Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag
-
Kriget i barnboken och i verkligheten
Jag skriver och skriver på min c-uppsats. Idag är inte sista dagen innan inlämning, men däremot sista dagen som jag kan sitta här i mitt kontor i fred, medan barnen är i skolan. I eftermiddag börjar jullovet. Det har vi längtat efter, även om lov för skolbarn inte alltid innebär vila och lugn för föräldrar.
Uppsatsen börjar i alla fall likna något. Det mesta är gjort nu. Men ju mer jag jobbar, desto mer saker kommer jag på som skulle vara intressant att undersöka närmare. Just nu får jag anstränga mig för att inte uppslukas av krigsskildringar, från de barnböcker som jag undersöker och från verklighetens RCA. Jag har fått tillgång till en film som är inspelad en bit norr om Gamboula, där människor berättar om hur svårt livet var när de hade flytt ut i skogen och levde där medan rebellerna härjade som värst. Hur det inte fanns någon mat, hur människor dog av svält och sjukdomar.
-
Traditionell medicin, magi och mission
I mina två föregående inlägg (här och här) har jag berört detta med traditionell medicin och magi i Centralafrika. Det här är något som jag funderat mycket på genom åren. Dels för att det oförklarliga fascinerar mig, eller kanske framför allt människors förhållande till det oförklarliga. Men också för att det är något som många gånger kommit så nära min egen vardag. Jag är verkligen ingen förespråkare av alternativ läkekonst, inte heller är jag vidskeplig, och jag brukar inte ägna mig åt några magiska ritualer. Men under de år jag bodde i RCA var det ofta påtagligt att människors tro på det övernaturliga faktiskt påverkade både deras privatliv och deras arbetsliv – och därmed kom även jag i kontakt med det.
-
Vad uttrycker människors kroppar?
För nästan två år sedan gjorde jag och min syster Elise en resa till RCA. Gamla läsare minns den säkert. Nya läsare kan läsa mer här. Varje dag under resan hade vi ett specifikt tema som vi ville tänka på lite extra, och varje kväll spelade vi in en liten ljuddagbok utifrån detta tema. Tanken för min del var att så småningom göra ett blogginlägg för varje tema, men jag tänkte också att jag skulle låta det ta sin tid. Det har det verkligen också gjort, och ni kanske helt har glömt bort det – eller trott att jag glömt bort det i alla fall. Men här kommer en text om ett nytt tema, som också är kopplat till förra veckans skönlitterära text, Ouango på andra sidan vägen. Det handlar alltså, som ni ser i rubriken, om frågan: Vad uttrycker människors kroppar?
-
Talimbi – en novell
Talimbi [talimbi] krokodilman. centralafrikanskt mytologiskt väsen, anses ofta bära skulden vid drunkning.
Eldskenet flackar i natten, lyser upp åhörarnas ansikten. Den gamle mannen lutar armbågarna mot knäna.
”Det var tidigt på eftermiddagen som de tog honom.”
Rösten är låg. De andra riktar blicken mot honom för att inte gå miste om något.
”Han var på väg hem från fältet med sina två bröder. Bröderna blev rädda. De öppnade inte munnen. Men Mago gjorde våldsamt motstånd. De fick binda hans armar med rep.
De förde dem till sitt läger i skogen, alldeles intill Kotto-floden. Där uppmanades de att gå med i rörelsen. De skulle få vapen och rätt att plundra för egen vinning. De två bröderna vågade bara nicka. Men Mago var annorlunda. Han sa att han inte kunde bli en av dem. Han bad dem att släppa honom.
Då tog de honom åt sidan. De sa att de förstod att han inte var som de andra. Att han ville något mer. Vad önskade han?
Han sa att han ville studera.
De lovade honom en plats på en av de stora skolorna i huvudstaden. De hade kontakter, det kunde ordnas. Allt han behövde göra var att slåss med dem först.
Vore det inte för kriget skulle han redan studerat, sa han till dem.
De sa att kriget inte berodde på dem. De kämpade bara för frihet.
Det ändrade ingenting, sa han. Han ville ändå inte slåss.
Då sa de att kriget är en bra skola för livet. Att ingen man har blivit man förrän han dödat en annan människa. -
Vad uttrycker kvinnorna?
Tillbaka till RCA-resan. Det finns ju många teman kvar i vår lista som jag ännu inte skrivit om, men däremot gått och funderat på. Just detta med vad kvinnorna uttrycker har jag tänkt en hel del kring, och försökt bestämma mig från vilket håll jag vill närma mig det. Å ena sida är alla kvinnor vi träffat individer, och det är som individer som jag vill att de ska få komma till uttryck. Alltför ofta klumpas afrikanska kvinnor ihop och blir ”den afrikanska kvinnan”. En sorts urbild. Och här finns det stor risk att falla för stereotypen, att se vad vi förväntar oss att se och förmedla det. I verkligheten finns det ju så många olika afrikanska kvinnor. Unga och gamla. Fattiga och rika. Yrkesarbetande och jordbrukare. Sådana som har gått i skolan och sådana som inte har. Sådana som har barn och sådana som lever utan egna barn.
Men trots alla dessa individuella olikheter vill jag ändå ta avstamp i något gemensamt. Kanske inte i första hand för att det är något som tydligt definierar alla kvinnor vi träffade, utan snarare för att det var ett mönster vi såg och reagerade på, både jag och Elise. När vi satt en av våra kvällar i Gamboula och spelade in vår ljuddagbok formulerade vi det hela så här: De män vi mötte pratade om sina egna drömmar och om vad som hindrade dem från att uppnå dessa. De kvinnor vi mötte hade också drömmar och framtidsvisioner, men de var i mycket högre grad fokuserade kring nästa generation. Kring barnen. ”För min egen del tror jag inte att livet kommer förändras så mycket, vare sig till det bättre eller det sämre”, sa en kvinna vi pratade med. ”Men jag vill att mina barn ska få större möjligheter. Jag vill att de ska få studera och resa och få fler perspektiv på världen.”
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?
För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.
Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar.
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Resor, Utveckling, bistånd och fredsfrågor
Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken
Sedan jag skrev sist har vi rest mycket. På fredag morgon startade vi från Yaounde redan klockan tre, efter en alldeles för kort natt där sömnen ständigt stördes av en gällt skällande hund. Till en början gick bilresan bra, men ungefär samtidigt som asfalten tog slut och vi körde in på grusvägarna började problemen. Det visade sig att bilen inte hade papper på att den var besiktigad. Detta, i kombination med korrupta gendarmer (typ poliser) i vägspärrarna och en chaufför som inte var någon fena på att ”negociera” (förhandla), gjorde att vår förvissning om att säkert hinna till gränsen innan kvällen snart byttes mot tvivel. Det ska sägas på en gång att det givetvis inte är rätt att köra med en bil som inte är besiktigad, och inte heller att muta sig förbi vägspärrar. Men bilen var en hyrbil med chaufför inkluderat, en bil som brukade köra passagerare den här vägen, och vi tog för givet att den hade alla papper i ordning. Och gendarmerna vid vägspärrarna var helt uppenbart inte i första hand ute efter att upprätthålla lag och ordning, utan såg sin chans att tjäna lite extra pengar på vår förseelse.
-
Marken uttrycker ett överflöd, men kanske är det bara yta.
Vad uttrycker marken, är temat under dagen då vi reser mellan Yaounde och Gamboula. Och med femton restimmar har vi god tid att studera just marken, och det slår mig att det går att läsa ut mycket av den. Om jag tittar på vägen kan jag se hur både vädret och trafiken har varit den närmaste tiden. Är det torrt? Lerigt? Är vägen sönderkörd? Vilken typ av trafik är vanligast?
Det som mina tankar kommer att kretsa mest kring är dock växtligheten. Så här vid ekvatorn finns en enorm frodighet. Det är täta buskage och höga träd, stora blad och passager med vackra blommor. ”Man sticker ner en pinne i jorden och så växer det”, brukade de vuxna säga om växtkraften i RCA när jag var barn. Och det är sant.
Men är det verkligen hela sanningen? Eller är det en fasad?
-
Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?
Längs vägen i Kamerun får vi flera gånger frågan vart vi är på väg. När vi svarar att vi ska till RCA blir följdfrågan alltid: ”Vad ska ni där och göra? Det är ju farligt. Centralafrikaner är ju rebeller.”
Jag kan förstå att en sådan fråga ställs av svenskar, som bara hört om RCA på nyheterna och som inte vet något annat om landet än att det en gång hade en kejsare med storhetsvansinne, och att det under de senaste åren varit svårt drabbat av konflikt. Men när människor från grannlandet, till och med de som bara bor några mil från gränsen, också hävdar att RCA är jättefarligt, vad ska jag tänka då?
-
Det är svårt att packa till en RCA-resa.
Jag skrev lite om detta på Instagram igår, men tänkte utveckla det hela lite på bloggen. De två senaste gångerna jag rest till Afrika (då till Kenya och Benin) har jag varit lite fascinerad över hur väldigt enkelt det varit att packa. Och även om jag inte helt trott på det själv, har jag sagt mig att jag har blivit bättre på det där med packning den senaste tiden. Men egentligen har jag ju vetat det hela tiden: det svåra har aldrig varit packandet i sig. Det svåra har varit vad som ska tas med på just en RCA-resa.
När jag reser till RCA är det nämligen så att de tillåtna 46 kilona som ingår i flygbiljetten aldrig tycks räcka till. Det finns så mycket jag vill fylla dem med att det känns som jag bara börjat när väskorna redan är fyllda till gränsen. Och i ärlighetens namn är det inte bara jag som vill fylla väskorna. Andra vill också göra det åt mig.