Början på min CAR-vecka (bloggutmaningen)

Jag skrev ju några dagar innan jag åkte från Brazzaville att nästa veckas bloggutmaning är ett inlägg om dagen med fokus på CAR. Och nu är det “nästa vecka” och dags att börja. Som jag borde vetat är denna “nästa vecka” också full av en massa sådant som veckor brukar kunna bli fulla av när man kommer tillbaka hem efter att ha varit borta en tid och allt ska dra igång igen. Idag var det tack och lov studiedag i skolan, så vi fick lite välbehövlig sovmorgon men har sedan hunnit med att packa upp (nåja… nästan i alla fall), tvätta, fylla på lite i kylen, betala räkningar, träffa vänner och slänga ut julgranen, som inte bara barrade utan även synbart slokade med grenarna. På kvällen var vi inne i stan, och jag och Axel var på Betelkyrkans musiklekis som han ska gå på en kväll i veckan den här terminen.

Så med barnen hemma och en hel del att få i ordning på, så blir det inte så mycket tid över och ni får därför ursäkta om dagens CAR-inlägg blir lite klent. Men sett från den ljusa sidan kan det ju bara bli bättre då.

Vad jag gått och funderat lite på är något som vår matgäst i Mbomo, läkaren som arbetat under många år i CAR, sa när han berättade om landet och det centralafrikanska folket. Nu tycker jag egentligen inte att man kan tillskriva en hel nation samma egenskaper och säga att “centralafrikaner är fredliga” eller att “svenskar är noggranna”, för det är ju inte så att en nationalitet automatiskt kommer med vissa oföränderliga egenskaper. Men det kan ju ändå finnas tendenser hos en befolkning att vara på ett visst sätt. Vissa beteenden som ses som önskvärda eller “normala” kan få stor genomslagskraft och kan på det sättet på något vis ändå komma att känneteckna människor av en viss nationell tillhörighet.

Så här sa läkaren: “Centralafrikaner är så anpassningsbara. De finner sig i sin situation. De kan klara sig med väldigt lite utan att klaga. De kan kanga be.”

Att “kanga be” betyder bokstavligen att stänga hjärtat, men är ett uttryck för att stå ut eller att anpassa sig till en kanske obekväm situation utan att göra något väsen av det. Och jag tror att det ligger något i läkarens ord. Att kunna “kanga be” är en högt prisad mänsklig egenskap i CAR. Att nöja sig med vad man har trots en svår ekonomisk situation. Att inte bli arg om man blir förtryckt, hånad, eller illa behandlad. Att inte göra någon grej av att tjuvar brutit sig in i ens hus och stulit allt av värde men att polisen inte kan göra något åt det.

Och ibland är det bra att “stänga sitt hjärta”. Ibland är det just vad som behövs för att man ska klara sig helskinnad genom en svår situation. Men att bara stå ut och anpassa sig kan också vara förödande. Förödande för att ett tyst accepterande mycket sällan leder till förbättringar. Om inga krav ställs från befolkningens sida på en effektiv statsapparat, på ett pålitligt och rättvist rättssystem och på ekonomisk utveckling för hela landet, vem ska då ställa dessa krav i deras ställe?