-
Tevisdom för vilsna själar av Cecilie Östby
I maj 2017 skrev jag en recension av Cecilie Östbys debutroman Mistelbarn. För en tid sedan fick jag ytterligare en bok av samma författare i min hand, denna gång en novellsamling: Tevisdom för vilsna själar. Jag ska medge att det är ganska länge nu som boken har legat på mitt nattygsbord i väntan på att jag ska skriva något om den. När jag lagt mig och när jag stigit upp har jag sett den vita, rena framsidan där bokens titel står skriven på en lika vit te-etikett. En snygg design, som får en djupare innebörd efter att man läst samlingens titelnovell.
-
Examensintyg och publicerad uppsats
I fredags ramlade de äntligen in i mejlkorgen: först mitt examensbevis och strax därpå en bekräftelse på att min kandidatuppsats nu är publicerad och sökbar på DiVA. Nu har jag alltså en filosofie kandidatexamen med franska som huvudämne, och en uppsats med rubriken L’héritage de la négritude dans quatre livres pour la jeunesse de l’auteure centrafricaine Adrienne Yabouza (Arvet från negritude-rörelsen i fyra barnböcker av den centralafrikanska författaren Adrienne Yabouza). Jag känner mig så nöjd med mig själv! Uppsatsen är förstås lite svårtillgänglig för dem bland er som inte läser franska. Jag hade en idé om att översätta den till svenska för att fler skulle kunna läsa den, men inser att det kanske ändå inte är jättemånga som sätter sig och läser 25 sidor uppsatstext. Däremot kommer säkert en del av de saker jag skrivit om att dyka upp här på bloggen, som detta med krigsskildringar i barnlitteratur till exempel, som jag tidigare skrivit mycket kort om här.
-
Kriget i barnboken och i verkligheten
Jag skriver och skriver på min c-uppsats. Idag är inte sista dagen innan inlämning, men däremot sista dagen som jag kan sitta här i mitt kontor i fred, medan barnen är i skolan. I eftermiddag börjar jullovet. Det har vi längtat efter, även om lov för skolbarn inte alltid innebär vila och lugn för föräldrar.
Uppsatsen börjar i alla fall likna något. Det mesta är gjort nu. Men ju mer jag jobbar, desto mer saker kommer jag på som skulle vara intressant att undersöka närmare. Just nu får jag anstränga mig för att inte uppslukas av krigsskildringar, från de barnböcker som jag undersöker och från verklighetens RCA. Jag har fått tillgång till en film som är inspelad en bit norr om Gamboula, där människor berättar om hur svårt livet var när de hade flytt ut i skogen och levde där medan rebellerna härjade som värst. Hur det inte fanns någon mat, hur människor dog av svält och sjukdomar.
-
C-uppsats och centralafrikansk litteratur
Nu har det blivit en sån där paus igen. Tidigare stressade det mig, detta att jag inte lyckades hålla i och skriva regelbundet. Nu stör det mig mindre. Det finns annat som är viktigare ibland. Men när det dröjer så länge mellan gångerna är det ändå lite som att det blir stopp, som en propp som måste bort för att jag ska kunna få något ur mig igen. Den senaste månaden har jag flera gånger tänkt att jag bara ska dela med mig av något litet, något intressant som dykt upp i huvudet just då. Men då har det känts som att det är så mycket annat jag måste skriva först, och så har det inte blivit av. Därav detta inlägg. Jag måste bara rensa lite för att kunna få tillbaka någon sorts flöde.
-
Nygammal höst!
Så är jag äntligen här igen. För en dryg månad sedan flyttade vi från Örebro till Vintrosa, det lilla samhälle där jag vuxit upp (bortsett från de år då jag bodde i RCA förstås). Här har vi nu börjat finnas oss tillrätta i vårt nygamla hemma. Ja, för nygammalt är det verkligen, både för mig och för Adrian. Vi har flyttat in i min mormor och morfars gamla hus, som ligger på samma gata som Adrian växte upp på. Jag känner alltså till huset sedan innan, han kan omgivningarna som sig egen ficka. Vi trivs! Men vi har verkligen insett att en flytt tar mer tid än bara själva flytthelgen. Det står fortfarande flyttkartonger lite överallt.
-
Kwela Jamela – Afrikas drottning, av Niki Daly
En av uppgifterna i barnboksutmaningen var att läsa första delen i en serie. Jag vet inte riktigt om bilderböcker med samma huvudperson kan klassas som serie, men den här boken är så fin att jag måste få med den på något sätt, och då stoppar jag in den här. Kwela Jamela – Afrikas drottning är den första av fem böcker om Jamela, en tjej som bor med sin mamma och mormor i en stad i Sydafrika. De andra böckerna heter Kwela Jamela får en sång, Kwela Jamela och Julia, Kwela Jamela var är du? och Kwela Jamela fyller år.
-
Min bok ges ut på Kikkuli Förlag
Jag ska ge ut en bok!
Ni som följer mig på Instagram har redan sett det, att jag i förra veckan skrev på mitt första förlagsavtal. Det är Kikkuli Förlag som kommer att ge ut min barnbok om Yassi, och jag är så himla glad att jag tagit mig hit!
Som genom ett konstigt sammanträffande hade jag bara några veckor innan beskedet från Kikkuli lagt ut en annan bild i mitt Instagramflöde, på ett frankerat kuvert märkt ”Manus”. Att döma av dessa bilder har det alltså gått väldigt fort. Men som ni vet visar sociala medier sällan hela verkligheten. Därför tänkte jag att det kunde vara dags berätta lite mer om vägen fram till detta efterlängtade avtal.
-
Traditionell medicin, magi och mission
I mina två föregående inlägg (här och här) har jag berört detta med traditionell medicin och magi i Centralafrika. Det här är något som jag funderat mycket på genom åren. Dels för att det oförklarliga fascinerar mig, eller kanske framför allt människors förhållande till det oförklarliga. Men också för att det är något som många gånger kommit så nära min egen vardag. Jag är verkligen ingen förespråkare av alternativ läkekonst, inte heller är jag vidskeplig, och jag brukar inte ägna mig åt några magiska ritualer. Men under de år jag bodde i RCA var det ofta påtagligt att människors tro på det övernaturliga faktiskt påverkade både deras privatliv och deras arbetsliv – och därmed kom även jag i kontakt med det.
-
Vad uttrycker människors kroppar?
För nästan två år sedan gjorde jag och min syster Elise en resa till RCA. Gamla läsare minns den säkert. Nya läsare kan läsa mer här. Varje dag under resan hade vi ett specifikt tema som vi ville tänka på lite extra, och varje kväll spelade vi in en liten ljuddagbok utifrån detta tema. Tanken för min del var att så småningom göra ett blogginlägg för varje tema, men jag tänkte också att jag skulle låta det ta sin tid. Det har det verkligen också gjort, och ni kanske helt har glömt bort det – eller trott att jag glömt bort det i alla fall. Men här kommer en text om ett nytt tema, som också är kopplat till förra veckans skönlitterära text, Ouango på andra sidan vägen. Det handlar alltså, som ni ser i rubriken, om frågan: Vad uttrycker människors kroppar?
-
Ouango på andra sidan vägen
För några dagar sedan skrev jag om människor jag saknar och som inte finns kvar i livet. Den här texten är skriven till minne av ännu en sådan person. Det är inte en verklighetsskildring fullt ut, utan en fiktiv berättelse som kom till vid en övning i att göra miljöbeskrivningar under en kurs i kreativt skrivande. Men mycket är hämtat från verkligheten. God läsning.
Taxibilen, en gul Nissan Sunny i förhållandevis gott skick, kör så långt in mellan husen som det går. Framför ett rangligt staket av illa hopspikade bambupinnar, förstärkt med repstumpar här och var, måste den stanna och vi kliver ut på den röda jorden. Det har regnat. Marken är fuktig och vi får se noga efter var vi sätter fötterna för att undvika de fläckar av halkig lera som bildats runt alla små gropar och håligheter där regnvattnet samlats. Trots att det redan är sent på förmiddagen är luften sval och morgongrå. Solen har ännu inte brutit igenom molnen efter nattens regn. Fukten finns överallt, klibbar mot huden och ger en föraning om den kvalmiga hettan som kommer att smyga sig på framåt eftermiddagen. En svag lukt av rök och sur ved ligger över kvarteret. Någonstans i närheten gal en tupp.