Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Vad kan du göra för människorna i Centralafrikanska Republiken?

    Ok. Du har läst de senaste veckornas rapporter om Centralafrikanska Republiken:

    Svenska Dagbladet: Drömmen om ett fritt land gick i kras

    Aftonbladet: FN larmar om katastrofläge

     

    Och du tänker kanske: “Finns det något jag kan göra?” Jag har skrivit en del om det förut i olika sammanhang, men det är ett tag sedan och jag tänkte att det kunde vara på sin plats med en liten uppdatering på den fronten. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Eller som moder Teresa uttryckte det: “Vi kan inte uträtta stora saker, bara små saker med stor kärlek!”

    Först och främst: vad vänner och bekanta i landet upprepar igen och igen är: “Glöm oss inte! Tänk på oss! Be för oss!” Personligt engagemang, telefonsamtal (för er som har kontakter) och hälsningar betyder mycket! Jag berättar ibland för centralafrikanska vänner om min blogg och att jag ibland kan ha flera hundra läsare på en dag som intresserar sig för landet. Det är i sig en uppmuntran för många!

    Sedan är ju förstås ekonomisk hjälp något som kan vara mycket välkommet och faktiskt göra skillnad. Där skulle jag vilja slå ett slag för följande insatser (som inte på något sätt ska ses som de enda värda att stötta – har ni andra kanaler att hjälpa så använd dem!):

    Läkare utan Gränser har jag skrivit om tidigare. De har under nästan hela krisen funnits på plats i landet och erbjuder sjukvård på platser som annars helt skulle sakna detta! Läkare utan Gränser är, som jag har förstått det, framför allt inriktade på relativt akuta insater (inte bara ren akutsjukvård men fokus ligger på att ta hand om sjuka och skadade, allvarligt undernärda barn, komplicerad förlossningsvård, osv, till skillnad mot mer preventiva insatser). Man kan sätta in pengar på deras Plusgiro: 900603-2 eller Bankgiro: 900-6032 och märka betalningen “Centralafrikanska Republiken”.

    Evangeliska Frikyrkan (EFK) har ett arbete i sydvästra CAR, tillsammans med den lokala kyrkan EEB sedan många år tillbaka. (Det var med dessa kyrkor som mina föräldrar arbetade när vår familj bodde i CAR när jag var barn.) Här kan man stötta deras sjukvårdsarbete, som utgår från sjukhuset i Gamboula och som är lite mer långsiktigt och mindre akutinriktat (men också mer lokalt, med fokus på just sydvästra CAR) än Läkare utan Gränser.

    – Sedan kanske ni som följt mig länge kommer ihåg menskoppsprojektet som jag startade upp för länge sedan. Jag ska alldeles snart skriva ett inlägg om detta, som fortfarande går att stötta.

    – Slutligen har vi själva ett nytt projekt på gång, Chinko Project, som fortfarande är lite i sin linda, men som vi hoppas kommer att bli en långsiktig hjälp till en hållbar utveckling i östra CAR, där vi idag driver vårt safariföretag. Östra Centralafrikanska Republiken är idag ett av Afrikas sista stora orörda naturområden: 70000 kvadratkilometer obebodd vildmark med ett unikt djurliv, just på gränsen mellan regnskog och mer öppen trädsavann. De människor som bor i utkanten av detta område livnär sig till stor del på jakt, fiske och småskaligt jordbruk, och eftersom regionen är mycket glesbefolkad, har djur och människor under lång tid kunnat existera sida vid sida. De senaste två-tre åren har det dock blivit alltmer uppenbart för oss att denna samexistens är hotad. Konflikter och ekonomiska intressen inom landet och i omvärlden har drivit människor från omgivande regioner allt längre in i vildmarken, och om ingenting görs riskerar området att bli hemvist för elfenbensjägare, vandrande boskapsskötare och olika väpnade grupper. För att motarbeta detta har vi, i samarbete med inflytelserika personer i CAR och forskare som studerat djurlivet i området, startat en NGO (Non Governmental Organization – på svenska närmast översatt en idéell organisation) i CAR, med målet att främja en hållbar utveckling och ett skydd av natur- och djurlivet i regionen. Vi har ganska ambitiösa – men absolut inte orealistiska – planer på att skapa en nationalpark, omgiven av naturområden som kan hyras ut till olika safariföretag. Men för att detta verkligen ska bli ett långsiktigt hållbart projekt, måste det utformas i samråd med lokalbefolkningen. Därför kommer vi även att arbeta med att på olika sätt stärka och involvera de lokala samhällena genom dialog, utbildning och olika gräsrotsprojekt. Jag har för närvarande huvudansvaret för att utveckla just arbetet med lokalbefolkningen, vilket känns mycket angeläget, roligt och spännande.

    Arbetet med Chinko Project är redan igång, och på vår hemsida kan ni läsa mer om det. (Hemsidan är ännu ganska enkel, men kommer snart att uppdateras och kommer då att innehålla mycket mer information.) Ett sådant här projekt kostar förstås mycket pengar, och vi söker just nu givare på olika håll. Vi har redan fått ett större och ett antal mindre bidrag, och det finns en hel del ytterligare intresse, både bland privata givare och genom andra idéella och statliga organisationer, men vi har en lång bit kvar innan vi har fått täckning för vår budget.

    Som (svensk) privatperson finns det just nu två sätt att stötta projektet. Dels kan man bli medlem i den svenska föreningen, Chinko Project Sverige. Det kostar för närvarande blygsamma 25 kr för ett årsmedlemskap. (Blir man medlem nu är man dessutom medlem ända till slutet av 2014!) Medlemmar kommer att få nyhetsbrev (i nuläget är det dock inte helt klart hur ofta dessa kommer att skickas ut) och kommer att bjudas in till medlemsmöten där man har möjlighet att påverka föreningens arbete. Det finns också möjlighet att engagera sig i olika idéella arbetsuppgifter. Att vi stöttar Chinko Project RCA, som är huvudorganisationen, är självklart, men den svenska föreningen kan bestämma att öronmärka bidrag till speciella insatser och projekt. Medlem blir man genom att sätta in medlemsavgiften på föreningens konto på Handelsbanken: 6561-752 782 908 och märka betalningen med sitt namn. (Vi kommer att få ett bankgiro så småningom, men det är inte klart än.) Därefter kan man gärna skicka ett mejl med sitt namn och kontaktuppgifter till emelie@chinkoproject.com, så vet vi hur vi ska komma i kontakt med er.

    Man kan också skänka en annan summa pengar till projektet. Ger man mer än 25 kr blir man automatiskt medlem (om man vill det så klart, vill man inte det låter man helt enkelt bli att märka betalningen med sitt namn). Just nu samlar vi in pengar för att kunna betala skolavgifter för alla barn i Bakouma och köpa skolmaterial till dem. Vill man skänka pengar till just detta ändamål märker man betalningen “skola”. Annars använder vi pengarna där vi anser att de gör mest nytta inom projektet.

    Ja, det var det hela. Häng på vettja! Engagera dig pyttelite, eller jättemycket, allt efter vilja och förmåga. Skicka en hälsning till någon i RCA (om du har personliga kontakter där) och fråga hur de har det. Stötta Chinko Project, EFK, Läkare utan Gränser eller vad just du tycker är ett bra och viktigt projekt. Så kan vi sprida lite hoppfullhet i kontrast till de nedslående mediarapporterna.

    Frågor? Skriv en kommentar eller skicka mig ett mejl!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Protesterna i #CAR verkar leda till förbättringar

    Det har gått en vecka sedan jag skrev sist. Då var den internationella flygplatsen i Bangui fortfarande ockuperad av människor som krävde ett slut på Selekas övergrepp och den osäkra situationen i landet. Nu har allt återgått till det normala på flygplatsen, men protesterna har faktiskt fått ett visst genomslag. Enligt vänner i Bangui ser man betydligt färre Seleka-militärer på stan, och vanliga poliser har i större utsträckning återtagit uppgiften att upprätthålla ordning. Dessutom inleddes förra fredagen en rättegång mot ett tjugotal Seleka-medlemmar som anklagas för plundring och våldsamheter i samband med en “avväpningsoperation” i kvarteret Boy-Rabe i augusti. Åklagaren yrkade på 10 års fängelse samt böter, men ännu har ingen dom fällts. (Läs i Journal de Bangui och RFI om detta.)

    Samtidigt börjar det talas om mer kraftfulla ingripanden utifrån, och Frankrike manar FN att ta situationen i CAR på större allvar. Vad det kommer att leda till återstår att se.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Invånarna i #Bangui ockuperar den internationella flygplatsen i protest mot #Seleka

    Idag svämmar Facebook och Twitter fullkomligt över av nyheter från Centralafrikanska Republiken (åtminstone mina konton, som väl ganska mycket speglar mina intressen, men ändå…)! Hur hände detta? Svaret stavas Bangui Mpoko airport, Banguis och CAR:s enda internationella flygplats. Där utspelas sedan i tisdags kväll ett drama som i media omväxlande beskrivs som en protestdemonstration mot Seleka, omväxlande som en massflykt undan övergrepp av de före detta rebellerna.

    För min del hörde jag först om det hela i onsdags, då jag fick en facebooksinbjudan från en kollega i Bangui att delta i protesten. Sedan började länkar om nyheten spridas. Vad som hänt, om jag förstått det hela rätt, är att människor i kvarteret Boeing intill flygplatsen blev skrämda på tisdag kväll av att ett antal Seleka-bilar kom till kvarteret. Flera skott ska ha avlossats, och för att fly från befarade våldsamheter och plundring, begav sig många till flygplatsområdet, som hållits av fransk militär ända sedan kuppen.

    Invånarna i Boeing fick snart sällskap av flera personer från olika delar av Bangui, och det hela utvecklades till en protestaktion där tusentals människor – uppemot 6000 enligt vissa källor – krävde ett slut på Selekas framfart, plundringar, godtyckligt våldsutövande och den osäkra situationen för civilbefolkningen i allmänhet. Hela flygplatsområdet, inklusive landningsbanan, ockuperades av demonstranterna och åtminstone ett internationellt flyg hindrades från att landa. Under onsdagseftermiddagen utbröt våldsamheter när några av demonstranterna började kasta sten på de fredsbevarande styrkorna som fanns på plats, och dessa fick använda tårgas och vattenkanoner för att skingra folkhopen. På kvällen rapporteras landningsbanan ha varit tom på folk, men på torsdag morgon verkade det fortfarande inte finnas några tecken på att demonstranterna tänkte ge upp. “Vi har ett mål,” sa en demonstrant vid namn Antoine Gazama till Al Jazeera, “och det är att få världens uppmärksamhet. Vi är trötta på Seleka.” Det ställdes också krav på att FOMAC-soldater från Tchad och Sudan skulle lämna de säkerhetsbevarande styrkorna, eftersom många Banguibor uppfattar att dessa tar ställning för Seleka.

    Nu på torsdag eftermiddag rapporterar Journal de Bangui och RFI att fransk militär tillsammans med AU’s fredsbevarande styrkor kunnat förmå många av demonstranterna att återvända hem och erbjudit dem någon form av säkerhet. Djotodia har hållit ett krismöte med regeringen, där det bestämdes att Seleka – med andra ord den centralafrikanska armén – ska förbjudas att patrullera i Bangui och att endast poliser ska ha mandat att ingripa för att upprätthålla ordning.

    Djotodia har för övrigt, efter problement i kvarteret Boy-Rabé för några veckor sedan, bytt ut sin säkerhetschef, den fd Selekaledaren Noureddine Adam (som av många anses vara hjärnan bakom statskuppen i mars), mot Josue Binoua, som tidigare stod mycket nära ex-presidenten Francois Bozizé. Vad detta innebär i praktiken återstår att se.

    Vad som också återstår att se är om uppmärksamheten kring protesterna på flygplatsen faktiskt kommer att leda till några långsiktiga åtgärder, nationellt och internationellt. Men målet, som det uttrycktes av Antoine Gazama, måste ändå delvis sägas ha uppnåtts. Nedan är ett antal länkar till sidor som berättar om oroligheterna.

    http://www.journaldebangui.com/article.php?aid=5180 (Här kallas de fredsbevarande trupperna för MISCA, fast jag har tidigare skrivit AFISM-CAR. Jag ska kolla  upp det och återkommer.)

    http://www.rfi.fr/afrique/20130829-centrafrique-fragile-retour-calme-bangui-seleka-djotodia

    http://www.reuters.com/article/2013/08/28/centralafrican-airport-idUSL6N0GT42F20130828

    http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/search?page=search&docid=521f0b809&query=calls%20for%20safety%20of%20civilians%20in%20central%20african%20republic

    http://www.aljazeera.com/news/africa/2013/08/201382982849454154.html

     

    Jag avslutar med en länk till ett annat blogginlägg, av Johanna Rudolfsson som arbetar med CAR-frågor på Evangeliska Frikyrkan och nu befinner sig i Berberati på besök. Ett underbart exempel på försök att bygga broar till ex-rebellerna, och motverka polarisering och en fördjupning av konflikten.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Problemet ligger just i att #CAR alltid beskrivs utifrån

    Jag fick en kommentar på det förra inlägget, som jag tyckte var väldigt bra. Därför tänkte jag svara på den i ett nytt inlägg, inte bara i kommentarsfältet. Kommentaren lyder:

    “Läste också artikeln i SvD och tyckte att den var ett bra exempel på hur landet och det som sker kan uppfattas av någon utifrån, någon från väst. Jacobs främsta målgrupp är knappast Centralafrikaner utan de som är utanför och inte tidigare hört/brytt sig om det som händer i landet. Ja, han missar säkert nyanser men tror knappast han är ensam om känslan att situationen kan verka hopplös.”

    Nej, Jacobs främsta målgrupp är knappast centralafrikanerna själva. Men oavsett vem målgruppen är, och oavsett hans syfte med artikeln (jag är helt övertygad om att han skrivit den med goda intentioner, för att uppmärksamma den kris som ingen uppmärksammar!), så siktar och landar den fel.

    Många gånger i CAR har jag hamnat i situationer där jag velat ta foton av människor, deras hus, deras mat… Och jag har mötts av motstånd. Man vill inte bli fotograferad. Varför? En kvinna på torget uttryckte sin rädsla i mycket tydliga ordalag: “Jag vill inte att ni sedan ska titta på dessa bilder hemma i Europa och skratta hos oss.” Vi som läser artikeln i SvD skrattar knappast, snarare förfasar oss. Men resultatet blir ändå på något sätt detsamma: en objektifiering.

    Beskrivningen av mormor Bernadette som serverar sina barnbarn kvällsmat inför journalisten fyller mig med en obehagskänsla, och jag försöker göra mig en bild av hur det faktiskt gick till när de träffade Jacob. Maten i skålen. Barnbarnen som ställer sig på rad och tvättar händerna (det är klart att man tvättar händerna innan maten, aldrig någonsin har jag varit med om att man inte gjort det i CAR, oavsett om det finns “sanitära faciliteter” – vad nu det innebär – i närheten!). Alla som sätter sig på pallar och mattor och äter tillsammans. Allt inför en journalists ögon… Ni som vet hur det är i CAR måste känna hur onaturlig hela situationen är. Äta inför en gäst, utan att bjuda in att dela måltiden? En gäst som sedan berättar för oss “hemma i Europa” att maten var förfärlig.

    Problemet är självklart inte att man berättar om de förhållanden som råder i CAR. Att man skildrar problemen, hopplösheten. Problemet är just på vilket sätt man gör det. Hur man väljer sina ord. Om man framställer människor som människor, eller som offer.

    Vid tiden för den europeiska erövringen av Afrika skildrades afrikaner ofta som “vildar” som levde ett fruktansvärt liv i skuggan av “blodtörstiga svarta tyranner” och eviga krig på kontinenten. Den västerländska civilisationen skulle komma med räddningen. Resultatet blev i många fall ett förakt mot det egna, det afrikanska och en övertro på det västerländska. Hur ser det ut idag, mer än hundra år senare? Ordvalen är kanske inte riktigt desamma, men det som beskrivs i artikeln av smuts, illaluktande mat (som barnen dessutom inte äter, utan slurpar i sig med händerna), maktmissbruk och ett antal icke namngivna väpnade grupper ligger ändå lite för nära berättelserna om vildar och svarta tyranner för att jag ska vara helt bekväm med dem.

    Man kan vrida och vända på detta länge. Man kan argumentera för och emot denna typ av publicitet. Det är ju trots allt så att viktig uppmärksamhet riktas mot CAR i och med en sådan här artikel. Uppmärksamhet som kan generera hjälp, som behövs för att ta sig ur hopplösheten. Det finns helt enkelt inga enkla lösningar, inga enkla svar. Men hur illa de yttre förhållandena än kan te sig, får vi aldrig glömma att centralafrikaner också är helt vanliga människor, precis som du och jag, som tänker och känner och som, trots fattigdom, svält och död, inte för världen vill framstå som smutsiga, outvecklade, inkapabla offer.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Onyanserat i Svenska Dagbladet om #CAR – för att inte säga respektlöst

    Igår fanns en artikel i Svenska Dagbladet om krisen i CAR: “Drömmen om ett fritt land gick i kras”. Jag skulle önska att jag kunde säga att den var bra. CAR har inte mycket att komma med i konkurrensen om nyhetsutrymmet när förstasidorna på alla tidningar toppas av misstankar om kemiska vapen i Syrien, och twitter svämmar över av kommentarer om detsamma, så när landet väl uppmärksammas på något sätt, vill man ju bara ge en stor eloge till journalisten. Men. Irritationen börjar smyga sig på redan innan jag läst färdigt bildtexterna (till de för övrigt mycket fina bilderna). När jag sedan kommer till avsnittet där gamla mormor Gonima Bernadette ger sina barnbarn en “illaluktande grön sörja” bestående av “löv och vatten” till kvällsmat orkar jag inte ta in mer. Jag måste lägga ifrån mig texten ett tag. Inte för att jag är chockad över hur människorna har det, utan över hur deras liv beskrivs!

    Nej, jag var inte själv där och kände lukten av maten. Jag känner inte till några detaljer om hur mormor och barnbarn levde, jag vet inte hur de bodde, hur de fick tag på vatten, om de hade någon mer familj eller om de var alldeles ensam. Men jag vet att “löv” inte per automatik betyder dålig mat, oavsett vad journalisten nu tyckte om lukten. “Löv”, eller kugbe ti kasa, som vi brukar säga på sango, kan referera till en mängd olika ätbara blad, som används i såser även i tider av välstånd. Det är bra mat. Givetvis måste man ha tillräckligt mycket, och självklart måste man komplettera med andra näringsämnen, men likväl…

    I artikeln skildras så vidare snuskiga sjukhusmadrasser, obefintliga kommunikationsmöjligheter utanför Bangui (trots att jag pratat i telefon med både Berberati och Bangassou idag!), grisar som bökar utanför överfyllda bårhus, barnkroppar som luktar ruttet och tynar bort i svält, en man som fått ett machetehugg tvärs över halsen. Och, som bakgrund – och orsak – till allt detta: ett land som ligger i ruiner. Har förvandlats till aska. Allt medan mormor Bernadette drömmer sig tillbaka till nätterna på 1960-talet, då CAR precis blivit självständigt och hon älskade att dansa.

    Det är känslomässigt. Det är effektfullt. Det är kanske så det måste vara för att CAR över huvud taget ska kunna konkurrera om en plats i tidningarna. Men det känns också onyanserat, skevt, och framför allt respektlöst. Här skildras offer. Människor som orättvist drabbats av ett lands sönderfall – och vars egna val och möjligheter att påverka framstår som fullständigt obefintliga. Och, vad värre är, vars ansträngningar att ändå göra livet drägligt totalt tillintetgörs i beskrivningen av mormoderns kvällsmat som en “illaluktande grön sörja”.

    Jag vet. Det behövs hjälp utifrån. CAR och dess invånare hålls på många sätt tillbaka av strukturer och problem som de inte råder över. De saknar alltför många av de grundläggande förutsättningar som jag själv bara tar för givet. Sjukvården fungerar dåligt. Skolorna fungerar dåligt. Det finns ytterst få avlönade arbeten, inget fungerande pensionssystem, än mindre social hjälp från staten. Och många är de som inte kunnat odla sin mark nu under det senaste årens oroligheter. Men trots detta: det sista som dessa människor behöver är att bli tilldelade rollen som offer. Att få veta att de inte själva kan göra något åt situationen, att deras land endast är ett problem för utländska aktörer att ta tag i.

    Säg till en människa att hennes framtidsutsikter “ligger insvepta i ett kolsvart mörker”. Vad kommer hon att göra?  Säg till omvärlden att det är nästan omöjligt att välja vad man ska börja arbeta med i ett “hav av prioriteringar”. Vad blir reaktionen? Kanske en massa jävlaranamma, men mer troligen passivitet. Pessimism. Vi behöver inte det! CARs folk behöver någon som tror på dem och på deras land, så att de själva också börjar våga tro igen. Jag vet att Centralafrikanska republiken är fullt av mammor och pappor, farmödrar och farfäder och mormödrar och morfäder, morbröder och fastrar, som kämpar för att livet ska gå vidare, som ser till att det blir mat att äta och som går långa vägar med sina sjuka till sjukhuset. Låt oss uppmuntra detta istället för att stjälpa. Låt oss hjälpa till och bygga upp istället för att frossa i deras olycka.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Lite positiva nyheter från #CAR bortom mediabilderna

    Vi har besök från CAR, en vän och affärskontakt som är här för att hälsa på, och i mitt huvud råder ett lätt kulturkaos. Jag är ju van vid att alltid träffa centralafrikaner i deras miljö, van att jag är den som får anpassa mig. Men nu är vi hemma hos oss, och när jag dukar fram kvällsmat kommer jag på mig själv med att fundera: “ska vi verkligen äta alla tillsammans, är det inte bättre att jag äter med barnen och serverar Erik och gästen i ett annat rum?” Men det blir gemensam kvällsmat i köket i svensk tradition och jag får öva mig på att inte anpassa mig.

    Vi pratar CAR så klart. Får direktinformation med lite mer substans än vad man får fram över telefonsamtal. Det är en ganska positiv, om än nyanserad, bild som träder fram. Seleka har helt klart gjort många övertramp och använt övervåld, men nu, fem månader efter kuppen, är det faktiskt också mycket som blivit bättre i landet. Den stora majoriteten av befolkningen är glada att vara av med Bozizé. Avväpning har nu skett på flera ställen ute i landet, inte bara i Bangui, och även städer som Berberati har blivit lugnare. Nya regionala guvernörer har tillsatts och är nu på plats på många ställen. Seleka-soldater som tidigare varit lite av lokala krigsherrar har därmed förlorat en del av sin makt.

    Jag ska inte skriva mycket ikväll. Vi har suttit och pratat länge och det är sent. Men jag ville i alla fall förmedla denna information, som känns hoppfull. Jag vet att jag även tidigare har skrivit att det faktiskt finns saker som går åt rätt håll. Ikväll fick jag själv detta lite mer bekräftat. Jag hoppas kunna ringa några vänner i helgen och prata även med dem för att se om de delar den positiva bilden. Men nu, godnatt.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    #CAR riskerar att bli en misslyckad stat, #failedstate, enligt FN

    När jag börjar läsa nyheter och bena lite i vad som hänt och inte hänt, inser jag att det finns mycket att ta tag i, men jag tror att vi börjar med detta. I en artikel i The Guardian kunde man för några dagar sedan läsa att FN varnar för att CAR är nära att bli en misslyckad stat, eller failed state som det heter på engelska. Uttrycket har blivit stort de senaste åren, och verkar användas lite godtyckligt. Googlar man på det, kan man ganska snart konstatera att det inte finns några exakta kriterier på vad som är en misslyckad stat, men en stat anses “lyckad” när den lyckas tillgodose invånarnas behov av säkerhet, sjukvård, utbildning, mm, och de som inte klarar detta är alltså misslyckade.

    På tidningen Foreign Policys websida finns en karta och ett index som rankar världens stater efter hur pass lyckade eller misslyckade de är. Föga förvånande ligger Sverige bland de allra mest stabila och “lyckade” staterna. CAR däremot har legat i tio-i-topp av minst lyckade stater så länge som indexet har funnits, sedan 2010.

    Men vänta nu. Kanske är det någon som minns vad jag skrev då jag la upp min konfliktanalys om CAR för ett tag sedan. Där citerade jag en rapport av International Crisis Group från 2007, som menade att CAR var “något ännu värre än en misslyckad stat – det har blivit en spökstat”. Sett i det perspektivet borde det alltså ha blivit bättre. 2007 en spökstat. Idag “bara” på gränsen till att bli en misslyckad stat. Eller?

    Nja, jag tror inte det. 2007 var det året vi startade upp vårt safariföretag. Det var mycket som fungerade bättre då än det gör nu. Vad det handlar om, förutom det faktum att vi faktiskt saknar en exakt definition av en misslyckad stat, är så klart media, uppmärksamhet, uttalanden som ska få omvärlden att haja till. Och kanske är det lite strategiskt tänkt. Det gäller att välja sina ord. På något sätt känns det som att man kan göra mer åt en stat som är på gränsen till att bli misslyckad, än en som redan är en spökstat. Uttrycket gör liksom gällande att det finns något kvar att rädda. Och det måste man väl ändå tro att det gör. Därför tycker jag nog bättre om denna senare definition.

    Den här gången är det alltså FN som varnar för att situationen i CAR inte går åt rätt håll, och att landet riskerar att bli en fristad för extrema islamister och rebellgruppen LRA från Uganda om inget görs. Vi har hört det förut. Som en vän skrev på Facebook för en stund sedan: “att säga att något måste göras är en sak, att göra någon är en annan”. Hittills har vi inte sett mycket handling från FN.  Det som de nu faktiskt konkret har sagt är att de vill förstärka den fredsbevarande styrka som finns på plats under ledning av AU. Denna styrka har tagit över FOMAC:s/MICOPAX mandat och heter AFISM-CAR (African led International Support Mission of the Central African Republic). (Läs om den här.) Så något händer ändå. Människor på plats i Bangui säger att det är väldigt mycket tack vare dessa styrkor som det ändå är relativt lugnt. Ytterligare stöd från FN skulle förhoppningsvis göra ännu mer skillnad. Åtminstone kunde man då få slut på mycket av våldet. Det är en bit på väg.

    Just idag rapporteras om en del oroligheter i Bangui igen, framför allt från norra delen av stan runt kvarteret Boy-Rabe. Här finns fortfarande en del Bozizé-anhängare, och inför helgens ceremoni då Djotodia sent omsider skulle sväras in som president, ökade Seleka sin närvaro kring kvarteret, vilket självklart både provocerade och skrämde invånarna. Idag har Seleka, enligt RFI genomfört en operation för att avväpna Bozizé-anhängare. Det har varit en del skottlossning, folk flyr till andra delar av staden och minst fyra personer har arresterats och förts bort.

    För er som kan franska avslutar jag med en länk till en blogg som jag fick tips om. En fransk journalist beskriver så bra hur allt inte bara är lidande och död. Han sätter ord på det absurda i att man kan skratta åt rebeller som stjäl bilar och kör rakt i diket för att de inte vet hur man hanterar bilen, för att i nästa sekund sätta skrattet i halsen då någon berättar om en hel familj som blev överkörd i en liknande incident.

    Nu avslutar jag för kvällen. God natt.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Här är jag igen

    Jag antar att ni undrar var jag har varit. Åtminstone ser jag på statistiken att det fortfarande finns en del trafik hit trots att det än en gång varit ganska dött. Vad har jag gjort? Ja, förutom att semestra och ha sommar så har jag läst. Under sommaren har jag läst 7,5 hp i Afrikas moderna historia, och så har jag läst böcker och funderat och försökt smälta och integrera allt detta i min egen förståelse av centrala Afrika. Därför inget skrivande. Eller rättare sagt inget bloggande, jag har haft en del skrivuppgifter och skrivit en hemtenta med titeln “Afrikas historia: Varför var det inte bättre förr? – och varför har det inte blivit bättre nu heller?” Om någon vill läsa mina funderingar kring detta så säg till, så lägger jag upp den.

    Jag fortsätter så klart att ha kontakt med CAR via flera olika källor. Däremot har jag inte direkt lusläst några nyheter på ett tag. Nyheterna är ganska nedslående och just nu känner jag att media får saker att låta värre än vad det är. Det finns många exempel på människor som fortfarande drabbas hårt av konflikten, och det är ju dessa det hörs om i media – så är det ju alltid. Men samtidigt pratar vi med många som säger att det hela tiden blir bättre, det blir mindre våld, allt mer återgår till det normala. I dagsläget räknar vi med att göra en vanlig safarisäsong det kommande året. Vi tror att det är möjligt, och vi tror att det är bra för landet. Pengar, arbeten, allt sånt behövs.

    Vissa förändringar har skett som är värda att nämnas, bland annat har Afrikanska Unionen gått in och tagit över FOMAC:s mandat. Jag ska leta lite mer info om det och återkommer. Likaså har Seleka och FACA slagits ihop en ny centralafrikansk armé. (För förklaring på dessa förkortningar kan ni som vanligt kolla min sida Förkortningar och förklaringar.) Imorgon när jag har lite tid ska jag kolla upp fakta och skriva lite om detta, och andra centrala händelser.

    En av böckerna jag läst i (fast inte läst rakt igenom) är ett uppslagsverk, storlek mindre – men ändå, om CAR:s historia. Historical Dictionary of the Central African Republic heter den, av Pierre Kalck. Så om ni undrar något specifikt om något årtal eller någon speciell person i den centralafrikanska historien så sitter jag nu på svaren. Fråga på bara!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    FOMAC avväpnar #Seleka i #Bangui – och dessa flyr till Berberati för att finna en fristad

    Sedan i måndags har FOMAC (MICOPAX) enligt rapporter börjat ta i med hårdhandskarna och avväpnat ett stort Seleka-soldater i Bangui. Vi pratar med människor i huvudstaden som säger att det nu är lugnare där än det varit någon gång sedan kuppen. Men lösningen är inte riktigt så enkel. Ikväll pratade jag länge med vänner i Berberati, i västra CAR, som säger att många Seleka-soldater nu flyr dit för att slippa bli avväpnade.

    Bilden kompliceras ytterligare av att en minister avsattes förra veckan. Det var general Mohamed Dhaffane, som tillhörde de ledande inom Seleka, som fråntogs posten som minister för vildmarksministeriet (Eau&Forêts). Den officiella anledningen var att han hade missbrukat sin position och ägnat sig åt tvivelaktiga ekonomiska uppgörelser, men enligt RFI hade Dhaffane några dagar tidigare manat till dialog inom Seleka, och avsättande kan enligt nyhetsbyrån vara ett tecken på allt svårare slitningar inom gruppen.

    Vännerna i Berberati var av uppfattningen att det framför allt var Dhaffanes anhängare som nu kommit dit, för att fly undan FOMAC:s avväpning. De sa att stan ändå är förhållandevis lugn, men att Seleka ägnar sig åt att ta sig fruar lite som de vill och tvinga dem att gifta sig med dem. “Bröllopsfesterna” går vilt till och man hör ofta skottlossning därifrån. Seleka-soldater har, enligt vännerna, också gått runt på nätterna och knackat dörr och våldtagit kvinnor. Riktigt i hur stor utsträckning detta förekom fick jag inte någon klar bild av. De vänner jag pratade med verkade inte tycka att det var något överhängande hot, men de tyckte självklart att det hela var obehagligt.

    Två saker återkommer när jag pratar med vänner i CAR. För det första önskar de att vi ska be för dem. “Det enda vi kan göra är att lägga allt i Gud händer,” sa en av mina bästa vänner från Berberati. För det andra upprepar de om och om igen: “Världen får inte glömma bort oss! Det här landet kan inte ta sig ur krisen själv, det behövs hjälp utifrån.”

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Fel av mig angående mbororo

    I ett inlägg igår hänvisade jag till en rapport från Human Rights Watch, och skrev om hur byinvånare i CAR berättar att deras byar blivit attackerade av Seleka, ibland tillsammans med beväpnade män från mbororo-folket. Den uppmärksamme kanske märkte att det i HRW:s rapport faktiskt inte stod mbororo, utan mbarara. Eftersom jag aldrig hört talas om mbarara, men väl om mbororo, antog jag att detta var en felskrivning. Idag har jag dock fått höra att det faktiskt finns en grupp som kallas mbarara, och att denna grupp ska ha gått ut med ett uttalande att de vill fördriva alla bofasta invånare från det nordvästra hörnet av CAR, för att använda markerna som betesmarker till sin boskap. Jag har inte kunnat få detta påstående bekräftat från något annan källa, men det verkar ändå stå klart att HRW inte alls hade skrivit fel. De menade mbarara, inte mbororo. Jag får därmed be om ursäkt för mina felaktiga uppgifter.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.