Idag väntas Sveriges regering rösta igenom ett lagförslag som gör det möjligt att ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Kritiken mot förslaget har varit massiv, och ett återkommande argument är att den nya lagen splittrar familjer.

Jag ska erkänna att jag under en tid sett upprop om detta men tänkt att hallå, det kanske faktiskt inte är så tokigt i alla fall med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Vi står i en pressad situation (även om de som flyr självklart är ännu mer pressade) och vi måste hitta sätt att handskas med den. Oavsett om man är för eller mot flyktingmottagande är det uppenbart att vi just nu är en situation som inte är lätt att hantera och där det inte finns någon enkel lösning. Jag har försökt dra paralleller till hur man skulle kunna bete sig på ett privat plan. Jag skulle kunna låta en person i akut behov av bostad flytta in i ett rum hos mig, men jag skulle då se det som en tillfällig lösning och skulle redan från början sätta upp en tidsgräns, som hjälp för både mig och den inneboende att hitta en bättre lösning. Slutsats: Alltså är det rimligt att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Men någonting i det där har skavt. Det har känts som ett lite för enkelt argument i en tid då debatten alltför ofta blir förenklad. ”Invandrare” klumpas ihop till en problemgrupp. ”Svenska värderingar” presenteras som garanten för vår välfärd.

Eller, å andra sidan, det nya lagförslaget beskrivs som något som splittrar familjer. Fasansfullt, jo, så klart. Ingen vill väl tänka sig att ett barn ska behöva vänta tre år på sin mamma som i den här videon från Röda Korset. Men det där räcker inte riktigt för mig. Argumentet att vi inte vill splittra familjer blir ett icke-argument. Det är klart vi inte vill! Men frågan kvarstår (och ursäkta nu om jag verkar helt blåst):  Varför leder tillfälliga uppehållstillstånd till splittrade familjer? Är det ändå inte en bra att under en begränsad tid kunna bevilja akut skydd till fler behövande?

Så. Jag googlade lite för att ta reda på mer. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Men om det nu är någon mer som funderar över det här lagförslaget så kommer här de punkter som fick mig att förstå varför det får kritik – och totalt förkasta min egen idé om att tillfälliga uppehållstillstånd kanske ändå är en bra grej.

• I lagförslaget står det att det är ”asylsökande som bedöms vara alternativt skyddsbehövande” (vilket är majoriteten av dem som får uppehållstillstånd i Sverige) som ska kunna få tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Och med ett tillfälligt uppehållstillstånd ska man inte ha rätt till familjeåterförening.  Det är alltså detta vi pratar om när vi säger att familjer kommer splittras. Eftersom flykten är så farlig är det ofta en förälder eller ett äldre syskon som ger sig av. När hen väl är i säkerhet kan resten av familjen komma efter på ett tryggare sätt. Men detta vill vi alltså inte tillåta i Sverige. Obegripligt, tycker jag, ur alla vinklar. Det är väl bättre för oss att få hit hela, socialt fungerande familjer, än en massa ensamma människor som ska behöva gå och längta efter sina närmaste. Snacka om dåliga förutsättningar för att bygga upp ett liv här!
• Eftersom de tillfälliga uppehållstillstånden ska kunna omprövas efter tre år innebär de en stor extra kostnad för Sverige. Det blir väldigt många ansökningar om förlängning av uppehållstillstånd att hantera! De flesta som bedöms vara alternativt skyddsbehövande idag, och alltså kommer att beviljas tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, kommer från Syrien. Det är nog rimligt att tänka att de blir kvar lite mer än tre år. Då kan vi undvika en massa pappersarbete genom att ge dem permanent uppehållstillstånd på en gång. (Och vet ni, den dagen de KAN återvända till Syrien tror jag att många kommer att göra det oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Sverige är inte världens bästa land att bo i.)
• Vissa menar att tillfälliga uppehållstillstånd kan användas som ett incitament för nyanlända att skaffa jobb och etablera sig i samhället. En person som inte kan försörja sig efter tre år ska inte kunna få sitt uppehållstillstånd förlängt, är tanken.  Men allvarligt talat, tror vi verkligen att människor som kommer till Sverige inte VILL jobba? För det stora flertalet kan det inte vara arbetsmoralen som är problemet. Snarare diskrimineringen på arbetsmarknaden. Och att möjligheten att få jobb faktiskt, vare sig vi vill eller inte, hänger ganska mycket på att man har kontakter, att man vet var man ska leta och att man förstår på vilket sätt man gör sig attraktiv för en svensk arbetsgivare så att man får behålla jobbet. Med ett permanent uppehållstillstånd vågar man satsa på det jobb man faktiskt vill hålla på med och gör bra. Med risken att bli utslängd om man inte kan bevisa att man kan försörja sig tar man vilket jobb som helst som ger papper på att man har en inkomst.

Om jag återgår till mitt exempel på att ta emot en flyktig i mitt eget hem slås jag av något som plötsligt känns så självklart: Det är inte en bestämd tidsgräns som avgör om min inneboende kommer att lyckas i Sverige eller inte. Den kan vara en hjälp, ett mål att jobba mot, men det som är helt avgörande är om personen i fråga har en inre drivkraft att verkligen komma in i samhället och skapa sig ett liv här. En sådan drivkraft föds ur hopp och framtidstro, inte ur press och hot om utvisning. Och den bästa hjälp jag kan ge är information och kunskap om det nya landet. Jag kan hjälpa till med kontakter, vara med och bygga ett nytt socialt nätverk kring personen. Och, sist men kanske viktigast, jag kan vara med medmänniska och vän.

Så min slutsats? Att de tillfälliga uppehållstillstånden löser väldigt, väldigt lite, samtidigt som de ställer till en hel del problem. Vi jobbar i fel ände. Det finns annat vi måste ta tag i.  Stora frågor. Svåra frågor. Jobb. Integration. Nej, inte enkelt, jag vet. Men det är nog det allra första vi måste konstatera. Det finns inga lätta lösningar. Vi måste bara försöka ändå, på alla sätt vi kan. Tillsammans.

Igår när jag kom hem från jobbet var det verkligen försommar i luften. Jag sparkade av kontorsskorna och tog en promenad till affären. Solen i nacken och doften av spirea i luften. En av de där små stunderna, ni vet, när allt bara. är. så. bra.

Och som det barn av min tid som jag är, kände jag genast behovet att få förmedla känslan till andra. Så jag tog ovanstående bild och instagrammade. Och visste på en gång att egentligen var det ju inte alls bilden jag ville förmedla, utan doften. Så jag skrev något om #scentogram och kände mig ändå nöjd.

Det där började snurra i tankarna, om hur vi faktiskt ständigt måste improvisera i vår kommunikation människor emellan. Vi har alla en inre värld som vi aldrig kan förmedla fullt ut, för att vi måste gå omvägen via ord. Eller en blick. En bild. Kanske en kram eller bara fingertoppar som hastigt nuddar vid varandra.

Att nå fram till andra, att få sagt det vi vill, att förstå och bli förstådda, att verkligen mötas… det är inte lätt. Och ändå är det vad vi ständigt försöker och försöker igen. Heja oss för det! För att vi fortsätter att försöka. Och för att vi ibland faktiskt når fram och träffar mitt i prick.