Bokläsning

Igår blev en rätt så lugn dag. Vi hade räknat med att det skulle vara en vanlig arbetsdag, men det var tydligen bestämt på nationell nivå att klämdagen skulle vara en ledig dag. Inga undantag.

Det blev lite oväntat stiltje. Eftersom Theo och Axel var lite krassliga tillbringade jag största delen av dagen hemma i huset med dem. Vi bakade banankaka på några av våra nästan övermogna bananer, och sen åt vi upp alltihop. Sedan fastnade jag lite i boken som jag håller på och läser. Americanah av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker om att läsa böcker om Afrika, av afrikaner. Ibland fantiserar jag om att kunna dela dessa läsupplevelser med mina bästa vänner i CAR. Jag tänker mig att samtalen om böckerna skulle bli annorlunda än när jag pratar med svenska vänner, man ser så olika saker. Och jag känner mig rik som själv har båda perspektiven. (Även om mitt afrikanska perspektiv självklart fortfarande är ur en vit människas ögon.)

Men nu är mina närmaste centralafrikanska vänner personer som knappt gått färdigt grundskolan. De är intelligenta och vi har mycket att prata om, men att läsa en skönlitterär bok på 600 sidor tillsammans känns rätt så ouppnåeligt. Utifrån deras perspektiv är jag mycket välutbildad, och rik. Tillräckligt för att höra till landets överklass. Det blir lite av en krock, när jag själv känner mig rätt mycket som en lantis och mycket mer hemma i små samhällen på landsbygden än bland gräddan i huvudstäderna. Jag tycker att jag lärt mig att hantera detta glapp rätt så bra. Mina vänner i CAR är verkligen vänner, vi har mycket gemensamt även om det också finns saker som vi aldrig kan dela. Men ibland tänker jag att jag kanske skulle känna mig ännu mer hemma tillsammans med den afrikanska medelklass som inte riktigt finns i CAR. Afrikaner som är högskoleutbildade och som inte behöver räkna pengarna innan de köper en bit kött eller ett nytt klädesplagg, men som inte lever det där flådiga överklasslivet med privatchaufförer och välklädda barn som går på landets finaste skolor.