av rim, ramsor, och fri vers. Men så var det ju det där med att mina böcker skulle ha Afrika-anknytning. Och se då blev det svårare. Sökandet har hittills tagit mig från egna bokhyllan (där det fanns en del gammalt men inget nytt) till google (utan något nämnvärt resultat), och vidare till ett telefonsamtal med en vän till en vän i Nairobi. Men några poesiböcker för barn har jag ännu inte hittat.
”Nej,” sa vännen som nyss ringt till Nairobi. ”Afrikanska barn ägnar sig inte åt poesi.”
”Fast de sjunger väl?” frågade jag, och blev med ens medveten om hur mycket jag själv faktiskt lärt mig uppskatta poesi just genom musiken.Som barn, och ganska långt upp i tonåren, hade jag svårt för poesi. Dikter var för mig mest förknippat med tråkiga diktböcker som vi skulle läsa högt ur i klassen – och sedan förklara vad dikten handlade om. Just det där att förklara och analysera var rena döden för mitt eventuella intresse för en dikt. Om jag någon gång fick en känsla, en tanke, inför någon formulering, så skulle den nödvändigtvis upp på bordet och dissekeras – och så var hela upplevelsen förstörd. Jag upplevde poesi som något högstämt och världsfrånvänt, något som ville vara finare än det faktiskt var, och jag var övertygad om att hur mycket jag själv än gillade att skriva så skulle jag aldrig ägna mig åt poesi.
Men så var det det där med sångtexter. Under en svenskalektion på gymnasiet analyserade vi versmått och versfötter, när det plötsligt slog mig att det här ju var precis som att analysera musik. Och där landade det på något sätt hos mig, att poesi handlar om form och lek. Om takt och pauser och mellanrum. Om så mycket mer än bara ord. Så mycket mer än dikter i en ”Poesibok för Barn”.
Och då tänker jag: Afrikanska barn ägnar sig visst åt poesi. De sjunger och de läser ramsor, de skämtar och leker med språket. Och om det nu inte finns några poesiböcker att få tag på (fast jag letar fortfarande) så får jag väl klara februariutmaningen på annat sätt. Det kanske inte nödvändigtvis måste vara en bok. Jag får försöka hitta poesin där barnen använder den.
-
Tipsa mig om böcker!
Under 2017 håller jag på med en liten utmaning. Det handlar om att läsa barn- eller ungdomsböcker på olika teman för varje månad, enligt nedanstående lista. Jag har även gett mig själv den extra riktlinjen att böckerna ska ha Afrika-anknytning, allra helst vara skriven av en afrikansk författare men även annan anknytning går bra. Men jag inser att det är väldigt svårt att hitta böcker som passar in. Så tipsa mig gärna genom att lämna en kommentar, om ni har några förslag! Tack på förhand!
Januari - en röd bok Februari - poesi skriven efter 2010 Mars - en spänningsroman April - en bok skriven före 1960 Maj - en bok skriven av en nu levande ALMA-pristagare Juni - en bok skriven i jagform Juli - en bok vars författare inte kommer från Europa Augusti - en bok med ett pronomen i titeln September - en Augustvinnare Oktober - en bok utgiven 2017 November - del 1 i en serie December - en omläsning
-
Tikki of the Game Park – starten på min litteraturutmaning 2017
I början av januari dök en utmaning upp på Instagram som handlade om att läsa en barn- eller ungdomsbok på ett specifikt tema varje månad under 2017. Jag hakade på så klart. Och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att ge mig själv ännu lite mer riktlinjer. Förutom att följa månadens specifika tema ska böckerna jag väljer ha någon sorts koppling till Afrika.
Jag är medveten om att det är mars och att detta startade i januari. Men bättre sent än aldrig säger jag, och presenterar härmed min januaribok:
Tikki of the Game Park, av Z D Phiri.
I boken, som är skriven på engelska och passar till åldrarna ca 6-9 år, får vi följa pojken Tikki som lever i en park någonstans i södra Afrika. Hans pappa arbetar som parkvakt och han själv tillbringar det mesta av sina dagar med att undersöka parken på egen hand och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.
Boken är ganska kort, 56 sidor, uppdelade på fem mer eller mindre fristående kapitel, som vart och ett är en egen liten historia i sig. Nicci Page har illustrerat med svartvita teckningar som finns på ungefär vartannat uppslag. Språket är enkelt och berättelserna är spännande och passar för högläsning. (Synd bara att mina barn ännu inte kan så mycket engelska att de hänger med.)
Jag ska erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om författaren, Z David Phiri. Han är inte heller lätt att hitta information om, men av bokens baksidestext framgår att han är född 1939, och att han, förutom att han skrivit böcker, har varit forskare och lärare på University of Malawi. Nu bor han i Sydafrika, men vilken nationalitet han har och var han egentligen är född har jag inte kunnat hitta information om. Upplys mig gärna, den som vet!
Tikki of the Game Park är välskriven och spännande, och känns genuin i sina beskrivningar av den afrikanska bushen och en pojkes äventyr där. Men jag blir nog ändå mest entusiastisk just över att det är en bok som är skriven i Afrika, om Afrika. De små berättelserna i sig är rätt vanliga äventyrsskildringar utan så mycket djup, och när jag läst ut den lämnar boken mig ganska oberörd. Jag hade jag gärna sett lite mer konflikt och utveckling. Det finns potential till detta, med Tikkis mamma som är orolig över att han ska springa runt på egen hand bland vilda djur. Med all rätt, i vissa fall. Men det hettar aldrig riktigt till, som det hade kunnat göra, och det gör att berättelsen känns lite platt.
Sammanfattningsvis är jag ändå glad att ha läst den här boken, och letar nu vidare efter mer barnlitteratur med Afrika-anknytning.
(Här finns en lista över alla böcker jag läst i år.)
-
Barn måste få skriva poesi
Härom dagen skrev jag om barn och läsning, och jämförde svenska barns möjligheter att läsa böcker på sitt modersmål med exempelvis centralafrikanska barns.
På kursen i barnlitteratur har vi också läst en del om barns möjlighet att själva få använda språket kreativt och skapa egna texter. Att läsa och skriva kan beskrivas som olika sidor av samma sak: att få fästa sina tankar i ord och formuleringar, må det vara egna eller andras.
Jag tror att vi människor mår bra av just detta att få fästa tankarna. Att ge lite stadga åt funderingarna som irrar härs och tvärs i hjärnan och ibland gör oss galna. Världen är helt enkelt för komplex för att vi ska greppa den. Kan vi formulera någon del av den här komplexiteten i en berättelse har vi hjälpt vår egen tanke en bit på vägen. Jag tror att det kan få oss både att växa och att våga sträcka oss utanför vår invanda trygghetszon.
För några år sedan berättade en bekant i CAR hånfullt om ett ”löjligt och onödigt initiativ” av en hjälporganisation i landet. Man hade (som jag nu minns det) samlat ihop barn från olika konfliktgrupper. Sedan hade man gett barnen i uppgift att skriva dikter och berättelser om kriget och om drömmen om fred och försoning. När dikterna och berättelserna var klara fick de som ville läsa upp dem för gruppen.
Vad utfallet av detta arbete blev vet jag inte. Men jag skulle inte ens i mina mest cyniska stunder vilja kalla det för onödigt, som min bekanta. Det kanske inte gav något direkt, synligt resultat. Det mättade inga magar och gav ingen tak över huvudet. Men tänk att barn från grupper som egentligen ligger i strid med varandra har kunnat samlas och dela en gemensam berättelse om kriget. Det är stort!
En form att använda för att även läs- och skrivsvaga barn ska kunna delta i sådana här övningar är poesi. Inom poesin får man göra som man vill. Man skriver det man känner. Skiljetecken och korrekt ordföljd spelar ingen roll. (Även om man förstås KAN välja att sätta upp riktlinjer för sig själv genom olika typer av skrivregler och versmått.) I den svenska versionen av Poem Express, en internationell lyriktävling för barn 6-12 år, skrev en pojke som bara bott i Sverige några månader följande dikt, med nästan alla ord han kunde på svenska:
Träd Får Fåglar Bil
Det här är mitt KurdistanOm jag fick välja ett önskejobb/uppdrag under de sex närmaste månaderna (och om jag fick göra det helt utifrån mina egna behov, utan att behöva ta hänsyn till familjen), då skulle jag nog dra till CAR eller Kongo eller nåt och starta en nationell rörelse där för Poem Express. Vilken grej alltså!
Här är en till dikt, som en kollega hade med sig hem efter ett fältbesök i Libanon. En dikt uppsatt på väggen i en skola, och som andas stor kärlek till ett stolt hemland. Också väldigt viktigt att få formulera.
