-
Talimbi – en novell
Talimbi [talimbi] krokodilman. centralafrikanskt mytologiskt väsen, anses ofta bära skulden vid drunkning.
Eldskenet flackar i natten, lyser upp åhörarnas ansikten. Den gamle mannen lutar armbågarna mot knäna.
”Det var tidigt på eftermiddagen som de tog honom.”
Rösten är låg. De andra riktar blicken mot honom för att inte gå miste om något.
”Han var på väg hem från fältet med sina två bröder. Bröderna blev rädda. De öppnade inte munnen. Men Mago gjorde våldsamt motstånd. De fick binda hans armar med rep.
De förde dem till sitt läger i skogen, alldeles intill Kotto-floden. Där uppmanades de att gå med i rörelsen. De skulle få vapen och rätt att plundra för egen vinning. De två bröderna vågade bara nicka. Men Mago var annorlunda. Han sa att han inte kunde bli en av dem. Han bad dem att släppa honom.
Då tog de honom åt sidan. De sa att de förstod att han inte var som de andra. Att han ville något mer. Vad önskade han?
Han sa att han ville studera.
De lovade honom en plats på en av de stora skolorna i huvudstaden. De hade kontakter, det kunde ordnas. Allt han behövde göra var att slåss med dem först.
Vore det inte för kriget skulle han redan studerat, sa han till dem.
De sa att kriget inte berodde på dem. De kämpade bara för frihet.
Det ändrade ingenting, sa han. Han ville ändå inte slåss.
Då sa de att kriget är en bra skola för livet. Att ingen man har blivit man förrän han dödat en annan människa. -
Vad uttrycker kvinnorna?
Tillbaka till RCA-resan. Det finns ju många teman kvar i vår lista som jag ännu inte skrivit om, men däremot gått och funderat på. Just detta med vad kvinnorna uttrycker har jag tänkt en hel del kring, och försökt bestämma mig från vilket håll jag vill närma mig det. Å ena sida är alla kvinnor vi träffat individer, och det är som individer som jag vill att de ska få komma till uttryck. Alltför ofta klumpas afrikanska kvinnor ihop och blir ”den afrikanska kvinnan”. En sorts urbild. Och här finns det stor risk att falla för stereotypen, att se vad vi förväntar oss att se och förmedla det. I verkligheten finns det ju så många olika afrikanska kvinnor. Unga och gamla. Fattiga och rika. Yrkesarbetande och jordbrukare. Sådana som har gått i skolan och sådana som inte har. Sådana som har barn och sådana som lever utan egna barn.
Men trots alla dessa individuella olikheter vill jag ändå ta avstamp i något gemensamt. Kanske inte i första hand för att det är något som tydligt definierar alla kvinnor vi träffade, utan snarare för att det var ett mönster vi såg och reagerade på, både jag och Elise. När vi satt en av våra kvällar i Gamboula och spelade in vår ljuddagbok formulerade vi det hela så här: De män vi mötte pratade om sina egna drömmar och om vad som hindrade dem från att uppnå dessa. De kvinnor vi mötte hade också drömmar och framtidsvisioner, men de var i mycket högre grad fokuserade kring nästa generation. Kring barnen. ”För min egen del tror jag inte att livet kommer förändras så mycket, vare sig till det bättre eller det sämre”, sa en kvinna vi pratade med. ”Men jag vill att mina barn ska få större möjligheter. Jag vill att de ska få studera och resa och få fler perspektiv på världen.” - Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
Vad fyller skämt för funktion i en konflikt?
För en vecka sedan var det RCA:s nationaldag. Den firas till minne av att landet, som då var en del av Franska Ekvatorialafrika, fick sitt nuvarande namn 1958. Ofta kallas nationaldagen för självständighetsdagen, men självständighet fick landet först i oktober 1960, nästan två år senare.
Nationaldagen brukar firas stort, och jag fick många hälsningar från centralafrikanska vänner, däribland katthälsningen här ovanför. Lite risk för att många av er lämnas utanför det roliga nu, eftersom den är på sango, men jag skrattade så jag grät första gången jag hörde den. Vännen som skickade den är muslim och bor sedan ett antal år i Kamerun. Ni som kan sango kan ha det i bakhuvudet medan ni klickar på filmen och lyssnar.
-
Vi kan prata om både rasism och diskriminering av vita, men vi behöver inte göra det samtidigt.
Efter gårdagens inlägg om makt och privilegier, och efter att ha funderat och läst mer, bland annat det här hos Lady Dahmer, vill jag lägga till ytterligare en tanke i min lilla serie om omvänd rasism:
Jag har redan slagit fast att omvänd rasism inte existerar. Rasism är ett helt system av förtryck grundat på hudfärg och på den kultur som förväntas höra ihop med hudfärgen. I det systemet är vita som grupp priviligierade. Sedan förekommer diskriminering mot vita, utfrysning av vita, dumförklarande av vita, osv, i vissa sammanhang. Men det är inte samma sak som rasism. Makten som jag skrev om igår, som jag som vit/västerlänning har i förhållande till andra människor i världen, den har jag tillgång till även om jag ibland blir dumförklarad och utfryst.
-
Temat ’Vad uttrycker blickar?’ ledde till en massa tankar om makt och privilegier.
Under den dag under RCA-resan då temat var ”vad uttrycker blickar?” funderade jag mycket över relationer. De blickar man ser är ju gärna dem som riktas mot en själv, och därför blev det, trots vår intention att inte fokusera på oss själva, en rätt självcentrerad dag. Jag tänkte mycket på hur människor uppfattar mig.
Det är stor skillnad att vistas på en plats där man ser ut som majoriteten av befolkningen, och att vara den som sticker ut och är annorlunda. I RCA är jag annorlunda. När okända människor tittar på mig där, skapar de sig en bild som – att döma av hur de sedan behandlar mig – bland annat innebär att jag är rik, att jag kommer från ett land långt bort med annorlunda livsstil, att jag inte kan språket och att jag känner mig lite otrygg i situationen. När jag sedan börjar prata på i stort sett flytande sango kan jag se i människors blickar hur de ändrar uppfattning om mig. Det är en njutning, det ska jag erkänna, att få bevisa att jag inte är så lost som de trott. Att få stå där och hävda att jag faktiskt hör till, att jag har bott i det här landet i nästan halva mitt liv.
-
Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön
Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ’Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
”Muoni manana!”, vilket betyder:
”Tjänare på er igen!”Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd. -
Yaounde och på väg hem.
Nu är vi tillbaka i Yaounde efter tio fina och intensiva dagar i Gamboula och Berberati. Vi har haft väldigt liten tillgång till Internet under resan. Ni som följer mig på Instagram har kunnat se lite bilder, men något bloggande har det inte blivit. Men jag har skrivit ändå, och kommer att lägga upp texter i efterhand, daterade de datum då jag skulle ha lagt upp dem. Så håll utkik längre ner i flödet.
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Resor, Utveckling, bistånd och fredsfrågor
Korruption längs vägarna i Kamerun och Centralafrikanska Republiken
Sedan jag skrev sist har vi rest mycket. På fredag morgon startade vi från Yaounde redan klockan tre, efter en alldeles för kort natt där sömnen ständigt stördes av en gällt skällande hund. Till en början gick bilresan bra, men ungefär samtidigt som asfalten tog slut och vi körde in på grusvägarna började problemen. Det visade sig att bilen inte hade papper på att den var besiktigad. Detta, i kombination med korrupta gendarmer (typ poliser) i vägspärrarna och en chaufför som inte var någon fena på att ”negociera” (förhandla), gjorde att vår förvissning om att säkert hinna till gränsen innan kvällen snart byttes mot tvivel. Det ska sägas på en gång att det givetvis inte är rätt att köra med en bil som inte är besiktigad, och inte heller att muta sig förbi vägspärrar. Men bilen var en hyrbil med chaufför inkluderat, en bil som brukade köra passagerare den här vägen, och vi tog för givet att den hade alla papper i ordning. Och gendarmerna vid vägspärrarna var helt uppenbart inte i första hand ute efter att upprätthålla lag och ordning, utan såg sin chans att tjäna lite extra pengar på vår förseelse.
-
Marken uttrycker ett överflöd, men kanske är det bara yta.
Vad uttrycker marken, är temat under dagen då vi reser mellan Yaounde och Gamboula. Och med femton restimmar har vi god tid att studera just marken, och det slår mig att det går att läsa ut mycket av den. Om jag tittar på vägen kan jag se hur både vädret och trafiken har varit den närmaste tiden. Är det torrt? Lerigt? Är vägen sönderkörd? Vilken typ av trafik är vanligast?
Det som mina tankar kommer att kretsa mest kring är dock växtligheten. Så här vid ekvatorn finns en enorm frodighet. Det är täta buskage och höga träd, stora blad och passager med vackra blommor. ”Man sticker ner en pinne i jorden och så växer det”, brukade de vuxna säga om växtkraften i RCA när jag var barn. Och det är sant.
Men är det verkligen hela sanningen? Eller är det en fasad?
-
Vad uttrycker nyheterna? Vilken bild förmedlar de av RCA?
Längs vägen i Kamerun får vi flera gånger frågan vart vi är på väg. När vi svarar att vi ska till RCA blir följdfrågan alltid: ”Vad ska ni där och göra? Det är ju farligt. Centralafrikaner är ju rebeller.”
Jag kan förstå att en sådan fråga ställs av svenskar, som bara hört om RCA på nyheterna och som inte vet något annat om landet än att det en gång hade en kejsare med storhetsvansinne, och att det under de senaste åren varit svårt drabbat av konflikt. Men när människor från grannlandet, till och med de som bara bor några mil från gränsen, också hävdar att RCA är jättefarligt, vad ska jag tänka då?
