-
7 miljoner steg längs Nilen är inte nog
Efter att ha ramlat över en kort artikel som en vän delade på Facebook har jag ägnat några kvällar åt att titta på en dokumentär som ligger ute på UR Play: 7 miljoner steg längs Nilen. I fyra 45-minutersavsnitt skildras hur brittiske Levison Wood, som ”den första människan någonsin” vandrar från Nilens källa i Rwanda till dess utlopp i Medelhavet i Egypten.
Enligt artikeln som min vän delade skulle dokumentären ge en ”onyanserad och kolonial bild”, och eftersom jag själv är intresserad av den här sortens frågor kunde jag inte låta bli att titta för att se om jag höll med. Och jag försökte vara positiv. Jag hade förväntat mig vissa tråkiga stereotypa bilder av Afrika, men dokumentären ligger ändå ute på UR. Det kunde väl ändå inte vara SÅ illa?
-
Mental vaccination mot vardagsstress
Fredag kväll, nästan natt. Denna fantastiska stund på veckan när lugnet får lägga sig. Barnen har somnat. Diskmaskinen surrar tyst i rummet bredvid. Mörkret har svartnat utanför fönstren och framför ligger två lediga dagar. Jag sitter i soffan och dricker te och försöker låta bli skålen med överblivet godis på bordet. Inte för att jag är så mån att undvika socker, utan för att jag nyss svalt den sista av tre kapslar oralt tyfoidvaccin. Små försvagade salmonellabakterier guppar omkring i min mage och behöver vara ostörda några timmar för att bygga upp mitt immunförsvar. Så jag dricker te och njuter av tystnaden.
Det är höst nu. Oundvikligen är det så. Än kan vi hoppas på fina, varma dagar innan mörkret sänker sig alltmer, men höst är det, och med det har allt startat igång. Allt det som vi försökte vila från under några intensiva sommarveckor. Nu är den här igen, vardagen med sitt pussel på lite för avancerad nivå. Tidiga fritidsmorgnar, skoldagar, tågpendling, kontorstimmar, hämtningskrångel, matlagningsstress, ovikta tvätthögar och snabb godnattläsging innan klockan blir alltför mycket. Det är som det brukar vara.
-
Översikt över bloggens utveckling
I någon mån har ämnena på den här bloggen varit konstanta över tiden. Jag har ständigt återkommit till ämnen som vardagen i Centralafrikanska Republiken, utvecklingsfrågor, problemet med stereotypa beskrivningar av Afrika… Men det går ändå att se några tydliga trender över tid. Här är en översikt över bloggens (och min) utveckling sedan starten:
Bloggens perioder
2009-2010: Jag och min dåvarande man Erik driver ett safariföretag, CAWA, i Centralafrikanska Republiken (CAR), och jag bloggar framför allt om vår vardag där, och saker som händer omkring oss. Bloggen heter först Safari, och får efter en tid underrubriken Hemifrån och hem.
2011-2014: I april 2011 får jag hastigt flytta till Sverige då vår äldsta pojke insjuknar i en autoimmun sjukdom. Under åren som följer pendlar vi fram och tillbaka mellan Sverige och CAR. Under en del av denna tid studerar jag också Fred och Konflikt vid Uppsala universitet, och på bloggen blir det mycket fokus på den konflikt som samtidigt utvecklas i CAR.
2015-2020: Vi avslutar vårt safariföretag, och jag har därmed inte längre någon direkt arbetsmässig koppling till CAR. Jag och Erik går isär och jag blir bofast i Sverige, tillsammans med våra två barn. Jag studerar litteratur och kreativt skrivande, vilket så småningom syns på bloggen i form av bokrecensioner och annat läs- och skrivrelaterat material. Namnet Safari försvinner och bloggen får under en tid bara heta Hemifrån och hem, tills jag byter igen till det nuvarande namnet Made of stories.
2020-2022: Bloggen ligger i stort sett på is eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Det känns svårt att hitta en vettig vinkel och jag hittar andra former för att ändå få skriva.
2023: Efter att ha fått två böcker utgivna gör jag om min domän till en författarsida. Bloggen får leva kvar som en del av den.
Bloggens innehåll
Från början handlade bloggen om mitt liv som safariarrangör i Centralafrikanska Republiken, med den uttalade målsättningen att visa att detta liv inte var mer speciellt eller exotiskt än något annat. Jag ville berätta om vardagen, om människorna, om sådant som bara var en självklar del av livet för mig och för dem jag mötte. Sedan dess har inriktningen på skrivandet skiftat. Jag har skrivit om kulturmöten och krockar, om rasism och bilden av “den andre”. Jag har kritiserat den ensidiga rapporteringen i media i samband med stadskuppen och efterföljande inbördeskrig i Centralafrikanska Republiken under 2013 och framåt. Och jag har reflekterat kring saker som korruption, utbildning, språkbruk och de olika möjligheter som vi människor har att utforma våra liv utifrån våra sociala sammanhang.
-
Färdig med import av gamla inlägg!
Nu är jag klar! Nu finns allt mitt bloggande för första gången sedan 2011 samlat i en och samma blogg. Det känns kul! Och ni som prenumererar och har fått hundratals mejl om nya inlägg som visar sig vara från 2009: nu blir det inget mer sånt. Nu kommer bara nya inlägg.
-
soft magic. Poesi av Upile Chisala
I februari skulle jag, enligt årets bokutmaning, läsa poesi utgiven efter 2010. Jag letade länge utan att hitta något. Det finns mycket afrikansk poesi för barn och ungdomar i form av sånger och ramsor, men väldigt lite av detta är skrivet efter 2010, och väldigt lite går att hitta i böcker. (Jag har skrivit om det här.) Men så hittade jag den här boken.Författaren Upile Chisala kommer från Malawi, men bor nu i Baltimore. Hon är född 1994, och boken är utgiven 2015, när hon var 21 år. Kanske kan den inte riktigt klassas som barn- och ungdomslitteratur, men gränsen mellan böcker för ungdom och vuxen är rätt flytande, och jag tycker nog att den här skulle kunna platsa bland andra poesiböcker för ungdomar och unga vuxna.
-
Omvänd rasism?
Som ni kanske märkt håller jag på och flyttar över inlägg från mina tidigare bloggar till denna. Det är en lång process, som tar extra tid för att jag fastnar på vart och vartannat inlägg och funderar på om jag vill ha med dem eller inte. Om jag tycker att det är relevant. Om jag kan stå för det. Ett av dessa inlägg var ett som jag skrev för ganska precis två år sedan, med rubriken En massa människor och en vit. Det hade pratats en massa i medier och sociala medier om rasism, i samband med att ordet negerbollar försvann ur SAOL, och jag hade funderat en hel del på detta med omvänd rasism. Alltså: svartas rasism mot vita. Min slutsats då var att det, åtminstone i delar av Afrika, finns rasistiska strukturer som spelar till de vitas nackdel. Att svartas diskriminering av vita inte på något sätt är jämförbart med vitas diskriminering av svarta, men att det ändå existerar.
Nu har jag tänkt i två år till. Och jag tycker fortfarande att detta är svårt att formulera. Idag skulle jag bestämt hävda att omvänd rasism inte existerar. Den betydelse som jag vill lägga i ordet rasism idag handlar specifikt om de strukturer som finns i samhället och som ger vita en fördel av att vara just vita. Dessa strukturer finns över hela världen, och som vit kan jag leva rätt ovetandes om dem, eftersom jag inte lägger märke till dem. Men vad jag lägger märke till eller inte har ingen stor betydelse i sammanhanget. Strukturerna finns, oavsett om jag uppfattar dem eller ej, och de placerar ständigt vita högst upp i den sociala rangordningen. Och inte minst: vi är alla en del av detta system, vare sig vi vill eller inte. Att vara helt opåverkad av det och aldrig bidra till att reproducera mönstret tror jag faktiskt är omöjligt.
-
Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper
Det är dags att presentera juni månads bok i barnboksutmaningen. Den här gången skulle jag läsa en bok som var skriven i jag-form, och jag valde en som jag fått tips om av en bloggläsare: Jafta och hans familj.Boken är skriven 1982 av sydafrikanske Hugh Lewin, och för den som är sugen på att läsa den finns den att låna, i alla fall på Örebro Stadsbibliotek, även om den står nere i arkivet (vilket tyder på att den inte lånas ut alltför ofta).
Jafta är en pojke i sexårsåldern som bor i en liten by med sin mamma och sina syskon. Jaftas pappa arbetar långt hemifrån och kommer bara hem ibland, men när han är hemma älskar Jafta att vara tillsammans med honom. I fyra korta kapitel, illustrerade med varma, uttrycksfulla bilder berättar Jafta först om sig själv, sedan om sin mamma, sin pappa, och slutligen om sin systers bröllop. I de två första kapitlen använder sig Jafta av bilder från naturen för att först beskriva sina egna känslor och sin personlighet, och därefter mammans dagliga arbete och kärlek till sina barn. Även kapitlet om pappan inleds på samma sätt, men efter några sidor går det över till en mer sammanhängande berättelse om hur pappan hjälpt Jafta och hans bror att bygga en koja. Denna berättarstil fortsätter in i sista kapitlet, det om systerns bröllop, som är noggrant redovisat i kronologisk ordning, om än fortfarande helt utifrån Jaftas perspektiv.
-
Importerar inlägg
Ni som prenumererar på inlägg… jag har kommit på att jag kan importera utvalt innehåll från min(a) tidigare blogg(ar). Så det kommer att komma upp ganska mycket gammalt nu här ett tag framöver. Ni får stå ut. Eller ta bort era prenumerationer ett tag om det blir för mycket. Sorry.
-
Är kamerunier fattigare än centralafrikaner?
För någon vecka sedan skrev SvD om flyktingkrisen i CAR, och om de flyktingar som fortfarande befinner sig i flyktingläger i Kamerun. (Läs artiklarna här och här.) 278 000 centralafrikanska flyktingar ska enligt uppgift finnas i Kamerun. Några av dem känner jag personligen, och har arbetat tillsammans med. Det är en konstig känsla. När jag var där för drygt två år sedan pratade de om en del av de problemen som omnämns i SvD:s två artiklar, bland annat detta med svårigheten att få fram ved att elda med. Därför är det roligt att läsa om att man faktiskt hittat ett sätt att lösa bränsleproblemet, genom att tillverka briketter av lera och sågspån. Men tråkigt att det finns så lite pengar att hjälpa centralafrikanska flyktingar att detta projekt riskerar att försvinna. Det verkar som att det här problemet ständigt återkommer. Det är flera år sedan nu som Läkare utan gränser flaggade för att CAR var en av världens mest okända humanitära kriser. Sedan dess är det inte mycket som har ändrats. Nu pratar Norska flyktinghjelpen om ”Världens mest bortglömda flyktingkris”. Hur svårt ska det vara att sätta ett land på kartan?!
-
En liten återerövring av skrivandet om CAR
I helgen som gick var jag på en träff med ett 50-tal personer som arbetat för Örebromissionen/Evangeliska frikyrkan i Centralafrikanska Republiken under årens lopp. Många av dem är sådana som jag lärde känna som barn, när jag bodde i landet tillsammans med min familj. Andra känner jag bara till namnet. Många är avsevärt mycket äldre än mig – jag hörde helt klart till de allra yngsta på samlingen. Men trots den stora åldersskillnaden har vi något gemensamt. Vi har alla bott i ett land som de flesta svenskar knappt hört talas om. Och har de hört talas om det så är det mest i negativa termer. Krig, konflikt, humanitär katastrof. Det är så CAR beskrivs idag. Och det är ju sant. Men landet är också mycket mer, och det är fint att få träffa människor som vet det. När vi satt och lyssnade på en av de personer som talade på träffen drömde jag mig bort lite och förflyttade i tanken alla dessa människor till en gudstjänstlokal i Berberati. Jag försökte se framför mig hur vi alla faktiskt skulle känna oss hemma även i den miljön. Det var en kittlande tanke.
På träffen var det flera av dem som jag (ännu) inte känner personligen som berättade att de läst min tidigare blogg, där jag försökte beskriva utvecklingen i CAR under konflikten som blossade upp 2013. Det är så klart väldigt roligt att höra att andra läst och uppskattat det jag skrivit. Och så tänkte jag att jag kanske ändå ska ta upp även det spåret igen. Skriva lite mer om CAR igen. Lite lagom.
Så jag började med att hämta lite fakta om CAR som jag hade på min förra blogg. Det hittar ni här.
