Idag är det CARs nationaldag. Det firar jag och en av pojkarna (som är lite krasslig och är hemma idag) med att färglägga en CAR-flagga och öva på sango. Dessvärre frågar han om så knepiga fraser att mina översättningar innehåller fler ord på franska än på sango.

“Mamma vad heter cockpit på sango?”

“Mamma, hur säger man ‘Nu lyfter de och fäller in landningsställen’?”

Kanske blir det också lite kaffe och makala i eftermiddag. Och så firar vi med förhoppningen om att framtiden ska ha något bättre i beredskap för vårt älskade CAR.

Det blev lite kaffe, läsk och makala med några få kaffegäster. Ovanligt lyckade makala faktiskt, jag brukar ofta få dem lite för kompakta men de här blev toppen! Recept kommer här under.

Jag har försökt ringa några vänner i CAR för att önska “bonne fête”, men har inte lyckats komma igenom. Det är svårt att komma fram ibland, förmodligen är nätet överbelastat. Eller avlyssnat, säger en del. Kanske både ock. Eftersom jag inte lyckats prata med någon vet jag inte riktigt hur nationaldagen firats på plats. I nyhetsmedia finns inga rapporter alls, där verkar det som om den gått spårlöst förbi, även i de få nätbaserade tidningar som fokuserar speciellt på CAR. Men på Facebook finns vad jag skulle kalla ett bildmagasin, under namnet Diaspora. Här kan man hitta bilder från alla möjliga (och omöjliga) platser och tillställningar i Bangui, och idag publicerar de foton från nationaldagsfirandet inne på palatset. Det finns ytterst lite bildtexter men det framgår att man hållit någon sorts sammankomst för inbjudna gäster, som fått njuta av en “Modevisning för fred” och någon sorts teaterföreställning med budskapet att alla centralafrikaner ska leva tillsammans i CAR igen. Dessutom bjöds det på en tårta i form av CARs flagga. Bilderna har fått ganska många kommentarer från människor som menar att det är fel att festa när landet befinner sig i en sådan kris och många centralafrikaner inte ens kan äta sig mätta. President Samba-Panza kritiseras för att “bara gå på röda mattan och tro att hon är i Hollywood”, och vid bilden när hon skär upp tårtan har någon skrivit: “De har skurit sönder landet. Aie.”

Jag kan tycka att det finns ett värde i att fira en nationaldag, nästan oavsett omständigheterna. Men det måste självklart göras med mycket fingertoppskänsla och lyhördhet inför den situation man befinner sig i. Utifrån Diasporas bilder ser det ut som att så inte riktigt varit fallet idag.

Kanske kan jag återkomma de närmaste dagarna med berättelser om hur man firat – eller valt att inte fira – i andra delar av landet. Om jag till slut får tag på någon.

Här är receptet på makala:

ca 20 st
2,5 dl vatten
25 g jäst
3 msk socker
1 tsk salt
1/2 mosad banan
vetemjöl
olja till fritering

Rör ut jästen i fingervarmt vatten. Rör i socker, salt och mosad banan, och därefter mjölet. Det ska bli en ganska lös och kletig deg. Låt jäsa i 30-40 minuter. Värm olja i en kastrull, klutta i golfbollstora degklumpar och fritera dem gyllenbruna. Det är lättare att hantera degen om man oljar in händerna. Lyft upp de färdigfriterade bullarna med en hålslev och ät så snart som möjligt.

På söndag inleds kyrkornas globala vecka. Det är en vecka då kyrkor, församlingar och organisationer i Sverige tillsammans vill sätta fokus på globala rättvisefrågor. Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet är huvudarrangörer och sätter varje år ett tema, men utöver det är det väldigt fritt att ordna egna arrangemang, samlingar, manifestationer, föreläsningar, osv… (Klicka här för att komma till globala veckans hemsida.)

I år är temat, liksom förra året, “Helig fred – tro som fredsskapare”, och jag och några till håller som bäst på och planerar en samling på lördag den 15 november (jag vet, vi tjuvstartar), med rubriken: “Låt oss bygga fred! -en ekumenisk eftermiddag om religion, identitet och konflikt”. Jag ska, med CAR som utgångspunkt, prata om det farliga i att ensidigt börja definiera en konflikt som religionskonflikt. Det blir en översikt över konflikten och situationen i landet, med startpunkt långt innan Selekas kupp, varvat med teori om hur och varför konflikter uppstår och eskalerar. Vi kommer också att bjuda på identitetsövningar och tid till att fundera över vad det här betyder för oss i Sverige och om det finns något som vi konkret kan göra för att bygga helig fred istället för att underblåsa heliga krig. Det hela avslutas sedan med en fredsbön.

Befinner du dig i närheten av Vintrosa, kom och var med vettja! Vi tror att det kan bli väldigt spännande. Här nedanför finns en affisch, men för er som inte orkar klicka er vidare kommer den viktigaste infon också direkt här i texten:

Plats: Betel, Skolgatan 7, Vintrosa

Tid: 16:00 (fredsbön 19:00)

Affisch 15 november

Ni som följer med i vad som händer i CAR via nyheter och sociala medier har kanske lagt märke till en ökad rapportering de senaste dagarna. Under flera månader nu har det varit rätt så tyst om landet, då omvärlden – kanske med all rätt – lagt fokus på andra nyheter som utvecklingen i Mellanöstern, ISIS och ebola. Att säga att CAR varit lugnt under denna tid är kanske inte helt rätt, men det har i alla fall inte skett någon dramatiskt utveckling. Motsättningarna mellan vad som mycket grovt kan beskrivas som två grupper, Anti-balaka och ex-Seleka, har fortsatt, och landet är i praktiken delat mellan dessa grupper, med sammandrabbningar och oroligheter i frontlinjen. Samtidigt är det tydligt att det finns splittringar inom de två grupperna, vilket gör det ytterst komplicerat att förhandla om någon sorts fredlig lösning. Dessutom har vi Ugandas armé, som tagit kontroll över flera städer och stora landområden i östra delen av landet. Officiellt är de där med CAR’s tillåtelse för att jaga Joseph Kony, men de lyckas inte helt dölja att de även har andra ambitioner med sin närvaro. I östra CAR finns både guld, diamanter och elfenben…

Men samtidigt som det känns svårt att se någon närstående lösning på konflikten i sig, eller någon som helst stabilisering av den politiska situationen, så har många delar av landet ändå fått vara ganska lugna de senaste månaderna, och för många centralafrikaner har livet i någon mån återgått lite mer till det normala. På vissa ställen ser det till och med ut som att spänningarna mellan kristna och muslimer minskar. Den 15 september tog FN’s fredsbevarande styrka MINUSCA över mandatet från tidigare AU-ledda MISCA, med uppdrag att skydda civila och stötta processen med att bygga fred och nationell stabilitet. (Mer om detta i ett senare inlägg.) Men så, en månad efter att FN officiellt tog över den fredsbevarande insatsen, hettar det än en gång till i Bangui. Någon kastar en granat in i en folksamling. En muslim beskylls för dådet och blir dödad på plats, och så är det igång. Anti-balaka strömmar till, det sätts upp vägspärrar, man blockerar de stora vägarna. Det sägs att man tar tillfället i akt för att försöka tvinga Samba-Panza att avgå, hon anses inte göra ett bra jobb. I flera dagar hörs kraftig och ihållande skottlossning från flera delar av staden. Först idag verkar det ha lugnat ner sig igen. Och människor frågar sig: Vad gör MINUSCA om de inte lyckas förhindra att sådant här händer ens i Bangui? Men samtidigt: det är ju så här det har varit länge nu. En period av lugn, sedan händer något, det exploderar, det håller på en tid, och lugnar sedan ner sig igen. Nu hände det i Bangui. Men det har hänt på andra ställen innan dess. Och det kommer att fortsätta att hända även framöver.

Att bygga fred är knappast ett enkelt projekt. Att MINUSCA finns på plats är självklart ingen garanti för att det inte blir fler sammandrabbningar mellan grupper som lärt sig att makt och inflytande vinns genom våld. Men jag tror fortfarande på en lösning. Jag tror inte att det är lätt, men jag tror att det finns en väg tillbaka, även om situationen just nu känns som ett bakslag.

Nu är också jag tillbaka, och tänker fortsätta att förmedla vad som händer. Vi hörs!

Av tidigare nämnda anledning (den där bokföringen) fortsätter jag att tills vidare dela några väl valda artiklar. I denna, Empty Acronyms (Tomma förkortningar), från Foreign affairs presenteras först en lång rad av de många tidigare försöken till fredsbevarande insatser i CAR. Detta är nyttigt att läsa om man vill försöka få lite bättre koll på alla förkortningar som det slängs med i sammanhanget. Vill man läsa lite snabbare och känner att det kan vara detsamma med förkortningarna kan man hoppa ungefär till mitten av artikeln och rubriken Go Big or Go Home. Därefter presenterar författarna sin syn på varför de fredsbevarande insatserna misslyckats. De tycker att tidigare försök har tagit i för lite, att det inte satsats tillräckligt med resurser. “Antalet utländska trupper i CAR har aldrig överstigit 5300 man”, skriver de. Detta jämförs med Afghanistan, som är till ytan ungefär lika stort som CAR, och som har haft internationella styrkor på upp till 130000 man. De tycker också att de fredsbevarande styrkorna behöver få ett bredare mandat för att kunna jobba mer med att bygga regional säkerhet. Det räcker inte att stävja våldet. Man måste se den bredare kontexten och sluta ignorera problem med “politisk marginalisering, korruption, fattigdom och vanskötsel”, skriver de.

Jag är böjd att hålla med. Och samtidigt finns ju alltid den där spänningen mellan att hjälpa till och att lägga sig i. Hur mycket kan och ska utländska krafter göra? Hur mycket måste lösas av landets egna invånare? I samtal med centralafrikanska vänner har jag ofta hävdat: “Ingen annan kan bygga ert land. Det måste ni göra själva.” Men hur kan det internationella samfundet hjälpa till att skapa möjligheter för landets invånare att börja bygga? Den som visste svaret på den frågan…

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att jag tjatat ganska mycket om att jag inte förstår den nuvarande konflikten i CAR främst som en konflikt mellan kristna och muslimer. Jag har inte varit ensam om den åsikten, vid flera tillfällen har det kommit ut välskrivna artiklar som varnat för att göra en alltför enkel tolkning av det som händer i landet, och pekat på andra orsaker än religiösa. Men när vi under de senaste månaderna alltmer fått bevittna hur muslimer faktiskt i princip måste välja mellan att fly från Bangui eller dödas, och när deras hem och butiker inte bara plundras, utan bokstavligen rivs ned till grunden, då är det inte utan att jag ibland frågar mig: Hade jag fel? Handlar det här ändå inte, i grund om botten, om motsättningar mellan kristna och muslimer, som har pyrt under ytan under många år, och som till slut exploderade?

Det är lätt att tänka så. Lätt att se bakåt med nuets glasögon och söka efter en logisk förklaring till det som händer framför ögonen på oss. Ibland är det faktiskt riktigt ruggigt vad enkelt det är att övertyga både sig själv och andra om att detta med olikheter och motsättningar mellan kristna och muslimer har varit ett problem i CAR under lång tid. (Och kom ihåg nu, än en gång, att detta med att identifiera sig som kristen eller muslim i CAR inte i första hand behöver vara en religiös bekännelse, utan att det lika mycket handlar om vilken etnisk/samhälls-grupp man tillhör.)

I Bakouma för ett par månader sedan pratade jag med en i vanliga fall klok och eftertänksam man, som funderade över det underliga i att allt ont som händer i östra CAR kan härledas till muslimerna. Det är muslimerna som tjuvjagar. Det är muslimerna som tar in vapen i landet, och det är framför allt muslimerna som startar rebellrörelser. Några veckor senare i Bangui pratade jag med en ung kille som hade ungefär samma tankar. ”Det var muslimerna som lärde oss att gå beväpnade och att inte lita på våra grannar,” sa han. Och en vän i Berberati berättade på telefon att kvinnor där nu är rädda att gå ut till sina fält eftersom det finns mbororo – muslimer – ute i bushen som kidnappar och dödar kvinnor. ”Om de bara kunde sluta upp med det där, så skulle vi inte heller göra dem något,” sa min vän. ”Men vad ska vi göra, det är ju de som har startat dessa problem.”

Och det är så lätt att bara sitta där och hålla med. För de flesta tjuvjägarna är muslimer. Och ja, jag uppfattar att många traditionellt muslimska grupper i CAR har en mer militariserad kultur än många kristna, med fler män som är beväpnade och som på något sätt bevisar sin maskulinitet genom att framhäva sitt mod och sin hårdhet. Och visst går det att hitta många exempel på när de faktiskt förekommit motsättningar och konflikter mellan kristna och muslimer, även långt innan bildandet av Seleka, eftersom dessa ofta haft olika roller i samhället: Diamantgrävare – uppköpare. Butiksinnehavare – kund. Vägpolis – papperslös resenär.

Men. Det finns ett stor men. Även om det finns ett korn av sanning i allt det ovan nämnda (och jag är inte ens säker på att det gör det i samtliga fall), så betyder inte det att det är en tillräcklig orsak till konflikt. Det är inte på grund av detta som CAR idag befinner sig i en djup kris, med en stat som knappt håller sig på fötter och som inte lyckas få kontroll över våldet mellan olika grupper. Orsakerna till konflikten är politiska, ekonomiska, det handlar om regioner och delar av befolkningen som blivit marginaliserade och om att CAR inte på väldigt länge – om ens aldrig – har haft kontroll över sitt territorium. Och genom att stirra oss blinda på detta med våldet mellan ”kristen milis” och ”muslimska rebellrörelser” och på hur kristna och muslimer blir offer för detta, så missar vi den djupare analysen och, vad värre är, förstärker de motsättningar som redan vuxit sig allvarliga.

För några veckor sedan, medan jag fortfarande var kvar i Bangui, evakuerades ungefär 1300 muslimer som suttit mer eller mindre isolerade i en del av staden under flera månader, omringade av Anti-balaka och ständigt utsatta för attacker. (Läs om det på RFI.) Det var MISCA som organiserade denna evakuering, med stöd från FN, men operationen var kontroversiell och den centralafrikanska regeringen ställde sig inte bakom beslutet. Att evakuera, menade de, gör uppdelningen mellan kristna och muslimer ännu tydligare, och man riskerar dessutom att sprida konflikten till andra delar av landet. Och visst finns det två sidor av situationen. Självklart var det av högsta prioritet att försöka rädda dessa människor, som levde under förfärliga förhållanden, och kanske var evakuering till andra delar av landet, upp emot gränsen till Tchad, den bästa lösningen just nu. Men vad blir resultatet på lång sikt? Hur ska man hitta en väg tillbaka mot försoning, när signalen till Banguis befolkning blir: Nu är muslimerna borta, och därmed är situationen mycket mindre spänd.

Självklart måste man skydda de som är direkt utsatta för direkt våld, rädda så många liv som möjligt och förhindra mänskligt lidande. Men som fredsforskaren Peter Wallensteen skriver: Konflikter elimineras inte, de transformeras. Man löser inte en konflikt genom att ta bort eller undvika alla orsaker till motsättningar. Man löser den genom att hitta sätt att leva med dessa motsättningar. Och dit verkar vägen allt längre.

Jag är ute på stan en stund med en bekant, en kvinna i 50-årsåldern. Vi pratar om alla överfall och den osäkra situationen i Bangui, och jag frågar hur människor hanterar detta i vardagen. “Man får inte tänka på det för mycket,” svarar hon. “Funderar man för mycket på vad som kan hända blir man rädd och vågar inte gå utanför dörren.”

Och så är det ju. Livet måste gå vidare, trots allt. Människor måste ha mat, pengar, någonting vettigt att sysselsätta sig med, även i en situation som denna.