Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ’Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
   ”Muoni manana!”, vilket betyder:
   ”Tjänare på er igen!”

Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
   ”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
   Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd.

För några dagar sedan skrev jag om böckerna Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, som väckt debatt på nätet. Jag lovade att skriva mer när jag väl läst dem. Och nu har den ena kommit med posten.

Mormor är inget spöke handlar om Omar, 8 år. Han är född i Sverige, men hans mormor och morfar kommer från början från Somalia. Omars mormor är sömmerska, och när det är Halloween ska hon sy hon en spökdräkt till Omar och följa med honom och spöka. Spökdräkten blir bra, men det är visst inte bara Omar som skräms när han och mormor sedan går ut. I sina stora, heltäckande kläder blir även mormor tagen för spöke, och skrämmer en hund och några barn som skrikande springer därifrån. Omar måste tala om för dem att mormor inte är något spöke, men när barnen väl gett sig av är han ändå ganska nöjd att de har lyckats skrämmas så bra.

Jag har lite identitetskris i mitt skrivande efter Kenyaresan och efter att ha läst den lilla satiriska novellen ”How to Write about Africa” av Binyavanga Wainaina. Jag skriver mycket om Afrika, eftersom jag har så mycket därifrån som jag vill berätta om. Och jag tycker själv att jag har ganska bra koll på hur jag ska skriva för att undvika de stereotyper som Wainaina skriver om i sin novell. Han radar träffsäkert upp saker som förekommer i klassiska skildringar av Afrika, och som upprätthåller den bild som har byggts av kontinenten ända sedan kolonialtiden och kanske ännu längre tillbaka: svält, solnedgångar, vilda djur, fattigdom och naturromantik. ”Riktiga” afrikaner ska vara zulu eller masai, eller korrupta politiker. Framgångsrika afrikaner får bara skildras om de tagit nobelpriset, annars platsar de inte. Listan kan göras lång, och allra helst skulle jag bara vilja översätta hela novellen och posta den så att ni får läsa. (Finns den förresten översatt till svenska? Någon som vet? Jag har letat men har inte hittat den.)

Vad jag bråkat med mig själv om de sista veckorna är om det verkligen räcker att ha koll. Hur medvetet jag än skriver, är min skildring av Afrika i någon mån en utifrånskildring. Hur mycket jag själv känner mig hemma i Centralafrika är det inte mitt ursprung. Och även om jag tycker att en människa först och främst själv måste få definiera var hon känner sig hemma, och även om jag på alla sätt och vis tycker att en människa som inte har sitt etniska ursprung i Sverige helt och fullt måste få kalla sig svensk om hon vill det, så kan jag inte komma ifrån att det finns ett obehagligt arv i form av rasistiska strukturer när det gäller vita som ger sig själva företräde till en del av världen som inte är ”deras egen”. Och även om jag skulle önska att saker var annorlunda, att alla människor på jorden var jämlika och jämställda, så måste jag förhålla mig till att jag är en del av den vita, västerländska världen, och att det finns strukturer som bara på grund av min hudfärg och ursprung ställer mig högre upp i hierarkin.