Vi har tillbringat en del tid på sjukhus de senaste åren i och med Theos hälsoproblem, och jag ska erkänna att det finns gånger då jag klagat över dålig kommunikation och andra brister i den svenska vården. Och visst finns det problem i Sverige som är värda att nämnas, i en perfekt värld ska ju ingen som är sjuk – eller någon som jobbar inom vården för den delen – behöva känna att han eller hon hamnar i kläm i ett dåligt fungerande system. Men jämfört med CAR idag är ändå den svenska sjukvården rena himmelriket.

Theos och Axels barnflicka är sjuk. I måndags var hon på en vårdcentral och undersökte sig och fick lite mediciner. I tisdags kände hon sig lite bättre, men igår fick hon hög feber igen. Idag gick hon till sjukhuset för flera prover, och fick veta att hon skulle få svar om en vecka. I väntan på detta sitter hon hemma och fortsätter med de mediciner som hon fick i måndags. Kanske har hon fått precis rätt vård och rätt mediciner, det är möjligt. Men med tanke på alla medicinlistor jag sett efter undersökningar utförda på olika vårdcentraler i landet känner jag mig inte helt säker. Jag vet inte var felet ligger, om det beror på kunskapsbrist, dåligt engagemang, ett system där läkarna få provision på medicinen som säljs på apoteken,eller en kombination av allt detta och lite till, men trots att jag inte själv är läkare har jag sett många många fall där det är uppenbart att medicinen som skrivits ut inte kan ha någon avsevärd effekt på den sjukdom som patienten fått diagnos på. Vitamininjektioner vid malaria. Antibiotika vid förkylningar. Och så vidare.

Jag är inte läkare och kan inte mycket om sjukvård. Jag tror absolut inte att jag själv hade kunnat göra ett bättre jobb. Men just därför hade det känts skönt om man i alla fall kunde känna att det går att lita på att den som går till sjukhuset kommer att få en korrekt diagnos och mediciner som faktiskt hjälper. Här har vi en del av den omtalade humanitära krisen i CAR, en allvarlig del, som sannolikt skördar minst lika många dödsoffer som våld och stridigheter. Man blir lessen bara av att tänka på det…

En konflikt kan ha alla möjliga konsekvenser, vissa mer uppenbara än andra. Idag var vi och åt lunchbuffé vid en restaurang vid floden. Det bjöds på grillat i olika varianter. Fläsk, kyckling, get, fisk… men inget nötkött, som tidigare varit det vanligaste köttet här i Bangui. Varför? Förmodligen till största delen beroende på att det nötköttet som säljs i Bangui kommer österifrån. Etniska grupper som traditionellt lever som nomader med sin boskap, har specialiserat sig på att vandra med sina kor från östra CAR till bland annat Bangui, för att sälja dem här. Det är bara det att dessa grupper oftast är muslimer, och därför inte kan röra sig i de här delarna av landet på samma sätt som förut. I vårt safariområde märks det tydligt att vägen som de brukar gå med boskapen, rakt genom våra marker, inte alls används lika mycket som tidigare. Och således: dålig tillgång på nötkött i Bangui, och en grillbuffé med annat över glöden. Och, vad värre är, sämre tillgång på protein för många människor i Bangui som tidigare förlitat sig på just nötköttet.

Trots att jag nu är mer isolerad från nyheter om vad som händer i CAR än någonsin, finns det fortfarande en sak jag kan dela med er när det gäller konflikten i landet, nämligen vad enskilda personer på plats tänker om situationen. Under de tio dagar jag varit här har jag hunnit prata med den del människor jag känner, och bilden jag får tycker jag (fortfarande) är mer hoppfull än den som utmålas i media. Samtidigt finns det oroande tecken på en allt tydligare polarisering bland vissa grupper.

En vän i Bangui, som jag pratade med samma dag som jag kom, gjorde klart att hon var väldigt negativt inställd inte bara till Seleka, utan till “alla muslimer”. Hon berättade att alla muslimer i Bangui numera är beväpnade, även kvinnor och ibland till och med barn! När jag ifrågasatte detta sa hon att hon sett det med egna ögon. När jag sa att det även bland kristna måste finnas kvinnor som är våldsamma, sa hon att det stämmer, men att dessa kvinnor i alla fall är disciplinerade, inte som de muslimska kvinnorna som bär vapen under sina kläder och attackerar vem som helst… Samtidigt var denna vän väldigt orolig för fortsatta attacker mot muslimer, eftersom hon själv har muslimskt påbrå. Hon hade bytt namn på sin dotter, som har ett arabiskt namn, och sagt åt henne att hon inte får klä sig som hon brukar eftersom det får henne att se ut som en muslim.

När jag var i Bangui hann jag också ringa och prata med en vän från Berberati. Liksom min vän i Bangui är hon kristen, i detta fall inte bara i den bemärkelsen att hon tillhör en etnisk grupp som räknar sig som kristen, utan även aktivt praktiserande kristen. Hon berättade att Seleka hade lämnat Berberati, och att situationen kändes mindre spänd än tidigare i och med detta, men många muslimer hade också lämnat stan, och hon sa att det började bli svårt att hitta importerade varor att köpa. (Muslimer/”arabiska” grupper är de som står för en stor del av den ekonomiska aktiviteten i landet.) Hon sa också att det fortfarande finns spänningar mellan anti-balaka och de muslimer som finns kvar. Hon och hennes man har pratat mycket om det här, och har sagt att de inte förstår hur det kan vara en lösning att köra bort alla muslimer från RCA. Det är ju deras land också, vart ska de ta vägen om de inte får vara här? Jag tror inte att denna typ av funderingar är unika, utan jag tror att det är ganska många som tänker som min vän i Berberati. Tyvärr finns det nog också många (och kanske allt fler) som tänker och känner som vännen i Bangui.

Här i campen har vi både kristen och muslimsk personal, men med en övervikt av kristna. Muslimerna har alltid hållit sig lite för sig själva, men det har ytterst sällan varit något problem att arbete tillsammans. Sedan jag kom hit har har jag pratat med ett par kristna som nu säger att de känner en väldig motvilja mot muslimer. När jag påpekar att de har kollegor inom CAWA som är muslimer, säger de att “de är ju annorlunda, de är som vi, de är inga riktiga muslimer”. De flesta jag pratat med säger dock att de inte förstår varför anti-balaka vänder sig emot hela den muslimska befolkningen. En man från Bangui sa att man kan ju förstå den reaktionen, speciellt bland dem som fått familjemedlemmar dödade av Seleka, men det är fortfarande inte rätt. En annan man hade en tanke om att de flesta anti-balaka är “godobés” (lösdrivare) som utnyttjar situationen för att plundra muslimska hem, som ofta är mer välbärgade än kristna hem (återigen: muslimer/kristna att se som etnisk snarare än religiös tillhörighet). Överlag uppfattar jag väldigt lite stöd för anti-balaka, även bland dem som är negativt inställda mot muslimer.

Igår pratade jag med en av våra muslimska anställda, som kommer från Berberati. Han hade då precis fått höra att anti-balaka hade dödat ett antal muslimer i Berberati och förstört deras hus. Han var såklart orolig och bad mig att ringa Erik för att försöka få veta hur det gått för några av hans vänner. Han var lessen och sa att han tycker att det känns tungt att muslimerna får skulden för vad Seleka har gjort. “Seleka var lika hårda mot oss som mot någon annan,” sa han. “De sa att vi stod närmare de vita och hade fått del av deras rikedomar, så därför plundrade de oss värre än de kristna.” Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta påstående, överlag har det ju sagts att kristna blev värst utsatta av Seleka, men hur väl detta egentligen stämmer vet inte jag. Min egen tanke är att det inte riktigt finns ett tydligt mönster att följa ända från början av konflikten. Det kanske finns tendenser åt ena eller andra hållet, men är övertygad om att både kristen och muslimsk civilbefolkning har hamnat i kläm för Selekas framfart. Som det är just nu, när Seleka försvagas och anti-balaka verkar bli allt starkare, blir det mer och mer tydligt att muslimer är mest utsatta. Vad jag hoppas på att är att stödet för anti-balaka inte ska öka, och att det internationella samfundet, både utländska trupper, hjälparbetare och media, ska se och stötta de kristna som inte vill se en ökad konflikt. Det finns fortfarande mycket lokal kapacitet för att skapa fred. Vill utländska insatser göra skillnad måste de förstå detta och arbeta tillsammans med dessa lokala krafter.

För bara en liten stund sedan kom nyheten att övergångsrådet har valt Catherine Samba-Panza till ny ledare. En kvinna alltså, för första gången i landets historia. Intressant tycker jag, om än inte fullt så sensationellt som en del kanske tror. Även om vi aldrig tidigare haft en kvinna på presidentposten, finns det ganska många centralafrikanska kvinnor som haft andra viktiga poster: ministrar, lokalguvernörer, borgmästare… Jag möter ibland föreställningen att “alla” afrikanska kvinnor är förtryckta och inte har någon som helst makt utanför hemmet. Av er som läser den här bloggen är jag säker på att flera redan vet att så inte är fallet. Det finns definitivt en övervikt av män i maktskiktet i Centralafrikanska Republiken, men det finns också kvinnor som arbetat sig upp till en position. Och nu har vi alltså en kvinnlig president!

Bara några rader om att det faktiskt verkar ha blivit mycket lugnare i Bangui sedan Djotodia och Tiangaye avgick. Jag är lite förvånad, jag trodde inte att de hade en så stor roll i det som hände. En tolkning är att avgången har en positiv psykologisk inverkan på människor. Under lång tid har det inte hänt så mycket alls. Så avgår ledningen och plötsligt tror människor att en förändring är möjlig. Denna tro i sig kan vara en viktig bidragande faktor till att också skapa förändringen, och förhoppningsvis vända den till det bättre.

Det nationella övergångsrådet försöker enas om en ny interimspresident, som ska leda landet fram till valet. Tyvärr har detta arbete ännu inte gett något konkret resultat, men de 15 dagarna som de hade på sig är heller ännu inte slut.