Jag sa ju att jag skulle lägga upp min konfliktanalys. Här kommer den.

Konfliktanalys CAR, Emelie Mararv

Några kommentarer:

– Den viktigaste kommentaren jag fick från min lärare var att jag kanske inte borde ha inkluderat ECCAS och MICOPAX under “Sekundära parter” utan att de snarare borde hamna under avsnittet “Lösning”. Jag tycker att man kan argumentera att MICOPAX var en sekundär part eftersom de var under ganska stort inflytande av Tchad och faktiskt lade sig i konflikten. Samtidigt skriver jag senare i analysen att de är just en utomstående tredje part, så jag säger emot mig själv litegrann. Om detta finns mycket att säga, och jag tycker egentligen att frågan är väldigt intressant: I hur stor utsträckning har ECCAS egna intressen i konflikten? I denna analys har jag dock lagt fokus på andra delar av konflikten, och därför får min lilla motsägelse stå kvar utan ytterligare kommentar.

– I analysen citerar jag International Crisis Groups (ICR) rapport från 2007, som beskriver CAR som ”något ännu värre än en misslyckad stat – det har nästan blivit en spökstat, som saknar all form av meningsfull institutionell kapacitet”. Vi hade en diskussion här hemma om det där med avsaknaden av institutionell kapacitet. Visst är det så att de flesta institutioner inte fungerar som förväntat, men så länge det är fred finns det faktiskt en hel del som fungerar ändå. Kanske är det då fel att säga att det inte finns någon som helst institutionell kapacitet. Kanske är ordet “spökstat” ändå att ta i. Barn går i skolan, skatteinspektörer driver in skatter, poliser går till sitt arbete och upprätthåller en viss lag och ordning. Det råder inte total anarki och fullständig avsaknad av statlig organisation och kontroll. Men systemet är otroligt skört, och framför allt – ingen sätter sin tilltro till det. Ingen, såvitt jag vet, förväntar sig att staten faktiskt ska göra något för dig den dag du behöver det. Därför tycker jag ändå att ICR:s beskrivning är riktig.

– Slutligen skriver jag i min analys att “det överhängande hotet om generalisering och ytterligare eskalering av konflikten verkar vara avvärjt”. I och med de senaste veckornas händelser verkar dessa ord mindre övertygande. Jag tror att det nu behövs mer hjälp utifrån för att inte landet ska dras in i en ny våldsspiral.

I Läkare Utan Gränsers tidning Direkt (nr 2, 2013), finns en liten notis om Centralafrikanska Republiken. De skriver:

“Tre månader efter statskuppen i Centralafrikanska republiken är befolkningens behov av vård enormt. På flera platser i landet har sjukvårdspersonalen flytt och Läkare Utan Gränsers personal beskriver läget som “krisernas kris”. Teamen har utökats och varje dag behandlas hundratals patienter på sjukhus och mobila kliniker. men det räcker inte, och Läkare Utan Gränser uppmanar nu andra organisationer och FN att bistå befolkningen.”

På IRIN News kan man läsa om hur över 15000 människor i landet saknar bromsmediciner mot HIV. Medicinerna är slut efter att sjukhus blivit plundrade, och några nya leveranser har inte kommit fram.

För er som har möjlighet påminner jag om att man kan skänka pengar till Läkare Utan Gränser och öronmärka dem för arbete i CAR.

De senaste veckorna har det kommit en rad nedslående rapporter från CAR, som framför allt belyser den alarmerande humanitära situationen och regeringens oförmåga att komma tillrätta med säkerhetsproblemet.

Precis innan helgen kom en rapport från Human Rights Watch om hur Seleka-soldater plundrar och bränner byar och dödar människor ute i landet. Samtidigt kom rapporter om nya oroligheter som blossat upp i Banugi med flera döda som följd. Det hela är både nedslående och oroväckande, inte bara på grund av det direkta mänskliga lidandet – även om det är nog så viktigt – men kanske än mer för att utsatthet och övergrepp riskerar att leda till mer missnöje bland befolkningen, vilket i sin tur kommer att skapa en än mer osäker situation och göra det ännu svårare att göra något åt den humanitära situationen.

Det är också oroväckande att regeringen i Bangui inte vill ta ansvar för problemet. Försvarsminister Noureddine Adam säger till Human Rights Watch att Seleka inte bär något ansvar för dödande och brännande av byar, utan att dessa övergrepp har begåtts av andra väpnade grupper. Byborna själva säger att det är Seleka som varit där, i vissa fall tillsammans med beväpnade män från Mbororo-folket. Nu vet jag av erfarenhet att det brukar råda en viss förvirring bland befolkningen ute i byarna om vem som faktiskt begått ett övergrepp. Finns det en väpnad grupp i området tillskrivs ofta de flesta attacker denna grupp. Gruppens namn blir helt enkelt synonymt med “de som attackerar”, och i detta läge är det alltså inte konstigt att man skyller attacker på Seleka. Att man dessutom skyller på Mbororo är inte heller förvånande. Det kan vara sant, men kan också grunda sig i den fiendskap som sedan mycket långt tillbaka finns mellan den bofasta befolkningen och de mer nomadiska Mbororo. Vad gäller Seleka verkar det i alla fall stå klart att åtminstone delar av de väpnade grupper som genomför attacker mot byar identifierar sig just som Seleka-soldater, och oavsett vad försvarsministern tycker om detta så borde det i sig vara tillräckligt för att han omgående ska få de utlovade provinsadministratörerna och militära befälhavarna, som omnämns i Human Rights Watch-rapporten, i arbete för att försöka minska våldet och skydda sin befolkning.

International Crisis Group publicerade redan den 11 juni en lista med rekommendationer till CAR:s regering, ECCAS och det internationella samfundet. Dessa rekommendationer skulle syfta till att komma tillrätta med säkerheten och den humanitära krisen, främja mänskliga rättigheter, och ta itu med det ekonomiska och politiska problemen i landet. Listan, som kan läsas här, understryker behovet av stöd utifrån både när det gäller militära, humanitära och ekonomiska resurser, samt öppenhet och samarbetsvillighet från CAR:s sida.

I den kristna tidningen Dagen publicerades för en vecka sedan en artikel angående ett brev som skrivits av ett stort antal kristna ledare i CAR och skickats till presidenten. Det var förmodligen bland annat på grund av detta brev som Djotodia bjöd in kristna ledare till en samling där han försäkrade att CAR är och ska förbli ett sekulärt land. I artikeln står att brevet anklagar presidenten för “godtyckliga arresteringar, för att gynna sina närmaste i maktutnämningar och för att underblåsa hat som på sikt kan leda fram till folkmord”. Det talas om att hundratals människor har dödats, torterats och berövats sina hem, och att kristna varit extra hårt drabbade.

Jag har i flera inlägg skrivit att jag tycker att den överhängande risken för en religionskonflikt verkar vara förbi. Den åsikten står jag fortfarande fast vid. Samtidigt känns situationen fortsatt instabil, och så länge man inte kommit längre i fredsbyggandet ligger konflikten och lurar alldeles under ytan. Därför tycker jag att det är lite olyckligt att en kristen tidning – visserligen en tidning i Sverige, långt ifrån händelsernas centrum, men ändå – publicerar en artikel som så tydligt tar ställning för den ena sidan, och till och med har med en formulering som kan tolkas som att Djotodia anses företräda “det onda”. Genom att presentera brevets innehåll utan att närmare kontrollera verkligheten bakom orden, och utan att ge någon som helst motvikt eller ens nämna att faktiskt båda sidor i konflikten gjort sig skyldiga till övergrepp, gör man precis det som Djotodia anklagas för att göra – man underblåser hat och en fortsatt konflikt.

Alla ska självklart få uttrycka sin åsikt, och de kristna ledare som skrivit brevet har nog i mångt och mycket fog för vad de skriver. (Tyvärr  har jag inte lyckats hitta själva brevet och kunnat läsa det själv – om någon vet var det finns så får ni gärna skicka en länk.) Men samtidigt måste man komma ihåg att även dessa ledare befinner sig mitt i konflikten. De är, liksom alla andra, påverkade av ryktesspridning och förtal om den andra sidan.

Ja, Djotodia är muslim, och det är fullt förståeligt att människor blir oroliga när CAR får sin förste muslimske ledare samtidigt som det är lätt att dra paralleller till konflikten i Mali med islamister och införande av sharia-lagar. Men det finns stora skillnader mellan CAR och Mali, och den allra största skillnaden är den att Djotodia faktiskt ända från början poängterat att han absolut INTE vill ha en konflikt mellan kristna och muslimer, utan istället vädjat till alla centralafrikaner att tillsammans vara med och bygga upp sitt land. Självklart kan detta vara ett taktiskt rävspel. Jag känner inte till Djotodias intentioner och jag tror inte heller att han är CAR:s räddande ängel som kommer att ställa allt tillrätta. Men istället för att misstänkliggöra honom och antyda att han är en representant för “det onda” kanske vi ska jämföra hans “synder” med vad som sägs om Bozizé:

– godtyckliga arresteringar: även Bozizé anklagades för detta
– gynna sina närmaste i maktutnämningar: check
– underblåsa hat: Bozizé kallade Seleka för “terrorister och legosoldater” och delade strax föra kuppen ut vapen till sina anhängare i Bangui för att de skulle försvara sig mot “inkräktarna” från norr
– hundratals människor som dödats, torterats och berövats sina hem: allt detta har förekommit även under Bozizés tid vid makten, och inte minst när han själv störtade den förre presidenten i en statskupp. Faktum är att många säger att Seleka trots allt använde mindre våld vid maktövertagandet än vad Bozizés trupper gjorde. Då, 2003, förekom det till exempel systematiska våldtäkter, något som det inte rapporterats om nu.

Som sagt, jag försöker inte utmåla Djotodia som bättre än någon annan. Men jag tror faktiskt inte att han kommer att dra in CAR i islamisering och religionskrig, och jag tycker att det blir fel när kristna – medvetet eller omedvetet – väljer sida i konflikten utifrån religionstillhörighet. Det om något kan underblåsa hat och en fortsatt konflikt.

Bara ett par rader för att berätta att jag nu hört från Bangui att Kongo-trupperna har anlänt och att de verkar ha bidragit till att öka säkerheten i Bangui ytterligare. Gott så.

Från övriga delar av landet hör vi inte mycket. Jag försöker ringa ibland men det är svårt att komma igenom. Av det lilla vi hört verkar läget i alla fall vara bättre även o Berberati och på andra ställen där vi har kontakter.

150 soldater från Kongo-Brazzaville anslöt sig i tisdags till FOMAC-styrkan i Bangui, som nu, om siffrorna stämmer, är uppe i 950 soldater. Sammanlagt hade ECCAS-länderna lovat att 2000 soldater skulle finnas på plats senast den 5 juni, men den deadlinen är alltså redan passerad.

Vid avfärden från Brazzaville påminde överstelöjtnanten enligt en artikel på RFI sina mannar: “Håll er i skinnet, vårt uppdrag får inte urarta, CAR har redan tillräckligt med problem så ni måste hålla er i skinnet.” Det känns stabilt.

Men trots det verkar ändå livet i Bangui alltmer återgå till det normala. Vänner berättar om fortfarande om enstaka incidenter, men på det stora hela verkar det ändå bli bättre. (Men, som jag sagt tidigare, fortfarande är det mycket lång väg kvar att gå, så det är inte riktigt dags att “ropa hej!” ännu.)

Djotodia verkar även ha tagit farhågorna om en religionskonflikt och islamisering av CAR på allvar. I förra veckan bjöd han in både katolska och protestantiska ledare till två sammankomster där han än en gång försäkrade att CAR är och kommer att förbli en sekulär stat, där makt och religion inte blandas samman.

Läs mer om förstärkningen från Kongo-Brazzaville och om Djotodias möte med krista ledare på RFI.

Jag skriver en konfliktanalys som ska vara inne imorgon, därav de långa uppehållen mellan inläggen. Men snart är jag klar, då får ni desto mer att läsa. Tills vidare bara en liten notis att Djotodia efter samtal med den kongolesiske presidenten Denis Sassou Nguesso på lördag kväll lovade att, tillsammans med premiärminister Tiangaye, inom 72 timmar presentera en ny övergångsregering som bättre representerar alla grupper i Centralafrikanska Republiken.

Nyheten smög fram på RFI men har inte ens nämnts på centrafrique-presse, som annars brukar skriva om det mesta. Förra helgen hölls ett möte i Libreville med överbefälhavare från alla ECCAS-länder. Målet var att sätta upp en plan för när de utlovade 2000 FOMAC-soldaterna skulle vara på plats i Bangui, men också att utöka deras mandat, gärna på ett sådant sätt att även FN, AU och EU kunde stötta initiativet.

Resultatet av mötet verkar lovande. Man beslutade att de resterande 1200 soldaterna som behövs ska vara på plats i början av juni. Samtidigt ska mandatet breddas så att FOMAC-styrkan får i uppdrag att bygga fred, till skillnad mot det tidigare mandatet som var begränsat till att gå emellan stridande parter. (En “mission de pacification” istället för en “force d’interposition” på franska – trots att jag pluggar just fred och konflikt vet jag inte om det finns några exakta termer att översätta till på svenska.)

Det kan också nämnas att Djotodia är tillbaka i Bangui efter sin turné i grannländerna, som verkar ha varit framgångsrik. Han har etablerat goda relationer med de flesta länderna i ECCAS-samarbetet, undantaget Kamerun, där Bozizé fortfarande uppehåller sig i väntan på asyl i Benin.

På den mellanstatliga nivån görs det alltså framsteg, och det verkar också som om lugnet återkommer allt mer till Bangui och övriga delar av landet. Men vad man inte får glömma är att det fortfarande är ofantligt mycket kvar att göra innan landet ens är tillbaka där det var innan Selekas sista offensiv började.

Det har tagit tid för FN att visa något större engagemang för konflikten i CAR, men nu har organisationens särskilda sändebud för landet, Margaret Vogt, föreslagit att säkerhetsrådet beslutar om sanktioner mot centralafrikanska rebeller, som gjort sig skyldiga till “allvarliga kränkningar, inklusive våldtänkt, stympning, rekrytering av barnsoldater och tvångsäktenskap”.

I onsdags diskuterade Ban Ki-moon och säkerhetsrådet även möjligheten att gå in i landet med en fredsbevarande styrka, men de konstaterade att det fanns många frågor kvar att ta ställning till innan något beslut kunde fattas. Inte heller kunde man komma överens om att stötta den redan existerande regionala fredsbevarande styrkan FOMAC. (I en artikel på Reuters.com kallas FOMAC-styrkan för MICOPAX, jag har inte riktigt förstått varför dessa två namn figurerar parallellt, men det verkar i alla fall tämligen klart att det handlar om samma styrka.)

Det är bra att FN vaknar och uppmärksammar konflikten. Men det känns som att det kommer lite sent, när det värsta krisen redan är över. Jag säger absolut inte att allt nu är bra i CAR, men när två månader gått sedan kuppen, och den nye statschefen – om än självutnämnd – redan blivit accepterad både nationellt och regionalt, när FOMAC faktiskt börjat få stopp på det mest akuta våldet och när ECCAS som bäst diskuterar hur CAR ska kunna byggas upp igen – då känns det faktiskt som att FN är lite “efter” när de pratar om Seleka som rebeller.

Jag tror inte att problemen i CAR idag i första hand beror på att det sitter en “rebelledare” vid makten. Om situationen är värre nu än den var innan kuppen, så beror inte det på att Djotodia eldar på våldsanvändarna eller bryr sig mindre om landet än vad Bozizé gjorde. Den viktigaste anledningen till instabiliteten och det fortsatta våldet, tror jag, är att landet befinner sig i en situation som närmar sig total anarki. En statsapparat som inte fungerar, lågt eller inget förtroende bland befolkningen för rättsväsendet och andra grundläggande statliga funktioner, och därtill alltför mycket vapen i omlopp.

Om sanktioner mot landets ledare ska ha någon verkan, måste dessa ledare ha makt att åstadkomma förändringar inom landet. Vem har den makten i CAR idag?

Som ni märker går bloggandet inte på högvarv, trots förra veckans inlägg om att jag är tillbaka. Jag måste säga att jag är glad och lite förvånad över att så pass många har frågat varför jag inte skriver och undrat om hur det går i CAR. Det ger en liten extra skjuts att ta tag i bloggandet igen. Anledningarna till att jag inte skrivit är många. Vårens ankomst, och med den ett nyvaknat trädgårdintresse (jag har ju för första gången i livet en egen liten trädgård!). Eriks ankomst, och med det en tendens att prata bort hela kvällar istället för att ägna dem åt läsande och skrivande (samt, i ärlighetens namn, en inte helt oväsentlig tid som får ägnas åt att städa då Erik halvt driver mig till vansinne med sina idéer om att vi måste röjaundanplockaiordningochsetillattdetgårattboidethärhuset – i den här familjen är det faktiskt pappan som är mest mån om att huset ska se snyggt och prydligt ut). Dessutom är vår safarisäsong över, vilket för mig innebär en hel del arbete med att knyta ihop, avsluta och förbereda troféexporten. Och sen är det ju så att när man väl har tagit en paus i uppdaterandet blir det allt svårare att komma tillbaka för varje dag som går, för ju längre man väntar, desto mer blir det att sammanfatta sedan sist. Således har alltså dagarna bara gått, och samtidigt som jag vet att jag inte behöver ursäkta mig och att jag inte har någon egentlig skyldighet att skriva, är det inte utan att jag skäms en aning. Här är den akuta krisen över och alla glömmer bort CAR – till och med jag.

Men nu så ska det sammanfattas så att jag kan gå vidare och följa händelserna igen.

När jag sist skrev hade EU just deklarerat att de tänkte ställa in sitt bistånd till CAR fram till dess att landet fått ordning på säkerheten. Det talades också en del om ett begynnande religionskrig. ECCAS hade beslutat att förstärka den fredsbevarande styrkan FOMAC i Bangui, genom att öka deras antal från 500 till 2000 soldater. Det beslutades dock inte om något tidsschema för när dessa skulle vara på plats, och ett stort problem var finansieringen av denna operation.

Erik, som spenderade en vecka i Bangui i slutet av april, säger att det under denna vecka kom en första förstärkning på 150 FOMAC-soldater, rekryterade från och betalade av Tchad. (Tyvärr hittar jag ingen skriftlig konfirmation på denna uppgift, men jag har ingen anledning att tvivla på den.) FOMAC organiserade efter denna förstärkning en omfattande avväpning av Seleka-trupper. Även fransk militär ska ha hjälpt till, men exakt på vilket sätt vet jag inte. Det hela ska ha gått till så att Seleka-fordon i Bangui stoppades av FOMAC, och soldaterna blev fråntagna sina vapen och uniformer och fick ett nummer, med hjälp av vilket de senare kunde registrera sig och välja om de ville bli integrerade i armén eller hjälpta tillbaka till ett civilt liv. Samtidigt samlades även vapen in bland Banguis civilbefolkning. Erik sa att i och med denna avväpning blev det avsevärt lugnare i Bangui, och skjutandet minskade markant. De soldater som valde att gå med i armen har börjat placeras ut på olika militärförläggningar i landet.

I början av maj hölls ytterligare ett ECCAS-toppmöte, denna gång i Brazzaville. Säkerhet och ekonomi stod på agendan, och man enades om att FOMAC-styrkan på 2000 man skulle finnas på plats i Bangui i slutet av maj och stanna under hela den 18 månader långa övergångsperioden. För att finansiera denna styrka, och återuppbyggnaden av RCA i stort, bildades en speciell fond till vilken grannländerna – de båda Kongorepublikerna, Tchad och Gabon – redan lämnat sina bidrag.

Liksom under de två förra ECCAS-toppmötena sedan statskuppen representerades CAR av premiärminister Tiangaye, men just nu reser Michel Djotodia själv runt för att besöka statscheferna i regionen och etablera relationer med dem.

Och hur blev det med religionsmotsättningarna? Inget kan förstås sägas med säkerhet, då en konflikt alltid har sin egen dynamik som förändras med tiden, men jag tycker i alla fall att det varit mycket mindre prat om detta de senaste veckorna och det verkar inte finnas någon tydlig konfliktlinje mellan kristna och muslimer. En kyrka i Bangui utsattes för raketbeskjutning i april, och då var det många som sa att detta är början på något mycket värre, men sedan dess har inga fler sådana allvarliga incidenter inträffat och det verkar som att det var en engångshändelse. Nog så illa ändå, givetvis, men ändå en engångshändelse.

Det får vara allt för ikväll. Nu är det uppdaterat. Jag försöker trotsa våren och arbetsplikterna och skriva igen imorgon.