Så är alltså Djotodias tid vid makten slut, och RFI rapporterar att han redan flugit till Benin, där han tänker leva i exil. Han känner landet sedan en tidigare period i livet, då han flydde dit efter att ha blivit ovän med sin företrädare Bozizé. Under 18 månader satt han även i beninskt fängelse, efter att Bozizé hade utfärdat en arresteringsorder mot honom. Men nu har han alltså blivit välkomnad tillbaka, för att få bo på ett trevligare ställe än i fängelse får man förmoda.

Det finns massor att läsa och försöka förstå om allt det här, och jag önskar ibland att jag hade detta som heltidsarbete så att jag verkligen hann med att sätta mig in i allt. Men nu är det inte så, inte ännu åtminstone, så jag fortsätter med mina kvällspass vid datorn tills vidare.

Som jag skrev igår, vet jag inte riktigt vad jag ska tänka om Djotodias avgång. Detta är något som även återkommer i många av de tidningsartiklar som jag läst under dagen. Det verkar ganska klart att skälet till att man ville att interimspresidenten skulle avgå, tillsammans med premiärminister Tiangaye, var att dessa två har visat att de inte klarar av att leda landet fram till det val som ska hållas i slutet av 2o14. Både Frankrike, AU och ECCAS har därför tryckt på för att de ska avgå och lämna plats åt någon annan. Så långt är det inte svårt att hänga med. Men sedan finns det en del att fundera på. Till exempel det faktum att ECCAS-toppmötet ägde rum i Tchad. Det kanske bara är en ren slump, men när ECCAS nu har tio medlemsländer, varför hålls mötet just i det land som öppet anklagats för att vara partiskt i konflikten? Centralafrikaner har vid flera tillfällen hävdat att FOMAC/MISCA-trupper från Tchad gör gemensam sak med Seleka, och med tanke på den nära relation som Tchads president Idriss Deby hade med Bozizé, går det knappast att förneka att Tchad har ett speciellt intresse att ha ett finger med i centralafrikansk politik. Så varför förläggs inte ECCAS-mötet på mer neutral mark? Och inte nog med att mötet hålls i Tchad. Man flyger dessutom dit hela CAR’s övergångsregering, det vill säga precis hela CAR’s maktelit, och lämnar Bangui – om än bara för någon dag – utan något styre alls!

Den uttalade anledningen till att bjuda in hela övergångsregeringen till mötet i Tchad, var förstås att förankra beslutet om Djotodias och de två andras avgång bland CAR’s beslutsfattare, istället för att bestämma något över huvudet på dem. Men som en person skrev i en kommentar: “Det är nästan konstigt att inte Bozizé passar på att försöka ta tillbaka makten, när hela den styrande eliten i CAR befinner sig utomlands!” Dessutom skapar Djotodias och Tiangayes avgång nu ett maktvakuum, vilket innebär att så länge som ingen ny ledare är utsedd, styrs inte CAR riktigt av någon alls. I ett land som redan klassas som en misslyckad stat, har jag svårt att se hur detta skulle kunna vara en förbättring. Och jag har svårt att se hur övergångsregeringen ska klara av att enas i ett beslut om en gemensam ledare i den situation som råder just nu. Kanske – men troligen inte – gör de som många centralafrikaner föreslår och utser en ledare som inte är centralafrikan. En utomstående som inte har del i den pågående konflikten, och som får till uppgift just att leda landet fram till val. Det skulle vara ett intressant drag. Frågan är om det skulle accepteras internationellt.

Jag satt igår och skrev en text om västvärldens ensidiga och stereotypa bild av afrikanska konflikter. Ni ska få läsa den så snart den har publicerats där den ska. Idag hittade jag denna artikel från Al Jazeera, som en vän hade länkat till på Facebook. Den är på engelska, och jag orkar inte översätta den, men för er som känner er bekväma med att läsa detta språk rekommenderar jag den starkt! Grundtemat är detta som jag tjatat om både en och två gånger, att religionsmotsättningar är en alltför enkel förklaring till den situation CAR hamnat i idag! Det finns absolut en religiös dimension i våldet idag, men som artikelförfattaren skriver är den djupa religiösa splittringen ett resultat av, snarare än en orsak till konflikt.

Det har rapporterats väldigt mycket om CAR i olika nyhetsmedia idag, och ni som följer detta har säkert redan sett och lyssnat på mycket. Ett inlägg som jag vill länka till är P1 Morgons inslag morgonen den 10 januari. Lindis Hurum från Läkare Utan Gränser berättar här om läget för de 100.000 människor som sökt skydd vid Banguis flygplats, och Maria Sjöqvist pratar om  ECCAS-mötet i Tchad och svarar på frågor om religionsmotsättningarna och den tidigare uppmärksammade folkmordsrisken. Det är inte någon väldigt djupgående analys, men ändå bra och sakligt tycker jag. Det enda som är lite olyckligt är att Lindis Hurum vid ett tillfälle säger att flyktingarna vid flygplatsen nog inte vet så mycket om att EU och andra internationella aktörer överväger att skicka fler fredsbevarande trupper till landet. Jag pratade själv med en vän idag, som är en av dem som sökt skydd på flygplatsen tillsammans med min familj. Hon var mycket medveten om att det förs diskussioner om att sända fler trupper, och välkomnade det. Jag tror inte att hon är ensam om att följa vad som händer på det internationella och politiska planet. Även om dessa människor just nu per definition är flyktingar och lever under väldigt svåra förhållanden, är de ju också fortfarande tänkande personer. Vissa är traumatiserade och orkar kanske inte tänka så mycket längre än till att överleva dag för dag, men det finns också de som inte är SÅ hårt drabbade. Min vän har turen att ha alla familjemedlemmar vid liv, och hon säger att de har det förhållandevis bra. På dagarna kan de röra sig i stan, säger hon, men på nätterna kommer de tillbaka och sover på flygplatsen. När jag frågade hur de sover skrattade hon lite och sa att hon skulle ta ett kort så att hon kunde visa mig sen! Därefter blev hon lite allvarligare och förklarade hur människor sover under presenningar eller bygger provisoriska skydd med hjälp av palmblad. Hem till sitt hus har hon inte vågat gå på veckor. Även om andra delar av stan är ganska säkra, säger hon att man i hennes kvarter riskerar att bli skjuten om man bara visar sig.

Jag tänkte jag skulle skriva lite mer om mötet i Ndjamena också, men det är sent nu så det får bli imorgon.

Sedan en dryg vecka har det talats om att det pågått förhandlingar om CARs Michel Djotodias avgång. När ett ECCAS-toppmöte som hållits under två dagar i Ndjamena avslutas nu på fredag vid middagstid, står det klart att  interimspresidentens tid vid makten är slut. Likaså avgår premiärminister Nicholas Tiangaye. Hela CAR’s övergångsregering, Conseil National de Transition (CNT), fanns på plats i Ndjamena för att fatta ett formellt beslut om detta, och ska nu flyga tillbaka till Bangui för att fortsätta förhandlingarna.

Jag ska försöka hitta lite mer info och skriva något mer utförligt om detta ikväll. Just nu bara en kort kommentar från en vän som jag pratade med för några dagar sedan. “Vad spelar det för roll om Djotodia avgår?” frågade sig denna vän. “Han har ju ändå ingen stor roll i detta. Det är inte han som är problemet. De vi måste bli av med är ju ex-Seleka och Anti-Balaka.” Jag är nog beredd att hålla med. Jag tror inte att Djotodia är helt oviktig i sammanhanget, men det känns inte heller som att han spelat någon avgörande roll i det senaste årets utveckling. Kanske anser man att han varit alltför passiv. Vad vill man i så fall uppnå med hans avgång? Att få en starkare ledare på plats, som bättre kan kontrollera situationen? Sådär spontant har jag svårt att se vem denna ledare skulle kunna vara. I den situation som vi har nu, med en alltmer tydlig uppdelning mellan kristna och muslimer, har jag svårt att föreställa mig en stark ledare som kan ena hela landet, och som på något sätt kan kontrollera både ex-Seleka och Anti-Balaka. Tyvärr tror jag tvärt om att det finns risk för en stark ledare som gynnar den ena eller andra gruppen.

Annandagskväll och jag har, efter tre dagars julfirande tillsammans med familjen i olika konstellationer, åter landat hemma i tystnaden i mitt eget hem. Barnen sover, på bordet lyser fyra stearinljus, och från högtalarna ljuder Simon & Garfunkel’s Silent Night, den med en nyhetsuppläsare i bakgrunden som läser upp nyheter om våld och krig i världen. Den får illustrera hur den här julen har varit. Mitt i all glädje och gemenskap har små meddelanden från en annan del av världen fått tankarna att dra iväg någon annanstans. Mejl från svärföräldrarna, som befinner sig i Bangui, om hur striderna i Bangui ökar i intensitet. Ett telefonsamtal med en vän på juldagens morgon, som berättar att hon och hennes familj tagit sin tillflykt till flygplatsen, de vågar helt enkelt inte stanna hemma av rädsla för det upptrappade våldet. Facebook-uppdateringar och länkar till artiklar om strider mellan olika väpnade grupper, ja till och med mellan grupper som ska vara där i fredsbevarande syfte.

När jag nu kollar bloggen inser jag att jag inte har skrivit något sedan lucia. Vad har hänt sedan dess? Mycket, så klart, men för att göra någon sorts sammanfattning så blev situationen i Bangui bättre under någon vecka efter att de franska trupperna kommit dit. Men sedan dök nya svårigheter upp. Det internationella samfundet verkar till viss del ha missbedömt situationen. Man hade tänkt sig att det framför allt var de fd Seleka som behövde avväpnas, men hade inte väntat sig att deras motpart, Anti-Balaka, skulle vara såpass välutrustade och organiserade. Att prata om organisation i det här fallet är kanske missledande, då vare sig fd Seleka eller Anti-Balaka är några välorganiserade eller i närheten av professionella arméer. Det finns ingen (eller i alla fall ingen fungerande) gemensam beslutsfattning eller något befäl som har kontroll på alla grupper och individer inom dessa sammanslutningar. Men likväl visade sig Anti-Balaka vara något mer än bara dåligt utrustade bönder som organiserat sig i självförsvarsgrupper, som det internationella samfundet på något sätt verkar ha förväntat sig. Anti-Balaka hade, och har, mycket vapen, eftersom vapen finns i mängder och är lätta att komma över. Således är de en maktfaktor att räkna med.

En dryg vecka efter de franska truppernas ankomst till Bangui började man höra protester från muslimska grupper om att fransmännen skulle vara partiska och endast avväpna fd Seleka, utan att tänka på att den muslimska civilbefolkningen då utsattes för ännu större risker, när Anti-Balaka fortfarande är beväpnade. Frankrike tillbakavisade förstås dessa anklagelser och hävdade att de var helt neutrala och bara hade till uppdrag att skydda civilbefolkningen. Samtidigt  växte också misstänksamheten bland den centralafrikanska civilbefolkningen mot de MISCA/FOMAC-soldater som kom från Tchad, då man menade (kanske med rätta?) att dessa var allierade med Seleka. Detta ledde till motsättningar inom MISCA/FOMAC, och på det stora hela verkar Bangui alltmer ha gått mot en situation med ett allt större antal stridande grupper och fraktioner av grupper. Men även om motsättningarna mellan “kristna” och “muslimer” (se detta inlägg om varför jag sätter citationstecken runt detta benämningar) verkar djupna ju mer utdragen konflikten blir, så pratas det inte längre så mycket om folkmord. Istället beskrivs situationen mer och mer som ett säkerhetsdilemma av rang. Man slåss inte för att man hatar varandra så djupt att man vill utrota den ena eller andra gruppen. Man slåss framför allt för att man är rädd. Det är “döda eller bli dödad” som gäller. I en sådan situation är det inte konstigt att de som blir avväpnade känner sig extremt sårbara och motsätter sig avväpningen.

Situationen just nu i Bangui är alltså att det pågår skottlossning och våldsamheter på många håll i staden. För att få en korrekt bild av läget tror jag dock att man behöver förstå att det till allra största delen är lätta skjutvapen som används i striderna. Det förekommer ingen flygbombning eller tungt artilleri, vilket gör att de som, så att säga, står utanför konflikten (som tex de flesta vita) kan röra sig förhållandevis fritt i stan. Dödandet sker på individnivå, och de som är mest utsatta är de som bor i “fel” stadsdel, där de är i minoritet. Det gör att det just nu finns ett stort antal internflyktingar i staden. Många har sökt skydd på flygplatsen, som vaktas av fransk militär. Andra söker skydd i kyrkor eller moskéer eller på andra säkra ställen, som hemma hos människor som har muromgärdade gårdar.

Och mitt i allt detta fortsätter också någon sorts vardagsliv. Affärer håller öppna när de kan, så att de som har pengar kan köpa mat. Air France kommer och går en gång i veckan, om än med en något modifierad tidtabell, och vi har både flugit in och flugit ut safarikunder. (Själva safariområdet är fortfarande inte berört av striderna.)

Den stora frågan är förstås hur situationen kommer att utvecklas. Hur avväpnar man på ett sådant sätt att man inte utsätter vissa grupper för ytterligare risker? Vem eller vilka har förtroende att göra denna avväpning? Och vilka ytterligare steg kan  man gå vidare med och försöka ta tag i?

I mitt förra inlägg avslutade jag med att skriva att det, mitt i striderna, finns människor som pratar om försoning. Detta tycker jag ändå känns hoppfullt, mitt i allt. I New York Times finns en artikel som handlar om hur ärkebiskopen Dieudonné Nzapalainga tillsammans med Imamen Oumar Kobine Layama och en av de högsta protestantiska ledarna (som jag tyvärr inte hittar namnet på) tillsammans försöker få ut budskapet att kristna och muslimer är bröder och måste kunna fortsätta leva tillsammans. Nzapalainga säger i artikeln att konflikten egentligen inte har någonting med religion att göra. Det är politiker som använt religionen för att bygga sitt eget stöd, men nu har så många övergrepp begåtts att hatet börjat få ett eget liv.

Om det är något som vi som utomstående kan göra, så är det att ta till oss dessa ord och inte, medvetet eller omedvetet, bygga på hatet och rädslan. Visst måste vi kunna protestera mot övergreppen, men vi får inte glömma att de begås av båda sidor, och att det också på båda sidor i konflikten finns människor som vill ha fred och försoning och som vill bygga upp istället för att riva ner. Den muslimska civilbefolkningen ska inte behöva känna att det internationella samfundet tar ställning emot dem och känna sig hotade av en avväpning. Och Anti-Balaka ska inte komma undan med sina övergrepp för att de kallar sig kristna.

Ni har säkert hört och läst en del nyheter från CAR de sista dagarna. I alla fall har det varit lite lättare än vanligt att få tag på information om vad som hänt. Franska trupper har gått in via Kamerun och finns nu i Bangui där de avväpnar både Seleka och andra stridande. Två franska soldater dödades i en konfrontation med Seleka för några dagar sedan, och Frankrikes president Hollande gjorde ett besök i Bangui på väg hem från Mandelas begravning i Sydafrika.

Avväpningen har alltså stundtals gått ganska våldsamt till, men har ändå börjat ge resultat, i alla fall på kort sikt. Bangui har blivit lugnare och folk och bilar rör sig på gatorna igen. Vad gäller andra delar av landet har jag för tillfället inte så mycket information dessvärre.

Vad som känns hoppfullt är att Djotodia och religiösa ledare, såväl som “vanliga” människor redan börjar tala om försoning och om att kristna och muslimer ska kunna leva sida vid sida som de alltid gjort i CAR.

Det blir bara så här kort idag. Mer kommer så småningom.

Bara några rader ikväll. Jag har pratat med Erik, som säger att det inte hänt mycket idag. Ingen skottlossning men inte heller mycket normal aktivitet på stan. Röda korset rapporterar om minst 280 döda, men det är för tidigt att veta säkert. Fler franska trupper flygs in och det verkar stå högt på agendan nu att få våldet under kontroll.

Jag fick frågan om jag är orolig. Ja och nej. Jag är orolig för utvecklingen och för alla vänner och bekanta i Bangui och på andra ställen i landet som jag inte hört från. Jag är inte orolig för Erik och min övriga familj som befinner sig i Bangui. De är säkra där de är.

Jag fick också en fråga om våra safaris. Vi har inte ställt in något. Vårt safariområde är fortfarande säkert, och det finns ingen hotbild mot utlänningar i landet. Även Bangui är ok så länge man inte är på “fel” platser.

Jag har haft tenta och varit djupt försjunken i frågor om genus, utveckling och konflikt de senaste dagarna. Väl ute ur den “tunneln” möter mig nyheterna om det upptrappade våldet i Bangui – först i form av ett mejl från Erik, som precis åkt tillbaka dit, och därefter via en nästan överväldigande medierapportering. Ja, överväldigande i alla fall jämfört med hur rapporteringen från CAR brukar se ut.

Vad som hänt, i väldigt korta ordalag, är att den typen av oroligheter och övergrepp som tidigare rapporterats från ställen som Bossangoa, nu även ägt rum i Bangui. Idag har det varit plundringar och övergrepp mot civilbefolkningen, samt en del direkta strider mellan ex-Seleka och Anti-Balaka i huvudstaden. Sedan lunchtid är läget lugnare igen, men man vet fortfarande inte riktigt hur många som dödats eller blivit skadade. En siffra som nämns är minst 130 döda. Om det stämmer eller inte vågar jag inte kommentera.

Idag röstade även FNs säkerhetsråd igenom ett förslag om att stötta den fredsbevarande styrkan som finns i landet under AU-mandat, och denna styrka har också fått rätt att använda våld för att skydda civila. Även Frankrike fick mandat att förstärka sin militära närvaro i landet. Jag har pratat med Erik, som säger att fransk militär nu är väldigt synlig på gatorna i Bangui, något som välkomnas av den stora majoriteten av landets invånare.

I Studio Ett i Sveriges Radio hade man ett 10 minuter långt inlägg om landet. Där berättar Erik om läget i Bangui just nu, och därefter gör Cecilia Hull Wiklund från FOI en bra och nyanserad analys av konflikten.

Mer om detta när vi vet mer om följderna av dagens strider.