På bloggen Vardagsrasismen läser jag idag om det så kallade mellanförskapet, som exempelvis adopterade kan känna när de hamnar mitt emellan två kulturer. Å ena sidan har de vuxit upp med svenska, vita föräldrar (om de nu är adopterade till Sverige) och är helt hemma i den svenska kulturen. Å andra sidan ser de ut som om de kommer från någon helt annanstans och blir ifrågasatta som svenskar.

I boken Third Culture Kid (1) finns detta diagram över olika sätt som en person kan förhålla sig till det omgivande samhället när det gäller främlingskap och utanförskap:

Det här är självklart förenklat, men du kan ändå tänka att du kan förhålla dig till ditt omgivande samhälle på fyra olika sätt:

• Är du en främling ser du både annorlunda ut och tänker annorlunda än majoriteten i samhället.
• Är du en dold invandrare ser du likadan ut som andra, men tänker annorlunda
• Är du adopterad ser du annorlunda ut och tänker likadant.
• Är du en spegelbild ser du likadan ut och tänker likadant.

Jag tror att det är i det övre högra och det nedre vänstra hörnet som problem kan uppstå. Där stämmer nämligen inte förväntningarna ihop med verkligheten. Du kanske förväntas vara som ”alla andra”, fast du har ett annat sätt att tänka. Eller så ser du annorlunda ut, fast du tänker och beter dig som alla andra.

När jag går på torget i CAR och folk ropar efter mig att jag är vit är det förstås jobbigt ibland. Men det finns också en frihet i att se annorlunda ut när man också beter sig lite udda titt som tätt. Det finns en större förståelse då för kulturella felsteg som man gör, oskrivna regler som man inte följer. Att vara en främling är ofta mindre jobbigt än att vara som en adopterad, att se annorlunda ut men känna att man hör till. Att för tusende gången få frågan varifrån man kommer, att få höra att man nog inte äter maniok ”för du är ju vit!” eller att folk pratar extra långsamt och tydligt så att man ska förstå.

Och i Sverige blir det tvärt om. Här finns det ingen som förväntar sig att jag är annorlunda. Det syns inte på mig att jag har en hel del afrikansk identitet inom mig. Och även om det är skönt ibland att kunna totalt smälta in, men det är också frustrerade och förvirrande för identiteten att det inte syns på mig vem jag verkligen är.

Idag känner jag mig väldigt hemma och som en del av samhället både i Sverige och i CAR. Men det är svårare att komma dit när utseendet inte matchar erfarenheten, det är det.

Fotnot:
1. Pollock, David C och Ruth E Van Reken (2001). Third Culture Kids. Nicholas Brealey Publishing

Jag och Honorine, som nu snart bott hos mig en månad, har båda rätt bra koll på varandras kulturer. Hon för att hon jobbat för svenskar i många år. Jag för att… ja, det där vet ni ju redan. Vi brukar därför navigera genom det mesta utan några större krockar. Men igår gick vi lite bet. Nej, det blev ingen jättekrock, men vi hade väldigt olika åsikt om vad som egentligen var mest artigt.

När hon kom hit från CAR hade hon med sig lite mat: jordnötter, sesamfrön och sånt. Mycket goda grejer, som jag helt enkelt stoppade i skafferiet. Sen har de blivit liggande, och jag har gått och haft en aning dåligt samvete för det där. Så till slut, igår, föreslog jag att vi skulle köpa koncentrerad mjölk och göra sesamkakor. Honorine blev förskräckt.

– Så att jag måste äta det som jag har gett bort till dig? frågade hon. Nej, det vill jag inte göra. Det där får du spara tills jag åkt hem!

Och så var jag tvungen att förklara att jag hade gått och tyckt att jag var oartig som lät hennes gåva ligga orörd i skafferiet.

– Inte alls, tyckte hon. Snarare tvärt om.

Och jag vet ju att det är så där i RCA, att man aldrig ska bjuda på något som en person haft med sig som present. Men ibland sitter det svenska djupt. Ibland är det svårt att ta in att det jag anser som självklart kan uppfattas på ett helt annat sätt av en annan person. Till och med av en av mina bästa vänner.

I sex dagar har de varit här nu, våra tre vänner från CAR. Sex intensiva dagar fulla av möten, studiebesök och nya upplevelser. Och jag är så imponerad av hur de hanterar situationen. Detta att komma till ett helt nytt sammanhang, där ingenting är som hemma. Alla tre har förvisso haft mycket kontakt med svenskar genom åren, och visste väl på något sätt vad de hade att vänta sig, men samtidigt är detta kvinnor som kommer från ett av världens fattigaste länder. Åtminstone om vi pratar om fattigdom i ekonomiska termer. De här tre kvinnorna är vana vid att laga sin mat och värma sitt vatten över öppen eld, inte ibland, utan varje dag. De är vana att stiga upp varenda morgon (om de inte har någon yngre släkting som kan göra jobbet åt dem) och blåsa liv i glöden från föregående kväll, för att slippa slösa på tändstickorna. Först när elden brinner kan de värma vatten att tvätta ansiktet med och sedan koka kaffe till sig själva och familjen.

Och så hamnar de här, i våra svenska kök, där vi vrider på en kran för att få varmvatten och trycker på en knapp för att få kaffe. Och de tar det med ro. Visst pratar vi om skillnaderna. Men det får vara som det är. Det är ljusår mellan våra olika vardagsliv, men det är inte det som vi fokuserar på under det här besöket. Vi kan mötas bortom dessa olikheter.

Och så känns det så skönt för mig, detta att få ta emot dessa kvinnor som gäster, istället för att själv vara gäst. I CAR blir jag så ofta uppassad och servad. Man bär mina väskor, man tvättar mina kläder, man bär fram kaffe på en bricka och bjuder mig att ta en extra bulle medan barnen bara får en halv. Jag får sällan bjuda igen, jag är ju gäst, och ibland är det alltför lätt att tolka den där gästfriheten som en rest från kolonialtiden, en tanke att vita människor ska passas upp på. Men så idag, när Honorine är på väg ut genom dörren för ännu ett besök, säger hon i förbigående att hon lagt en hög med smutstvätt på golvet i sitt rum. Om jag ändå ska tvätta kan jag väl ta med hennes kläder också? Och med ens vet jag att jag kommer att ha mycket lättare att ta emot hennes gästfrihet nästa gång jag besöker henne i Berberati.