Apropå detta med laglösheten och att den centralafrikanska befolkningen har mycket litet förtroende kvar för landets ledning. En bekant berättade för en tid sedan om en ung, välutbildad släkting som fått jobb på finansministeriet. Den här personen la märke till oegentligheter och kommenterade att saker sköttes på fel sätt. Svaret han fick var tydligt:
“Tongana mo ye vie ti mo, mo sala tene ape, mo sala gi kwa.”
(Om du vill ha ditt liv så håller du bara tyst och arbetar.)

Den unge släktingen slutade sitt arbete så snart han kunde, och tog istället jobb på en bank. Och de som fifflade på finansministeriet finns antagligen fortfarande kvar där.

Jag skrev för några veckor sedan om det kommande valet i CAR, och om att jag tycker att det kommer för tidigt. Jag tror inte att CAR är redo för demokratiska val. Och jag tror inte att omvärlden är redo att hantera ett resultat av en demokratiskt val i CAR.

Problemet som jag ser är att alltför stor vikt läggs vid just valet när man tänker på en demokrati. Det är kanske inte så konstigt, valhandlingen blir ju en symbol för att alla människor får vara med och bestämma. Men demokrati är inte lika med demokratiska val. I själva verket är valet bara en liten, liten del av demokratin. Det vet vi ju, egentligen. Men det är lätt att glömma bort. Och när så ett val väl genomförts, då är det lätt att tänka: “Bra, då är det klart, nu har det här landet slagit in på den demokratiska banan. Allt är kanske inte perfekt än men det är på god väg.”

Men CAR kommer inte att bli en bättre demokrati till följd av ett val. Tvärt om ser jag en påtaglig risk att ett val gör att demokratiutvecklingen stagnerar. En demokratiskt vald ledare kan göra så som den förre presidenten Bozizé gjorde, och hävda både nationellt och internationellt, att han faktiskt är vald av folket och att han därför är den rättmätige ledaren, att folket har valt hans politik, att han måste ta sitt ansvar och styra landet med järnhand under svåra tider för att undvika att oroligheter blossar upp, osv. En retorik som inte alltid är helt lätt att argumentera emot.

En väldigt grundläggande byggsten i en demokrati är rättssäkerheten. Det måste finnas ett rättssystem som är skilt från makten och där alla är lika inför lagen. Människor måste känna sig trygga med att de som begår brott inte kommer undan med det, oavsett vilka de är. Och då måste man fråga sig: Finns det någon som helst garanti för att ett land som hållit ett demokratiskt val har ett fungerande rättssystem? Eller åtminstone kommer att utveckla ett? Svaret är förstås nej. Det finns inget solklart samband mellan demokratiska val och rättssäkerhet. Det är två olika saker, två mycket viktiga grundstenar i en demokrati, och om bygget ska hålla får man inte fokusera för mycket på en enda grundsten. Alla behövs.

Rättssäkerheten i CAR idag är bedrövlig. Jag vet det, efter att ha hört otaliga berättelser om hur saker går till, berättelser om korruption, om särbehandling på grund av familjeband, om diskriminering grundat på klass och etnicitet.

Därför känns det hoppfullt och riktigt att FN nu kräver att det upprättas en internationell domstol i CAR, som kan utreda och döma de brott som begås i landet. Det är förstås en känslig fråga att det ska komma människor utifrån och blanda sig i CAR:s rättssystem, men jag tror att det är en inblandning som är nödvändig för att komma åt alla de på höga nivåer som begått brott och som idag kommer undan eftersom man inte kan, eller vågar, eller inte ser något vits, med att ställa dem inför rätta.

Istället för att sätta ett datum för när ett val måste genomföras, kanske man borde sätta ett datum för när en sådan domstol måste vara på plats. Det ser jag som ett mycket mer konkret och fruktbart demokratiarbete.

Här kan man mer om FN:s krav på en internationell domstol. (I artikeln finns det för övrigt också lite siffror på antalet flyktingar till följd av konflikten. Ungefär 440000 människor beräknas vara internflyktingar i CAR idag, medan 190000 (majoriteten muslimer) har lämnat landet. Det är väldigt många på en total befolkning på knappt fyra miljoner…)

Banguis centralfängelse Ngaragba speglas i bakrutan på vår bil. (Att ta kort direkt på fängelset är mycket känsligt.)

Ok, det här är lite taskigt mot de av er läsare som inte är franskspråkiga (rubriken är dock ett sammansatt ord på svenska för er som undrar), men jag måste få dela en länk som jag fick tips om. Franska RFI har den här veckan sänt radioprogrammet Danse des Mots från Bangui, och talat om olika aspekter av språk och lingvistik. Mycket spännande. Men åtminstone tills vidare får detta nöje vara förbehållet dem som förstår franska. Kanske gör jag någon översättning och sammanfattning av något av programmen framöver, men jag lovar inget…

Här är en länk till RFI:s sida där man kan hitta programmet.

Eftersom det är ett tag sedan jag skrev om konflikten i CAR, tänkte jag att det kanske behövs en lite allmän beskrivning av läget, en bakgrund att sedan plocka in detaljer i. Jag vet att många av er som läser redan är rätt så insatta, så detta kanske blir lite väl “basic” för er, men i så fall får ni hoppa detta inlägg och läsa imorgon igen.

Det är faktiskt inte helt lätt att hitta någon bra översiktlig information om läget i landet just nu, så jag har utgått från vad jag vet själv och har också dubbelkollat med svärföräldrarna som är på plats i Bangui för att kunna ge en så korrekt bild som möjligt.

Egentligen har inga stora förändringar skett sedan i somras. Landet är fortfarande i princip delat mellan Anti-Balaka i Sydväst, och ex-Seleka i Nordost. Längst i öster har den ugandiska armén, UPDF (som egentligen officiellt fortfarande är där för att jaga Joseph Kony), kontrollen.

De flesta muslimer* som tidigare bodde i Anti-Balaka-dominerade områden har flytt över gränsen till Kamerun eller Tchad, medan kristna* kan bo kvar. De få muslimer som inte har flytt, är nästintill isolerade i vissa områden och skulle ha mycket svårt att ta sig därifrån även om de skulle vilja. Många söker fortfarande skydd på katolska missionsstationer. Vissa försök har gjorts från politiskt håll att få muslimer att flytta tillbaka till de västra delarna av landet, men utan någon större framgång.

På Seleka-dominerade områden bor det fortfarande kristna, men vad jag förstår blir det mer utsatta för trakasserier än den muslimska befolkningen. Seleka motsätter sig all inblandning från Bangui i sin politik. En Préfet (länshövding) som nyligen skickades från Bangui till Ndele i norr blev beskjuten efter endast några dagar på plats och uppmanad att lämna sin post. I Kaga-Bandoro förbjöds invånarna att fira nationaldagen den 1 december.

De flesta direkta oroligheterna och övergreppen sker annars vid frontlinjen, även om det också förekommer attacker på byar och människor inne på både Anti-Balaka- och Seleka-dominerade områden.

Övergångsregeringen, fortfarande ledd av president Catherine Samba-Panza och premiärminister Mahamat Kamoun, har nyligen fått sitt mandat förlängt eftersom det kommande valet än en gång blivit framskjutet, denna gång till augusti. Det är dock tveksamt om denna övergångsregering har någon som helst makt utanför Bangui. Istället råder mer eller mindre anarki, där den som har mest vapen också har makt. Det finns enorma mängder vapen i omlopp, vilket givetvis gör en redan svår situation än mer instabil.

Internationella trupper – framför allt franska Operation Sangaris, MINUSCA och före detta MISCA-trupper (som nu ska sorteras in under MINUSCA) – finns på plats på flera håll i landet och lyckas säkert upprätthålla en viss ordning, men det finns också en utbredd uppfattning om att de gör för lite. Att de med sina resurser borde kunna göra mer.

Sedan är det självklart så, att vi trots denna svåra situation, inte har att göra med fullständig anarki och ett totalt krig. På de flesta ställen fortsätter ändå vardagen, även om den blivit svårare. Och den största svårigheten för de flesta centralafrikaner är inte direkta våldsamheter, utan avsaknaden av resurser. Det finns väldigt lite pengar. Det är svårt att få tag på många typer av mat, på vissa ställen även livsviktiga basvaror. Skolorna fungerar bara ibland. Och sjukvården, som inte var mycket att hurra för redan innan kuppen, har visserligen på vissa ställen hjälpts upp av internationella insatser, men denna hjälp når inte alla, och många centralafrikaner har väldigt dålig tillgång även till grundläggande sjukvård.

Kommer ni ihåg Läkare utan gränsers rapport Glömda kriser, som kom ut i oktober 2012. Redan då sades det att hälften av CAR:s befolkning befann sig i ett humanitärt nödläge. Dessa siffror har knappast blivit bättre idag…

Det rödrosa området kontrolleras i princip av Anti-Balaka, det gröna av före detta Seleka. Delarna längst i Sydöst är dock snarare under Ugandiska UPDF:s kontroll. Kartan är hämtad från Lnc La Nouvelle Centrafrique på Facebook.

*Angående beteckningarna “muslimer” och “kristna”. Jag vet, jag tjatar. Men det tål att upprepas. Vad som händer i CAR är inte i första hand, eller ens i andra eller tredje hand, en konflikt mellan religioner. Centralafrikaner använder själva idag beteckningarna musulmans och chrétiens för att beskriva de två parterna i konflikten, så det är inte konstigt att det är denna beskrivning som ständigt återkommer i media. Men den som levt i CAR innan kuppen vet att detta med att beskriva sig som muslim eller kristen handlar mer om etnicitet än om religion. Vissa etniska grupper, grovt beskrivet de som kommer söderifrån och hör till bantufolken, räknas traditionellt som kristna, medan andra, lika grovt beskrivet de som kommer norrifrån och hör till “arabiska” grupper som hausa och fulata, oftast är muslimer. Om man säger att man kan se på en människas drag vilken grupp han eller hon tillhör, blir det uppenbart att det handlar om något annat än vilken gud man ber till. Men sedan ska vi inte glömma att grunden till konflikten är politiska och ekonomiska problem, inte etniska motsättningar. Att två grupper så tydligt ställts emot varandra är vanligt i en konflikt som eskalerar. Men det betyder inte att grundproblemet är en alldeles oöverkomlig motsättning mellan dessa två grupper per se.

De senaste dagarna har det än en gång blossat upp oroligheter i vissa delar av Bangui. Så har det varit gång på gång det senaste året, så det är inget exceptionellt, men ändå lika illa varje gång det händer. Bakgrunden den här gången är att MINUSCA-styrkor arresterat en ökänd Anti-Balaka-ledare, känd under namnet Général Andjilo, i de nordvästra delarna av landet, och fört honom till Bangui.

Anti-Balaka vill, liksom vid tidigare tillfällen då MINUSCA har gripit in mot dem, inte acceptera FN-truppernas handlande. I en intervju säger deras talesman Igor Lamaka att de motsätter sig det sätt på vilket det internationella samfundet “vill hålla [Anti-Balaka] tillbaka och därmed bidra till att förlänga det kaos som råder i landet.” Och för att understryka denna åsikt har Anti-Balaka alltså ställt till med en del bråk och stridigheter i Bangui de senaste dagarna. Det känns som att det rimmar lite illa.

FN har i sin tur sett sig föranledda att bilda en särskild arbetsgrupp, Joint Task Force Bangui (JTFB), för att förbättra säkerheten i Bangui. Tanken är att JTFB ska koordinera samarbetet mellan de olika militära insatser och polisstyrkor som finns på plats i stan, så att deras insatser kan bli mer effektiva. Läs mer om det här.

Läget är alltså spänt, inte bara mellan Anti-Balaka och ex-Seleka trupper (som inte direkt finns i Bangui men som drabbar samman med Anti-Balaka i andra delar av landet), utan också mellan Anti-Balaka och FN. Och det är inte bara Anti-Balaka som motsätter sig MINUSCA:s arbete. Många “vanliga människor” som jag pratar med misstänker att FN är i CAR i ett dolt syfte, att det finns något i landet som de vill åt, och att FN-uniformerna bara är en täckmantel.

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det verkar som att MINUSCA vid flera tillfällen saknat vilja eller kapacitet att göra vad som behövs för att få slut på stridigheterna. Lite är det så att man låter Anti-Balaka hållas, och jag förstår att många centralafrikaner tycker att FN borde göra mer. Men frågan är vad det är som begränsar dem. En dold agenda, begränsningar i mandatet, eller mänskliga tillkortakommanden och en oförmåga att helt förstå och tolka situationen?

Jag skrev ju några dagar innan jag åkte från Brazzaville att nästa veckas bloggutmaning är ett inlägg om dagen med fokus på CAR. Och nu är det “nästa vecka” och dags att börja. Som jag borde vetat är denna “nästa vecka” också full av en massa sådant som veckor brukar kunna bli fulla av när man kommer tillbaka hem efter att ha varit borta en tid och allt ska dra igång igen. Idag var det tack och lov studiedag i skolan, så vi fick lite välbehövlig sovmorgon men har sedan hunnit med att packa upp (nåja… nästan i alla fall), tvätta, fylla på lite i kylen, betala räkningar, träffa vänner och slänga ut julgranen, som inte bara barrade utan även synbart slokade med grenarna. På kvällen var vi inne i stan, och jag och Axel var på Betelkyrkans musiklekis som han ska gå på en kväll i veckan den här terminen.

Så med barnen hemma och en hel del att få i ordning på, så blir det inte så mycket tid över och ni får därför ursäkta om dagens CAR-inlägg blir lite klent. Men sett från den ljusa sidan kan det ju bara bli bättre då.

Vad jag gått och funderat lite på är något som vår matgäst i Mbomo, läkaren som arbetat under många år i CAR, sa när han berättade om landet och det centralafrikanska folket. Nu tycker jag egentligen inte att man kan tillskriva en hel nation samma egenskaper och säga att “centralafrikaner är fredliga” eller att “svenskar är noggranna”, för det är ju inte så att en nationalitet automatiskt kommer med vissa oföränderliga egenskaper. Men det kan ju ändå finnas tendenser hos en befolkning att vara på ett visst sätt. Vissa beteenden som ses som önskvärda eller “normala” kan få stor genomslagskraft och kan på det sättet på något vis ändå komma att känneteckna människor av en viss nationell tillhörighet.

Så här sa läkaren: “Centralafrikaner är så anpassningsbara. De finner sig i sin situation. De kan klara sig med väldigt lite utan att klaga. De kan kanga be.”

Att “kanga be” betyder bokstavligen att stänga hjärtat, men är ett uttryck för att stå ut eller att anpassa sig till en kanske obekväm situation utan att göra något väsen av det. Och jag tror att det ligger något i läkarens ord. Att kunna “kanga be” är en högt prisad mänsklig egenskap i CAR. Att nöja sig med vad man har trots en svår ekonomisk situation. Att inte bli arg om man blir förtryckt, hånad, eller illa behandlad. Att inte göra någon grej av att tjuvar brutit sig in i ens hus och stulit allt av värde men att polisen inte kan göra något åt det.

Och ibland är det bra att “stänga sitt hjärta”. Ibland är det just vad som behövs för att man ska klara sig helskinnad genom en svår situation. Men att bara stå ut och anpassa sig kan också vara förödande. Förödande för att ett tyst accepterande mycket sällan leder till förbättringar. Om inga krav ställs från befolkningens sida på en effektiv statsapparat, på ett pålitligt och rättvist rättssystem och på ekonomisk utveckling för hela landet, vem ska då ställa dessa krav i deras ställe?

Efter många, många försök lyckas jag till slut komma fram till min vän Honorine i Berberati via hennes mans telefon. Vi har inte pratat på månader. Hon har försökt ringa mig men inte kommit igenom. Jag har försökt ringa henne, ovetandes om att hennes telefon blev stulen någon gång i november, och att hon därför fått ett nytt telefonnummer.

Lite senare pratar jag med mina föräldrar, som precis är på väg tillbaka till Sverige efter en månads besök i Gamboula, där vår familj bodde under åren då mamma och pappa arbetade i CAR.

Och så kommer det ett mejl med en länk till en rapport av Human Rights Watch om situationen i landet sedan statskuppen 2013. (Jag har inte hunnit läsa den själv än, men länkar till den ändå och hoppas få tid för en kommentar snart här framöver.)

Och det känns lite som att ha blivit påmind om något viktigt, något jag egentligen vill ägna mig mer åt. Att det blivit mycket Kongo, familjeliv och vardagsbetraktelser den senaste månaden är inte så konstigt. Men nästa veckas bloggutmaning blir ett inlägg om dagen med fokus på CAR.

På Utrikespolitiska Institutets blogg finns idag en intervju med Gabriella Ingerstad, en av de svenskar som vet absolut mest om konflikten i Centralafrikanska Republiken. Hon var i Bangui för några år sedan och gjorde en masteruppsats med den inte helt korta titeln Willing and Able? Challenges to Security Sector Reform in Weak Post-war States – Insights from the Central African Republic. Tidigare i år skrev hon också en analys av konflikten i CAR för FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut), med titeln Central African Republic – Trapped in a Cycle of Violence?. Det här är rätt så tung läsning, och jag ska erkänna att jag själv inte lusläst dessa två publikationer. De bitar jag läst har dock känts relevanta och välgrundade, så för dig som har ett specialintresse av detta område kan det vara väl värt att titta på.

Dagens intervju med Gabriella handlar om att konflikten i CAR inte bör beskrivas som religiös. Det har ju jag också tjatat om till leda, så det är inte något nytt för er som funnits med här ett tag. Men budskapet tål att upprepas.

Sedan kan jag tycka att även intervjun blir lite väl enkelspårig när man försöker sig på en annan förenklad förklaring till konflikten, nämligen att den egentligen handlar om att “individer från den politiska eliten bråkar med varandra”. I själva verket finns det så många olika faktorer i det här att det är väldigt svårt att sätta fingret på en enskild – egentlig –orsak till varför CAR står där det gör idag. Men kanske är det så att media behöver någon typ av förenklad bild för att kunna rapportera, och i så fall känns ju förklaringen om den politiska eliten definitivt mer relevant än religionsspåret.

Jag ringer en bekant. Han är centralafrikan men befinner sig nu i Kamerun. Eftersom han är muslim blev han tvungen att fly med sin familj när hotet mot muslimer började bli alltför överhängande i hans hemstad Berberati i västra CAR. Jag ringer egentligen i ett helt annat ärende, men såklart börjar vi prata om situationen i CAR. Jag säger att jag hört att det ändå lugnat sig lite i de västra delarna av landet. “Lugnat sig?”, säger han. “Bara härom veckan rev de ner det sista som fanns kvar av moskén. Det finns ingenting sådant kvar i Berberati nu.”

Han berättar att det hade börjat pratas om att muslimerna borde återvända. Att man borde försöka återgå till det som var innan konflikten. Men detta prat hade inte fallit i god jord, och det hela hade urartat i mer förstörelse av egendom som tillhört muslimer. Så nu finns det alltså inget alls kvar av moskén.

Vi pratar om hur sorgligt det är att det har blivit så här. Att grannar har vänt sig mot varandra på det här viset. Han berättar om familjer där ena föräldern är muslim och den andra kristen. Hur dessa familjer har fått fly tillsammans över gränsen till Kamerun.

“I Kamerun är det säkert”, säger han, när jag frågar om inte finns risk att oroligheterna sprider sig. Han menar att det är en ganska liten grupp människor med extrema åsikter som driver konflikten i CAR. Resten hakar bara på. Men väl över gränsen till Kamerun har dessa extrema grupper inte samma inflytande, och människor i allmänhet känner inget behov av att hämnas eller fortsätta slåss. Därför kan kristna och muslimer från CAR fortfarande samexistera om de bara kommer bort från en vardag där misstänksamhet, rädsla och våld tagit människorna i besittning.

Min bekante har fortfarande vänner i CAR. Kristna människor som ringer honom regelbundet, håller kontakten, gör affärer. Han är övertygad om att han så småningom kommer att kunna återvända hem. För hem, det är ju CAR och ingen annanstans. “De sa att muslimerna skulle lämna CAR och åka hem till sig”, säger han. “Men om man åker hem till sitt eget land blir man väl inte satt i ett flyktingläger, som de som evakuerades över gränsen till Tchad? Om Tchad verkligen hade varit deras hemland hade de väl åkt hem till sina familjer istället för att sitta i ett flyktingläger.”

“Du ska se, om två år är du hemma igen”, säger jag.
“Två år?”, säger han. “Det är lång tid. Jag kommer att vara tillbaka mycket tidigare än så. Men nu behöver vi ta en liten paus. De har ju rivit ner och förstört allt vi hade. Just nu har vi ingenting att återvända till. Men det kommer att bli bättre. Det kommer att bli bra.”

Och jag, jag blir så imponerad. Och förhoppningsfull. För om det finns tillräckligt många som tänker så här, som tror på att CAR kommer att återgå till att vara ett land där människor med olika ursprung, kultur och religion kan leva tillsammans i fred, ja då är vi redan en bra bit på väg.

Varor vid en muslimsk kvinnas torgstånd i Berberati 2009. Innan konflikten kompletterade kristna och muslimska kvinnor varandra på torget genom att sälja olika typer av varor. Sedan muslimerna blev tvungna att fly har det därför blivit brist på många sorts varor i Berberati och hela västra CAR.

(I detta inlägg definierar jag ganska okritiskt människor som antingen kristna eller muslimska. Egentligen handlar ju det där inte så mycket om religion utan mer om etnisk tillhörighet. En längre text om det kommer en annan dag.)