• Litteratur och skrivande

    Vad är poesi? (I jakt på nästa bok i utmaningen)

    I februari ska jag, enligt tidigare nämnda bokutmaning, läsa poesi skriven efter 2010. För en svensk läsare är det inte så svårt att hitta något på detta tema, vi har verkligen en skatt av rim, ramsor, och fri vers. Men så var det ju det där med att mina böcker skulle ha Afrika-anknytning. Och se då blev det svårare. Sökandet har hittills tagit mig från egna bokhyllan (där det fanns en del gammalt men inget nytt) till google (utan något nämnvärt resultat), och vidare till ett telefonsamtal med en vän till en vän i Nairobi. Men några poesiböcker för barn har jag ännu inte hittat.
    ”Nej,” sa vännen som nyss ringt till Nairobi. ”Afrikanska barn ägnar sig inte åt poesi.”
    ”Fast de sjunger väl?” frågade jag, och blev med ens medveten om hur mycket jag själv faktiskt lärt mig uppskatta poesi just genom musiken.

    Som barn, och ganska långt upp i tonåren, hade jag svårt för poesi. Dikter var för mig mest förknippat med tråkiga diktböcker som vi skulle läsa högt ur i klassen – och sedan förklara vad dikten handlade om. Just det där att förklara och analysera var rena döden för mitt eventuella intresse för en dikt. Om jag någon gång fick en känsla, en tanke, inför någon formulering, så skulle den nödvändigtvis upp på bordet och dissekeras – och så var hela upplevelsen förstörd. Jag upplevde poesi som något högstämt och världsfrånvänt, något som ville vara finare än det faktiskt var, och jag var övertygad om att hur mycket jag själv än gillade att skriva så skulle jag aldrig ägna mig åt poesi.

    Men så var det det där med sångtexter. Under en svenskalektion på gymnasiet analyserade vi versmått och versfötter, när det plötsligt slog mig att det här ju var precis som att analysera musik. Och där landade det på något sätt hos mig, att poesi handlar om form och lek. Om takt och pauser och mellanrum. Om så mycket mer än bara ord. Så mycket mer än dikter i en ”Poesibok för Barn”.

    Och då tänker jag: Afrikanska barn ägnar sig visst åt poesi. De sjunger och de läser ramsor, de skämtar och leker med språket. Och om det nu inte finns några poesiböcker att få tag på (fast jag letar fortfarande) så får jag väl klara februariutmaningen på annat sätt.  Det kanske inte nödvändigtvis måste vara en bok. Jag får försöka hitta poesin där barnen använder den.

  • Litteratur och skrivande

    Tipsa mig om böcker!

    Under 2017 håller jag på med en liten utmaning. Det handlar om att läsa  barn- eller ungdomsböcker på olika teman för varje månad, enligt nedanstående lista. Jag har även gett mig själv den extra riktlinjen att böckerna ska ha Afrika-anknytning, allra helst vara skriven av en afrikansk författare men även annan anknytning går bra. Men jag inser att det är väldigt svårt att hitta böcker som passar in. Så tipsa mig gärna genom att lämna en kommentar, om ni har några förslag! Tack på förhand!

    Januari - en röd bok
    Februari - poesi skriven efter 2010
    Mars - en spänningsroman
    April - en bok skriven före 1960
    Maj - en bok skriven av en nu levande ALMA-pristagare
    Juni - en bok skriven i jagform
    Juli - en bok vars författare inte kommer från Europa
    Augusti - en bok med ett pronomen i titeln
    September - en Augustvinnare
    Oktober - en bok utgiven 2017
    November - del 1 i en serie
    December - en omläsning

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Litteratur och skrivande

    Tikki of the Game Park – starten på min litteraturutmaning 2017

    I början av januari dök en utmaning upp på Instagram som handlade om att läsa en barn- eller ungdomsbok på ett specifikt tema varje månad under 2017. Jag hakade på så klart. Och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att ge mig själv ännu lite mer riktlinjer. Förutom att följa månadens specifika tema ska böckerna jag väljer ha någon sorts koppling till Afrika.

    Jag är medveten om att det är mars och att detta startade i januari. Men bättre sent än aldrig säger jag, och presenterar härmed min januaribok:

    Tikki of the Game Park, av Z D Phiri.

     

    I boken, som är skriven på engelska och passar till åldrarna ca 6-9 år, får vi följa pojken Tikki som lever i en park någonstans i södra Afrika. Hans pappa arbetar som parkvakt och han själv tillbringar det mesta av sina dagar med att undersöka parken på egen hand och råkar ut för det ena äventyret efter det andra.

    Boken är ganska kort, 56 sidor, uppdelade på fem mer eller mindre fristående kapitel, som vart och ett är en egen liten historia i sig. Nicci Page har illustrerat med svartvita teckningar som finns på ungefär vartannat uppslag. Språket är enkelt och berättelserna är spännande och passar för högläsning. (Synd bara att mina barn ännu inte kan så mycket engelska att de hänger med.)

    Jag ska erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om författaren, Z David Phiri. Han är inte heller lätt att hitta information om, men av bokens baksidestext framgår att han är född 1939, och att han, förutom att han skrivit böcker, har varit forskare och lärare på University of Malawi. Nu bor han i Sydafrika, men vilken nationalitet han har och var han egentligen är född har jag inte kunnat hitta information om. Upplys mig gärna, den som vet!

    Tikki of the Game Park är välskriven och spännande, och känns genuin i sina beskrivningar av den afrikanska bushen och en pojkes äventyr där. Men jag blir nog ändå mest entusiastisk just över att det är en bok som är skriven i Afrika, om Afrika. De små berättelserna i sig är rätt vanliga äventyrsskildringar utan så mycket djup, och när jag läst ut den lämnar boken mig ganska oberörd. Jag hade jag gärna sett lite mer konflikt och utveckling. Det finns potential till detta, med Tikkis mamma som är orolig över att han ska springa runt på egen hand bland vilda djur. Med all rätt, i vissa fall. Men det hettar aldrig riktigt till, som det hade kunnat göra, och det gör att berättelsen känns lite platt.

    Sammanfattningsvis är jag ändå glad att ha läst den här boken, och letar nu vidare efter mer barnlitteratur med Afrika-anknytning.

    (Här finns en lista över alla böcker jag läst i år.)

     

  • Övrigt

    Jag har tänkt helt fel om tillfälliga uppehållstillstånd

    Idag väntas Sveriges regering rösta igenom ett lagförslag som gör det möjligt att ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Kritiken mot förslaget har varit massiv, och ett återkommande argument är att den nya lagen splittrar familjer.

    Jag ska erkänna att jag under en tid sett upprop om detta men tänkt att hallå, det kanske faktiskt inte är så tokigt i alla fall med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Vi står i en pressad situation (även om de som flyr självklart är ännu mer pressade) och vi måste hitta sätt att handskas med den. Oavsett om man är för eller mot flyktingmottagande är det uppenbart att vi just nu är en situation som inte är lätt att hantera och där det inte finns någon enkel lösning. Jag har försökt dra paralleller till hur man skulle kunna bete sig på ett privat plan. Jag skulle kunna låta en person i akut behov av bostad flytta in i ett rum hos mig, men jag skulle då se det som en tillfällig lösning och skulle redan från början sätta upp en tidsgräns, som hjälp för både mig och den inneboende att hitta en bättre lösning. Slutsats: Alltså är det rimligt att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd.

    Men någonting i det där har skavt. Det har känts som ett lite för enkelt argument i en tid då debatten alltför ofta blir förenklad. ”Invandrare” klumpas ihop till en problemgrupp. ”Svenska värderingar” presenteras som garanten för vår välfärd.

    Eller, å andra sidan, det nya lagförslaget beskrivs som något som splittrar familjer. Fasansfullt, jo, så klart. Ingen vill väl tänka sig att ett barn ska behöva vänta tre år på sin mamma som i den här videon från Röda Korset. Men det där räcker inte riktigt för mig. Argumentet att vi inte vill splittra familjer blir ett icke-argument. Det är klart vi inte vill! Men frågan kvarstår (och ursäkta nu om jag verkar helt blåst):  Varför leder tillfälliga uppehållstillstånd till splittrade familjer? Är det ändå inte en bra att under en begränsad tid kunna bevilja akut skydd till fler behövande?

    Så. Jag googlade lite för att ta reda på mer. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Men om det nu är någon mer som funderar över det här lagförslaget så kommer här de punkter som fick mig att förstå varför det får kritik – och totalt förkasta min egen idé om att tillfälliga uppehållstillstånd kanske ändå är en bra grej.

    • I lagförslaget står det att det är ”asylsökande som bedöms vara alternativt skyddsbehövande” (vilket är majoriteten av dem som får uppehållstillstånd i Sverige) som ska kunna få tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Och med ett tillfälligt uppehållstillstånd ska man inte ha rätt till familjeåterförening.  Det är alltså detta vi pratar om när vi säger att familjer kommer splittras. Eftersom flykten är så farlig är det ofta en förälder eller ett äldre syskon som ger sig av. När hen väl är i säkerhet kan resten av familjen komma efter på ett tryggare sätt. Men detta vill vi alltså inte tillåta i Sverige. Obegripligt, tycker jag, ur alla vinklar. Det är väl bättre för oss att få hit hela, socialt fungerande familjer, än en massa ensamma människor som ska behöva gå och längta efter sina närmaste. Snacka om dåliga förutsättningar för att bygga upp ett liv här!
    • Eftersom de tillfälliga uppehållstillstånden ska kunna omprövas efter tre år innebär de en stor extra kostnad för Sverige. Det blir väldigt många ansökningar om förlängning av uppehållstillstånd att hantera! De flesta som bedöms vara alternativt skyddsbehövande idag, och alltså kommer att beviljas tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, kommer från Syrien. Det är nog rimligt att tänka att de blir kvar lite mer än tre år. Då kan vi undvika en massa pappersarbete genom att ge dem permanent uppehållstillstånd på en gång. (Och vet ni, den dagen de KAN återvända till Syrien tror jag att många kommer att göra det oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Sverige är inte världens bästa land att bo i.)
    • Vissa menar att tillfälliga uppehållstillstånd kan användas som ett incitament för nyanlända att skaffa jobb och etablera sig i samhället. En person som inte kan försörja sig efter tre år ska inte kunna få sitt uppehållstillstånd förlängt, är tanken.  Men allvarligt talat, tror vi verkligen att människor som kommer till Sverige inte VILL jobba? För det stora flertalet kan det inte vara arbetsmoralen som är problemet. Snarare diskrimineringen på arbetsmarknaden. Och att möjligheten att få jobb faktiskt, vare sig vi vill eller inte, hänger ganska mycket på att man har kontakter, att man vet var man ska leta och att man förstår på vilket sätt man gör sig attraktiv för en svensk arbetsgivare så att man får behålla jobbet. Med ett permanent uppehållstillstånd vågar man satsa på det jobb man faktiskt vill hålla på med och gör bra. Med risken att bli utslängd om man inte kan bevisa att man kan försörja sig tar man vilket jobb som helst som ger papper på att man har en inkomst.

    Om jag återgår till mitt exempel på att ta emot en flyktig i mitt eget hem slås jag av något som plötsligt känns så självklart: Det är inte en bestämd tidsgräns som avgör om min inneboende kommer att lyckas i Sverige eller inte. Den kan vara en hjälp, ett mål att jobba mot, men det som är helt avgörande är om personen i fråga har en inre drivkraft att verkligen komma in i samhället och skapa sig ett liv här. En sådan drivkraft föds ur hopp och framtidstro, inte ur press och hot om utvisning. Och den bästa hjälp jag kan ge är information och kunskap om det nya landet. Jag kan hjälpa till med kontakter, vara med och bygga ett nytt socialt nätverk kring personen. Och, sist men kanske viktigast, jag kan vara med medmänniska och vän.

    Så min slutsats? Att de tillfälliga uppehållstillstånden löser väldigt, väldigt lite, samtidigt som de ställer till en hel del problem. Vi jobbar i fel ände. Det finns annat vi måste ta tag i.  Stora frågor. Svåra frågor. Jobb. Integration. Nej, inte enkelt, jag vet. Men det är nog det allra första vi måste konstatera. Det finns inga lätta lösningar. Vi måste bara försöka ändå, på alla sätt vi kan. Tillsammans.

  • Övrigt

    Filmtips – Girls Rising om modiga tjejer

    Det händer inte ofta, men ibland får jag för mig att fördriva en del av kvällen med att titta på en film. Men eftersom jag alltid har varit en total nolla på filmer vet jag aldrig vad jag ska se, så det brukar sluta med att jag kollar runt på Netflix och väljer något lite på måfå. Den här gången blev det fullträff!

    Jag ramlade på en dokumentärfilm från 2013 som heter Girls Rising. I nio olika kort-dokumentärer skildras nio flickor från olika platser i världen. Det är genomgående flickor som lever ett utsatt liv, men som har en drivkraft och får stöd att förändra sin verklighet till det bättre. Många är riktiga lyckohistorier och det skulle kunna kännas lite väl rosafluffigt och gulligt, men dokumentärerna varvas med fakta om flickors utsatthet, och de positiva historierna blir en hoppfull motbild till denna fakta.

    IMG_20160613_224505

    Att kortfilmerna om de olika flickorna är sinsemellan väldigt olika, och flera av dem väldigt konstnärligt utformade, gör också sitt till för att göra detta till en filmupplevelse som känns lite större än vad man kanske väntar sig av en dokumentärfilm. Ruksana, som älskar att måla, får till exempel fullt av tecknade blommor och fjärilar som flyger omkring på de annars helt realistiskt filmade gatorna i Kolkata.

    Det genomgående budskapet är egentligen väldigt enkelt och kan sammanfattas med några få ord: Låt flickor gå i skolan! Det hjälper dem att förändra sitt eget liv!

    Här finns en trailer. Och hela dokumentären finns på Netflix.

     

  • Övrigt

    Improvisation. Kommunikation.

    Spirea

    Igår när jag kom hem från jobbet var det verkligen försommar i luften. Jag sparkade av kontorsskorna och tog en promenad till affären. Solen i nacken och doften av spirea i luften. En av de där små stunderna, ni vet, när allt bara. är. så. bra.

    Och som det barn av min tid som jag är, kände jag genast behovet att få förmedla känslan till andra. Så jag tog ovanstående bild och instagrammade. Och visste på en gång att egentligen var det ju inte alls bilden jag ville förmedla, utan doften. Så jag skrev något om #scentogram och kände mig ändå nöjd.

    Det där började snurra i tankarna, om hur vi faktiskt ständigt måste improvisera i vår kommunikation människor emellan. Vi har alla en inre värld som vi aldrig kan förmedla fullt ut, för att vi måste gå omvägen via ord. Eller en blick. En bild. Kanske en kram eller bara fingertoppar som hastigt nuddar vid varandra.

    Att nå fram till andra, att få sagt det vi vill, att förstå och bli förstådda, att verkligen mötas… det är inte lätt. Och ändå är det vad vi ständigt försöker och försöker igen. Heja oss för det! För att vi fortsätter att försöka. Och för att vi ibland faktiskt når fram och träffar mitt i prick.

  • Litteratur och skrivande

    Barn måste få skriva poesi

    Härom dagen skrev jag om barn och läsning, och jämförde svenska barns möjligheter att läsa böcker på sitt modersmål med exempelvis centralafrikanska barns.

    På kursen i barnlitteratur har vi också läst en del om barns möjlighet att själva få använda språket kreativt och skapa egna texter. Att läsa och skriva kan beskrivas som olika sidor av samma sak: att få fästa sina tankar i ord och formuleringar, må det vara egna eller andras.

    Jag tror att vi människor mår bra av just detta att få fästa tankarna. Att ge lite stadga åt funderingarna som irrar härs och tvärs i hjärnan och ibland gör oss galna. Världen är helt enkelt för komplex för att vi ska greppa den. Kan vi formulera någon del av den här komplexiteten i en berättelse har vi hjälpt vår egen tanke en bit på vägen. Jag tror att det kan få oss både att växa och att våga sträcka oss utanför vår invanda trygghetszon.

    För några år sedan berättade en bekant i CAR hånfullt om ett ”löjligt och onödigt initiativ” av en hjälporganisation i landet. Man hade (som jag nu minns det) samlat ihop barn från olika konfliktgrupper. Sedan hade man gett barnen i uppgift att skriva dikter och berättelser om kriget och om drömmen om fred och försoning. När dikterna och berättelserna var klara fick de som ville läsa upp dem för gruppen.

    Vad utfallet av detta arbete blev vet jag inte. Men jag skulle inte ens i mina mest cyniska stunder vilja kalla det för onödigt, som min bekanta. Det kanske inte gav något direkt, synligt resultat. Det mättade inga magar och gav ingen tak över huvudet. Men tänk att barn från grupper som egentligen ligger i strid med varandra har kunnat samlas och dela en gemensam berättelse om kriget. Det är stort!

    En form att använda för att även läs- och skrivsvaga barn ska kunna delta i sådana här övningar är poesi. Inom poesin får man göra som man vill. Man skriver det man känner. Skiljetecken och korrekt ordföljd spelar ingen roll. (Även om man förstås KAN välja att sätta upp riktlinjer för sig själv genom olika typer av skrivregler och  versmått.) I den svenska versionen av Poem Express, en internationell lyriktävling för barn 6-12 år, skrev en pojke som bara bott i Sverige några månader följande dikt, med nästan alla ord han kunde på svenska:

    Träd Får Fåglar Bil
    Det här är mitt Kurdistan

    Om jag fick välja ett önskejobb/uppdrag under de sex närmaste månaderna (och om jag fick göra det helt utifrån mina egna behov, utan att behöva ta hänsyn till familjen), då skulle jag nog dra till CAR eller Kongo eller nåt och starta en nationell rörelse där för Poem Express. Vilken grej alltså!

    IMG_1188

    Här är en till dikt, som en kollega hade med sig hem efter ett fältbesök i Libanon. En dikt uppsatt på väggen i en skola, och som andas stor kärlek till ett stolt hemland. Också väldigt viktigt att få formulera.

  • Övrigt

    Var med och spring för Panzi du med!

    Tack till er som redan sponsrat mitt springande! Om det är nån som fortfarande funderar, eller kanske till och med vill vara med och springa lite själv, så finns hela insamlingen till loppet på PMU:s hemsida. Hundra tusen kronor är det totala insamlingsmålet, som en symbol för avståndet mellan Sverige och Panzi – tusen mil. Med en hundring per mil når vi dit tillsammans.

  • Övrigt

    Run for Panzi – en annan utmaning

    Nej, jag ska alltså inte färga håret blått. Men jag har antagit en annan utmaning. Om tre veckor ska jag, tillsammans med ett stafettlag från jobbet, delta i Tjejmarathon, till förmån för Kongos kvinnor. Närmare bestämt för Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo, som specialiserat sig på att ta hand om kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt. Ni kanske har hört talas om Dr Mukwege och det fantastiska jobb som han och hela sjukhusets personal gör för att hela dessa kvinnor. Annars kan ni läsa mer om det här.

    Loppet samlar alltså in pengar till Panizis arbete, och som deltagare förväntas jag, utöver startavgiften på 450 kr, samla in minst 1000 kr från vänner och bekanta. Alltså behöver jag er hjälp. Kan du tänka dig att bidra med en femtiolapp eller en hundring eller valfritt belopp? Du kan i så fall ge ditt stöd på tre sätt:

    • Med kort: Klicka här för att komma till PMU:s insamlingssida. (Kom ihåg att skriva mitt namn i kommentarsfältet!)
    • Med sms:  Sms:a RUNFORPANZI till 72980 för att skänka 100 SEK. Skicka sedan ett sms till mig på 073-0735285 så att jag får med summan i ”min” insamling.
    • Det går också bra att ge pengar till mig i handen, så sätter jag in dem.

    Tack på förhand!

    2015-09-05 12(Och för er som drar er till minnes att jag i höstas sprang Bergslagsleden Ultra, ett terränglopp på 47,5 km: Nej, det är så klart ingen jätteutmaning för mig att springa en av fem mil på Tjejmarathon. Det är liksom inte på grund av min ”gigantiska” insats som ni ska skänka pengar. Utan på grund av Panzisjukhusets på riktigt-gigantiska insats för kvinnor i Kongo. Här finns ett par filmer som visar lite av det arbete de gör. De återställer inte bara sargade kroppar. De hjälper till att bygga drömmar.)

     

  • Litteratur och skrivande

    Vem kan läsa fem hundra böcker?

    En av personerna i det där författarnätverket som jag skrev om igår är Camilla Gunnarsson, just nu aktuell med boken #tillsammans #utanför. Igår delade hon en rolig grej på sin blogg om en läsutmaning, där en lärare lovat att färga håret blått om klassen lyckas läsa fem hundra böcker fram till skolavslutningen. Själv drar jag en lättandes suck att jag inte är lärare, för det här hade jag haft svårt att inte själv plocka upp och utmana min klass med. (Om jag nu haft någon.) Mitt hår i blått alltså…

    IMG_20160406_175226

    I nästa andetag tänker jag, wow vad lyckliga vi är i Sverige ändå, att man bara kan utmana en klass sådär utan vidare i att läsa fem hundra böcker på en termin! Eller fem hundra böcker över huvud taget. Svenskan är inget stort språk i världen. Enligt min beräkning har cirka 0,15 procent av jordens befolkning svenska som modersmål. Och ändå har vi en sådan rik skatt av barn- och ungdomslitteratur att det inte är några som helst problem att få ihop fem hundra böcker. Visst, alla kanske inte hittar en massa böcker som är exakt i deras smak. Men ändå. Utbudet är gigantiskt. Och det handlar verkligen inte heller bara om översatt litteratur, utan det finns mängder med bra böcker som är skrivna på svenska i original. Trots att bara 0,15 % av jordens befolkning kan läsa dem.

    Ändå pratar vi i Sverige ibland om att barnlitteraturen är för smal och icke inkluderande. Att barn med ett annat etniskt ursprung och/eller annan kultur än den ursprungs-svenska har svårt att hitta böcker som speglar deras egna liv och erfarenheter.

    Om vi har problem med det i Sverige, hur ser det då ut för barn från ett land som CAR. Eller Kongo. Eller… tja, vad ska jag dra till med? Uzbekistan. Mongoliet. (Ok, jag gissar lite godtyckligt nu vilka länder som kan tänkas ha mindre utbud av barnlitteratur på det nationella språket, men ni förstår vad jag menar.) Hur påverkas barn av att inte få läsa böcker som relaterar till sådant de själva upplever i sin vardag?

    Min idol, nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, gör en lysande föreläsning på TED talks om faran med en enda berättelse. Hon inleder med att berätta att hon som barn bara läste om vita barn som lekte i snön och åt äpplen. Vad gjorde det med henne? Jo, det fick henne att tänka att litteratur egentligen inte var för sådana som henne.

    Inte alla svenska barn gillar att läsa. Inte alla tycker att litteratur är något för dem. Därför behövs kanske en utmaning ibland som utmynnar i en blå kalufs på skolavslutningen. Men jämfört med utmaningen att få en centralafrikansk skolklass att läsa fem hundra böcker är det ändå ingenting. Där behöver de fem hundra böckerna först skrivas. Piouh!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.