Det verkar som det blivit bestämt att FN ska skicka fredsbevarande trupper till CAR. Det kommer dock inte att hända över en natt, utan med ett tidsperspektiv på 6 månader. Under tiden vill man stötta den styrka från Afrikanska Unionen, MISCA, som inom kort kommer att officiellt ta över den regionala styrkan MICOPAX (även kallad FOMAC) mandat. Frankrike kommer också att skicka trupper i väntan på FN.

Studio Ett pratade om CAR idag, ett relativt långt och ett ganska nyanserat inlägg värt att lyssna på.

Bara en snabb kommentar om den stora nyheten för några dagar sedan att Djotodia hade hittat och höll på att förhandla med Joseph Kony. Med största sannolikhet var det inte sant. Mycket mer troligt är att han varit i kontakt med ett lägre befäl inom LRA (Herrens Motståndsarmé), som möjligtvis använder sig av Konys namn.

Det finns en grupp LRA-rebeller en bit utanför Nzako i östra CAR, som sagt att de vill förhandla om att lägga ner vapnen. Men det är inte troligt att Kony finns bland dem. Så var det med den “toppnyheten”.

Det skrivs mycket nu om den befarade risken för folkmord i CAR. Här kommer (äntligen) mina tankar om det:

Att våldet och övergreppen ökat igen de senaste månaderna i CAR är sant. Lite förenklat kan man säga att det finns två grupperingar som ägnar sig åt ensidigt våld mot civilbefolkningen. Den ena grupperingen är före detta medlemmar det av numera upplösta (men inte avväpnade) Seleka som attackerar civilbefolkningen i vissa delar av landet, framför allt i och runt omkring Bossangoa i nordvästra delarna av landet men även på en del andra ställen. Den andra grupperingen är motståndsgrupper eller medborgargarden, som kallas Anti-Balaka, och som i sin tur begår övergrepp mot delar av civilbefolkningen som anses (på mer eller mindre korrekta grunder) vara allierade med Seleka. Lite förenklat kan även civilbefolkningen delas in i två grupper: de “kristna”, som känner sig hotade av Seleka, och “muslimerna”, som känner sig hotade av Anti-Balaka. Jag använder citationstecken runt beteckningarna “kristna” och “muslimer”, eftersom det inte handlar så mycket om religion, utan mer om etnisk tillhörighet, där vissa etniska grupper är övervägande kristna, medan andra är övervägande muslimska.

Jag tror inte att jag behöver skriva något om de övergrepp som begås, det går att läsa nog om detta i media (se länkar längst ner i artikeln). Det som kan konstateras är att båda sidor har gjort sig skyldiga till grova våldshandlingar mot civila, vilket orsakat, och fortfarande orsakar, stort lidande. Detta är en allvarlig situation som skriker efter en lösning. Att använda termen folkmord kanske därför är befogat, för att få upp omvärldens ögon för omfattningen av katastrofen. Dock ser jag det inte som helt oproblematiskt, för vad man gör när man sätter en sådan etikett på situationen, är att skapa en bild av en befolkning som går att dela upp i två ganska tydliga rivaliserande grupper, och att det redan finns en djup spricka mellan dessa grupper. Så ser inte riktigt verkligheten ut, även om det finns en risk för en sådan utveckling. Det är ju det här som jag brukar tjata om: nyanserna saknas. “Men man kan inte alltid få med nyanserna, man måste förenkla och förmedla en bild av vad som faktiskt händer,” kanske ni invänder. Sant. Men om man förenklar måste man också inse att man förstärker vissa aspekter av en situation. Uppenbarligen hjälper termen “folkmord” till att skapa internationell uppmärksamhet. På samma sätt förhåller det sig med uttryck som “religionskrig” och “islamister”. Och då måste man ju fråga sig: om de “kristna” i CAR märker att de kan få uppmärksamhet och förhoppningsvis hjälp genom att beskriva sig som offer för en islamistisk grupp och dessutom utsatta för folkmordsrisk, kommer de då inte sannolikt att använda just dessa ord för att berätta vad de utsätts för? Resultatet blir att de som beskriver situationen i CAR som “ett förstadium till folkmord” också har förstärkt just den konflikten som man vill förhindra. (Lägg även märke till den övervikt i medierapporteringen som ges åt Selekas övergrepp mot “kristna” grupper, medan Anti-Balakas övergrepp mot “muslimska” grupper oftast beskrivs mycket mindre detaljerat. Är det så att västvärlden valt sida konflikten?)

Vi måste alltså fråga oss vad det egentligen är som pågår. Är CAR verkligen på väg mot folkmord? Vilka är i så fall grupperna som hatar varandra så mycket att de vill döda, till och med utrota, varandra? Faktum är att dessa grupper inte är så lätta att sätta fingret på. Som hjälparbetaren Lewis Mudge säger i The Guardian är det alldeles för kaotiskt för att man ska kunna skilja ut två klara grupper. Visst kan vi prata om “kristna” och “muslimer” mot varandra, men detta är inte två lättdefinierade grupper. Det finns många undergrupperingar och det är långt ifrån självklart att “alla kristna” skulle kunna eller vilja göra gemensam sak mot “alla muslimer”. Eller tvärt om för den delen. Det är inte heller så att hela CAR ser en upptrappad konflikt mellan dessa grupper. Det är mycket rapporter i media om hur kristna tagit sin tillflykt till katolska missionsstationer. Detta är sant och det är en mycket svårt situation för dem som befinner sig där. Men det är inte så att kristna i hela CAR sökt skydd i kyrkorna. Inte heller har muslimsk civilbefolkning i hela landet sökt skydd på säkrare platser för att komma undan Anti-Balakas övergrepp.

Men varför dessa attacker mot civilbefolkningen? Varför så mycket ensidigt våld, men så lite sammandrabbningar mellan de två väpnade grupperna? Finns det några underliggande strategier? Finns det något uttalat mål att utrota den ena eller den andra gruppen? Någon hatpropaganda om att vissa utpekade grupper av befolkningen är ett hot mot landets välstånd?

Nej, jag tror inte att det finns några övergripande strategier. Mest tror jag att det är kaos. Som jag skrivit tidigare befinner sig landet i en allvarlig humanitär kris. Människor dör på grund av brist på sjukvård, brist på mat. Konflikten förstärker den humanitära krisen, för den gör tillgången till mat och sjukvård ännu mer osäker. Men den humanitära krisen förstärker också konflikten. Många ser ingen bättre utväg än att ta till vapen. Det blir ett sätt att överleva. Det handlar om plundring, självförsvar, att skaffa sig makt och en position som gör att man har större chanser att överleva och få ett bra liv för sig själv och sin familj. Detta tror jag är kärnan. Det är det som driver de människor som begår övergrepp, snarare än större strategier om etnisk utrensning och kontroll över staten.

Så vad blir min slutsats av allt detta. För att återigen använda hjälparbetaren Lewis Mudges ord i The Guardian: “Det internationella samfundet har fortfarande tid att förhindra ännu ett Rwanda”. CAR står ännu inte “på randen till folkmord”. Om bara våldet och övergreppen kommer under kontroll finns en väg tillbaka. Om det internationella samfundet vill göra något bör det alltså göras snart, för att förebygga risken för polarisering och eskalering av konflikten. Men de som går in bör akta sig för att välja sida i konflikten. Det är inte bara den “kristna” civilbefolkningen som måste skyddas mot Seleka. Det som krävs är en avväpning på båda sidor, och skydd av alla civila.

Faktiskt verkar något vara på gång. Frankrike håller på och förstärka sin militära närvaro i landet. FN:s säkerhetsråd diskuterar situationen i CAR idag, och har olika förslag om att skicka egna trupper, eller alternativt att stötta den fredsbevarande styrka som redan finns på plats. Mer om det senare.

För er som vill läsa mer rekommenderar jag RFI, för er som kan franska, tex dessa artiklar:

http://www.rfi.fr/afrique/20131123-centrafrique-rca-pas-au-bord-genocide

http://www.rfi.fr/afrique/20131123-france-prepare-intervenir-centrafrique-seleka-djotodia-rca-hollande-fabius-misca

http://www.rfi.fr/afrique/20131121-rca-centrafrique-seleka-djotodia-misca-fomac-genocide

http://www.rfi.fr/afrique/20131125-situation-centrafrique-devant-le-conseil-securite-seleka-djotodia

Ni som hellre läser på engelska kan bland annat titta här:

http://www.irinnews.org/report/99180/car-a-failed-state-gets-worse

Idag kan man höra på Sveriges Radio att CAR:s interimspresident Michèle Djotodia har hittat den ökände Joseph Kony, som är ledare för den ursprungligen ugandiska rebellgruppen Lords Resistance Army (LRA) eller Herrens Motståndsaré. Och inte bara hittat honom – han säger sig ha sänt mat till honom och vara i kontakt med honom.

Exakt vad av detta som är sant och inte är det svårt att dra några slutsatser om än. Självklart vore det en stor ära för Djotodia att bli den som till slut lyckats hitta Kony, och vi har faktiskt hört rykten under en längre tid om att det finns en stor LRA-grupp i östra CAR som säger sig vilja lägga ner vapnen och slå sig ner, så helt osannolikt är detta ändå inte. Eller, för att vara lite mer exakt: att Djotodia själv skulle ha hittat Kony låter förstås inte särskilt troligt, men att de två kan ha kommit i kontakt via sitt folk “på marken” är inte helt orealistiskt. Men om det verkligen är sant, och huruvida det kan leda till att Kony faktiskt kommer ut från bushen återstår att se.

FN:s särskilda sändebud, Abou Moussa, säger att han tycker att det är fel att skicka mat till Kony. Om han är så desperat är det bättre att vänta ut honom, menar Moussa. Vi hoppas på att få höra mer om detta…

En del av er väntar säkert också på min utlovade analys av folkmordsrisken. Jag ber om ursäkt att det dröjt. Jag har haft fullt upp, och har dessutom Erik hemma ett par veckor, så det där med att sitta framför datorn på kvällarna när barnen somnat är inte riktigt lika frestande som det brukar vara. Men det kommer. Ska försöka ta mig lite tid imorgon.

Nu pratar man om Centralafrikanska Republiken på svensk tv igen. I förrgår var det ett tre minuters inslag på SVT, som ni kan se här. Bra, bra! Den uppmärksamheten behövs! De senaste dagarna har det faktiskt genererats en hel del uppmärksamhet i media runt risken för ett folkmord i landet. Jag läser och försöker analysera vad det är som håller på att hända, och tänkte att jag ska skriva något mer utförligt om detta, men jag vill först försöka få tag på några vänner i landet och höra hur de upplever situationen på plats.

Vad jag vill göra redan nu är att kommentera SVT’s beskrivning av Seleka, vilken jag tycker är felaktig. De kallas “militanta islamister från norra delarna av landet, sudanesiska och tchadiska rebeller, samt oberoende krigsherrar”. Och jag tror att jag har skrivit detta förut, men det tål att sägas igen: Visst finns det personer från Tchad och Sudan med bland Seleka, men det stora flertalet som anslutit sig till rörelsen är faktiskt centralafrikaner från de nordöstra delarna av landet. Människorna som lever här har av den övriga befolkningen aldrig riktigt ansetts vara centralafrikaner, man kallar dem ofta utlänningar, trots att de är födda i CAR och skulle vara precis lika mycket utlänningar (eller ännu mer!) om de flyttade till Tchad eller Sudan. Är de “militanta islamister” då? Nja… inte som jag uppfattar det. Muslimer, ja, men det är stor skillnad på att vara muslim och att vara en militant islamist. Vad de “lokala krigsherrarna” beträffar är det nog en definitionsfråga. Med detta ordval är det lätt att dra paralleller till Somalia, och jag kan för lite om förhållandena i Somalia för att göra en jämförelse av dessa två länder, men kan i alla fall konstatera att CAR:s befolkning inte är uppdelad i olika klaner på det sätt som man hör från Somalia. (Och, om jag förstått det hela rätt så finns det kopplingar mellan striderna mellan klaner och striderna mellan krigsherrar i Somalia.) Å andra sidan är det självklart så att våld och vapen innebär makt i ett land med svag statlig kontroll och dåligt fungerande rättssystem, så i det avseendet kan man säga att det finns “lokala krigsherrar”.

Vidare nämns den ugandiske Joseph Kony och hans rebellgrupp Lord’s Resistance Army (LRA) i inslaget i SVT. Här vill jag understryka att Kony inte har ett dugg med Seleka att göra. Dessa två rörelser finns på helt olika håll i landet, och LRA verkar dessutom (i alla fall i dagsläget) leva en ganska tynande tillvaro i CAR.

Avslutningsvis en snabb kommentar om de “medborgargarden” som också nämns i SVT:s inslag. Ställ “medborgargarden” mot “militanta islamister” och jag tror att alla som ser inslaget tar medborgargardenas parti. Men dessa medborgargarden begränsar sig inte till ädelt självförsvar. Tvärt om är de också en aktiv part i konflikten och har också gjort sig skyldiga till övergrepp. Mer om detta i nästa inlägg, där jag ska försöka analysera folkmordsrisken.

Jag är lite sent ute, såg faktiskt denna först för några dagar sedan trots att den sändes den 18 oktober. Det är ett avsnitt från Al Jazeeras webb-tv, The Stream, där man försöker reda ut en del begrepp kring krisen och konflikten i CAR.

Fyra personer med olika relation till landet uttalar sig och svarar på frågor från tittarna, och det är lite blandad nivå tycker jag, men ändå helt klart värt att titta och lyssna på för den som orkar ägna detta 20 minuter.

Klicka här för att komma till avsnittet!

Något som berörs i samtalet men inte riktigt reds ut är detta med relationen mellan konflikten och den humanitära krisen i landet. Jag tror att detta är något som gör många lite förvirrade. Vad handlar det egentligen om? En humanitär katastrof? Eller en konflikt? Både ock, skulle jag säga, men i olika skala. Den humanitära krisen är inte ny. Redan för ett drygt år sedan, innan de senaste oroligheterna och statskuppen, skrev Läkare utan Gränser om att CAR är en bortglömd humanitär kris och att ungefär hälften av landets befolkning bedöms befinna sig i ett humanitärt nödläge. (Jag skrev ett inlägg om det här.) Denna humanitära kris har självklart förvärrats ytterligare av konflikten. Här ligger – som jag ser det – det största problemet. Det är också detta som IRC:s Chanèle Boulet trycker på i programmet. Människor saknar mat, vatten, sjukvård…

Konflikten som sådan måste däremot fortfarande bedömas som ganska småskalig och lågintensiv. Det betyder inte att den är oviktig. Den påverkar nästan alla centralafrikaners liv på något sätt, direkt eller indirekt, men fortfarande är antalet våldsrelaterade dödsfall inte enormt. Vi pratar alltså om en storskalig humanitär katastrof, men en relativt småskaligväpnad konflikt. Samtidigt finns en befogad oro för att konflikten ska eskalera i takt med att människors förhållanden blir allt sämre. Den humanitära krisen och konflikten är inte separata företeelser, de verkar förstärka varandra i en ond cirkel.

I avsnittet nämns också risken för en ytterligare upptrappning av konflikten mellan kristna och muslimer. De senaste veckorna har jag till och med hört farhågor om att landet kan vara på väg mot ett folkmord à la Rwanda. Även om en upptrappning av konflikten och indragning av fler parter inte verkar osannolikt om man inte lyckas få stopp på våldet, tycker jag själv att detta med folkmord är att dra lite för stora växlar. Jag ser inte riktigt denna tydliga motsättning mellan olika väl definierade grupper i landet. Jag håller dock på och letar efter mer information och tänkte att jag återkommer om detta.

Hej och godnatt!

Sist jag skrev om konflikten i CAR var det för att kommentera oroligheterna i ex-presidentens Bozizés hemstad Bangassou för en månad sedan. Bangassou är nu lugnare igen, men sedan dess har en del liknande incidenter inträffat – den största och mest omtalade är den i Garga i nordöst – och i internationella media har ordet “religionskonflikt” återigen börjat höras starkare.

Även om man ganska tydligt kan definiera parterna i den senaste månadens våldsamheter som “kristna” mot “muslimer”, och trots att röster höjts på allt högre nivå om att en explosion av religiöst våld kan vara i antågande, skulle jag i detta läge vilja understryka det jag skrivit tidigare, nämligen att religiösa skiljelinjer i CAR i mångt och mycket överlappar med etniska och till viss del även regionala skiljelinjer. Därför tycker jag fortfarande att man som utomstående bör vara mycket försiktig med att “välja sida” utifrån sin egen religionstillhörighet eller preferens. Oavsett vilka övergrepp ex-Seleka gör sig skyldiga till, kan de inte jämföras med de islamister som försökte ta över Mali och införde sharialagar i de städer de erövrat. Det är inte detta som konflikten i CAR handlar om! Därför bör det inte heller vara självklart att västvärlden ställer sig på de “kristnas” sida i någon sorts kamp mot islamistisk terrorism.

Det är lätt att tänka att de som har makten i landet är de som de som förtrycker och begår övergrepp. Riktigt så enkelt är det inte heller. Många av den senaste månadens övergrepp av ex-Seleka i CAR har inte varit oprovocerade. I flera fall är det etniska grupper som står nära Bozizé, som börjat med att begå övergrepp mot den muslimska minoritetsbefolkningen. Ex-Selekarebeller har reagerat på detta med våld och övergrepp mot kristna eller icke-muslimska civila. Med detta vill jag inte på något sätt försvara de före detta rebellerna! Vad jag vill är att nyansera den ensidiga bilden som presenteras i de flesta media, där den nya ledningen svartmålas och CAR beskrivs som ett laglöst land på randen av religionskrig, “somalisering” och totalt sönderfall på grund av att lokala krigsherrar, som inte effektivt kontrolleras av den nye presidenten Djotodia. Men jag har sagt det förut: Bozizé upprätthöll inte heller någon effektiv kontroll. Även under Bozizé brändes byar och dödades människor. Och under Bozizé var muslimer diskriminerade. Det var inte direkt så att CAR innan kuppen var ett välfungerande land och att det var Djotodia och Seleka som kom med alla problem. Om man vänder och vrider lite på det hela kan man också se att vad Djotodia försöker (eller i alla fall borde försöka) göra är att upprätta någon sorts fungerande statsmakt på ställen som länge mer eller mindre har skött sig själva i någon sorts “organiserad anarki”. Att detta innebär en del våldsamheter är kanske inte förvånande. Förändringar leder till osäkerhet. Osäkerhet och oenighet om vilken typ av förändring man vill ha, tillsammans med uppenbara skiljelinjer mellan olika grupper, är en ypperlig grogrund för konflikter.

Men oavsett vad man nu tycker om medias beskrivning av CAR som ett land som står på randen till sönderfall eller en explosion av våld, kanske man ändå måste medge att denna beskrivning har bidragit till att få upp omvärldens ögon för situationen. I torsdags, den 10 oktober, antog FN:s säkerhetsråd en resolution (Resolution 2121, 2013) som underströk vikten av att CAR:s övergångsregering får ordning på läget och börjar förbereda för de val som utlovats inom 18 månader efter kuppen. Resolutionen gav också starkt stöd till Afrikanska Unionens fredsbevarande styrka i RCA, MISCA, och uppmanade generalsekreteraren Ban Ki-Moon att undersöka möjligheterna att stötta denna insats.

Det är Frankrike, under ledning av utrikesminister Laurent Fabius, som varit drivande i att FN:s säkerhetsråd ska ta upp frågan om CAR igen. Bara några dagar efter att resolutionen antagits besökte Fabius Bangui för att bland annat träffa Djotodia. Under sitt besök talade han om att skicka fler franska trupper för att genom FN stötta MISCA. Beskedet togs emot med glädje av många i Bangui, men helt okontroversiellt är det inte. Frankrike har en lång historia av inblandning i CAR:s konflikter, och som en fransk diplomat i Bangui uttryckte det så har denna inblandning inte alltid varit “helt lysande”. Att arbeta genom FN och MISCA kan vara ett bra steg för att inte bli för personligt inblandade.

Men hur ser det då ut i ett mer lokalt perspektiv? Är CAR verkligen på väg mot en explosion av religiöst våld? Är behovet av en fredsbevarande styrka större nu än tidigare på grund av de senaste veckornas händelser? Det enkla svaret på det är att jag inte vet. Det är helt klart så att övergrepp har begåtts och fortfarande begås, och det finns självklart ett behov av att få ett slut på dessa våldsamheter. Men samtidigt hör vi från många platser i landet, som inte är direkt drabbade av våldet, att det faktiskt är ganska lungt och att mycket har börjat fungera igen. De flesta skolor har i alla fall försökt att komma igång efter sommaren. Bilar kan köra på vägarna, både i Bangui och i många övriga delar av landet, utan att bli beslagtagna eller förstörda. Många utlänningar har kommit tillbaka. I Bangui jobbar vi med att starta upp säsongen. Vi rör oss i stan (ja, inte jag eftersom jag är i Sverige, men de som är där…). Det går att träffa tjänstemän på deras kontor och få papper gjorda. Och det finns elektricitet dygnet runt, med bara enstaka strömavbrott. Inte, som tidigare, strömavbrott mellan 18 och 24 (eller ännu längre) varje natt. Bara en sån sak…

Några artiklar i Jeune Afrique om FN-resolutionen och Fabius besök i Bangui:

http://www.jeuneafrique.com/Article/ARTJAWEB20131014082229/diplomatie-bangui-centrafrique-rcaen-visite-a-bangui-laurent-fabius-annonce-l-envoi-de-troupes-francaises-d-ici-la-fin-2013.html

http://www.jeuneafrique.com/Article/ARTJAWEB20131010184036/onu-ua-bangui-francois-bozizecentrafrique-vote-d-une-resolution-a-l-onu-fabius-a-bangui-dimanche.html

Alldeles nyss skrev jag att jag har avvecklat mitt arbete i vårt safariföretag CAWA för att satsa på att studera. Det var sant. Men om någon till äventyrs trodde att jag kunde nöja mig med att “bara” plugga på heltid och vara mamma så kände ni mig inte tillräckligt väl. (Och jag måste nu få tillägga på en gång, för er som undrar, att våra älskade barn inte behöver spendera hela sin vakna tid på dagis – det finns tid över för familjen och vi tar vara på stunderna tillsammans, läser böcker, sparkar i höstlöv, bakar sockerkakor och har det bra!)

Jag nämnde i ett tidigare inlägg vår nya NGO Chinko Project, och att jag har förmånen att få utveckla vårt arbete med lokalbefolkningen. (Jag antar att ni ser sambandet i min nya inriktning: studier i fred och utveckling och arbete med utvecklingsfrågor i ett konfliktdrabbat land..) Jag har också nämnt Chinko Projects skolinsamling, som kan ses som en fortsättning på insamlingen vi gjorde förra året. Nu finns det  ett informationsmaterial om denna insamling: ett brev på svenska med svenska inbetalningsuppgifter, och ett på engelska med internationella inbetalningsuppgifter. Titta gärna på det och sprid!

Help the children in the Chinko area to get back to school english

Hjälp barnen i östra CAR att få gå i skolan

Det är mycket just nu. Inte bara för mig verkar det som, de flesta omkring mig verkar ha fullt upp såhär i början av hösten när allt startar upp igen. Jag har därför inte hunnit skriva så mycket och gör det inte nu heller. Men jag måste i alla fall nämna en viktig nyhet som jag hört om i helgen. I fredags gjorde president Michel Djotodia i CAR ett ganska drastiskt drag på den centralafrikanska spelplanen och upplöste Seleka, den koalition av rebellgrupper som tog honom själv till makten.

Anledning till upplösningen ska ha varit att Seleka gjort sig skyldig till så mycket plundring och övergrepp att de utgör ett hot i sig. Så långt är det sant. Frågan är bara hur mycket man kan lösa genom att upplösa gruppen. Å ena sidan blir det inte längre legitimt att verka i Selekas namn, vilket borde kunna ha en positiv effekt. Men samtidigt måste man komma ihåg att det bara är grupperingen som sådan som blir upplöst. Alla beväpnade före detta rebeller finns kvar och kommer med största sannolikhet inte att lägga ner vapnen bara för att deras grupp inte längre är legitim.

Grannländerna har uttryckt oro över det inträffade, vilket man kan läsa om på RFI. På Journal de Bangui går det också att läsa lite mer om vad som hänt.

Jag skriver mer senare. Ville som sagt bara nämna denna viktiga nyhet.

De senaste dagarna har det kommit rapporter om strider i och runt Bossangoa i nordvästra CAR. Under söndagen och måndagen uppges minst 60 personer ha dödats i sammandrabbningar mellan Bozizé-anhängare och Selekatrupper.

Ex-presidenten Francois Bozizé befinner sig för tillfället i Frankrike, och genom sin talesman tar han på sig ansvaret för attackerna. Syftet ska vara att ta tillbaka makten i landet, eftersom han fortfarande anser sig vara CAR’s rättmätige ledare, som är vald av folket för en mandatperiod som sträcker sig fram till 2016.

Att Bozizé skulle ha tillräckligt med stöd för att verkligen utgöra ett hot mot den nya regimen tycks ytterst osannolikt. Vad som är oroande i de senaste dagarnas stridigheter är dock att de på nytt aktualiserat frågan om religionsmotsättningar. Bozizé-anhängarna i och runt Bossangoa ska enligt uppgift ha attackerat den muslimska befolkningen, och Seleka ska i sin tur ha vänt sin vrede mot kristna.

Ledningen i Bangui säger sig se mycket allvarligt på det inträffade, och Djotodia har idag avskedat sin arméchef för att han inte lyckats upprätthålla säkerheten i landet. (Detta avskedande kan dock också ha och göra med att arméchefen tidigare stått mycket nära Bozizé, och detta kanske var ett bra tillfälle för Djotodia att göra sig av med honom.)

Att stridigheter utrbryter i just Bossangoa är i och för sig inte helt oväntat. Om det skulle hända någonstans så var detta ett troligt område. Dels för att det är Bozizés hemstad, men också för att området länge varit ganska oroligt. Det är inte första gången vi hör om stridigheter från Bossangoa och nordvästra CAR. Detta gör självklart inte problemet mindre, men det kan tyda på att det i alla fall inte är en alldeles ny utveckling av konflikten. Det vi innerligt får hoppas är att oenigheten mellan kristna och muslimer inte sprider sig.

Härom dagen fick jag en fråga, med anledning av mitt inlägg om vad man kan göra för människorna i CAR, om SOS barnbyar. Denna organisation driver, som ni kanske vet, sedan ganska många år tillbaka en svenskfinansierad barnby i  Bouar i nordvästra CAR, och en andra by var på väg att byggas i Bossangoa. Hur det går med det bygget har jag funderat på, och jag tänkte att jag ska ta och försöka ta reda på det. Jag ska också se om jag kan få fram någon mer information om hur barnbyn i Bouar fungerar, och om det är en bra organisation att ge pengar till. Spontant tänker jag att det är det, jag har besökt en SOS barnby i Bangui för många år sedan, som verkade fungera mycket bra. Men som sagt, jag ska försöka kolla och återkommer med mer info.

Det var allt för nu. Lite länkar om stridigheterna i Bossangoa:

http://www.journaldebangui.com/article.php?aid=5251

http://www.rfi.fr/afrique/20130910-centrafrique-le-chef-etat-major-limoge-suite-violences-nord-ouest

http://www.rfi.fr/afrique/20130908-centrafrique-villages-autour-bossangoa-sous-controle-hommes-armes-pro-bozize