Blåsippsknoppar och minnen
Igår var det nästan sommar. Igår var Sverige sådant som jag bäst känner till det. Under många år av mitt liv, och i synnerhet sedan jag blivit vuxen, har jag nämligen tillbringat större delen av vinterhalvåren i RCA och bara kommit till Sverige på sommarsemester. ”Hem på semester”, ett uttryck som många skrattat åt men som jag själv alltid har tyckt låter helt naturligt.
Ja, igår var det alltså nästan sommar. Jag, Theo, Axel och min lillasyster Elise var på Stora Holmen och lekte i lekparken och åkte Lilleputtetåget. Sedan blev det lite oväntat lunch på stan eftersom bror min råkat stoppa min lägenhetsnyckel i sin ficka och åkt hem till sig med den. Efter lunch gick vi på gatorna i centrum och tittade på människor som slängt av sig jackorna, åt glass och njöt av värmen, kisande mot solen som om de nyss vaknat ur en lång vintersömn. Även vi njöt, det är svårt att inte göra det när man går i solsken bland idel leende ansikten.
Men låt oss nu backa ett par månader i tiden, tillbaka till den 19 mars när jag och Theo landade i Sverige. Då låg snön fortfarande i höga drivor. Vintern sjöng på sista versen, och vi fick aldrig uppleva det där riktigt kalla, långa, mörka… men vi fick i alla fall en aning om vad som varit. Sedan började förändringen. Drivorna krympte, kvällarna och morgnarna blev allt ljusare, och så en söndag fanns de där, i skogskanten när vi promenerade till kyrkan: de första blåsipporna!
Jag har njutit gränslöst av denna vår. Jag minns inte riktigt hur många år det är sedan jag senast såg en nyutslagen tussilago eller kisade mot aprilsolen, men det har i alla fall inte hänt sedan jag och Erik gifte oss, för fem år sedan. Förmodligen kommer det heller inte upprepas på många år framöver. Våren är CAWA:s mest intensiva arbetsperiod. Utan de synnerligen speciella omständigheter som varit i år finns knappast någon ursäkt för att lämna Kocho och arbetet där under de månader då alla jobbar som hårdast.
Men just i år har jag alltså fått uppleva våren, och mitt i denna vår slås jag gång på gång av hur speciellt detta ändå är för mig. Jag har levt ungefär halva mitt liv i RCA, jag älskar den afrikanska bushen och tycker att Kocho med omnejd är ett av de vackraste ställena på jorden. Men jag kan ändå inte komma ifrån faktum: den svenska våren fyller mig med något som den afrikanska naturen aldrig kan komma i närheten av. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men likväl är det en högst påtaglig känsla. Det närmaste jag lyckats komma en förklaring är att det har med mina tidigaste barndomsminnen att göra. De gula tussilagoblommorna vid vägkanten är mer än bara blommor. De tar mig tillbaka i tiden till en treårig flicka med röda gummistövlar på en lerig väg. De svällande blåsippsknopparna döljer inte bara blåsippor. De rymmer minnen av små knubbiga händer som lämnar över blommor med alldeles för korta stjälkar till mamma, som ler, går ut och plockar lite mossa från en sten och gör ett pyttelitet vårarrangemang i en äggkopp på köksbordet.
Kanske är det så att vi aldrig kommer ifrån vårt ursprung, att de tidigaste barndomsminnena sätter sin prägel i oss för alltid. Är man född vid havet kommer man alltid att längta till vågskvalp mot stranden, och har man tillbringat sina första år i en höglänt bergsby kommer bergen aldrig riktigt släppa sitt grepp om en. Man kan lära sig att älska även annat, men det blir aldrig riktigt detsamma. Vem som helst kan titta på en blåsippa och säga att den är vacker, att det är ett under att knopparna legat där under snön och väntat. Men bara den som själv ivrigt letat med smutsiga barnfingrar mellan blåsippsbladen och förundrats som bara barn kan göra, kan förstå vidden av undret.
Och ändå, trots denna starka känsla av samhörighet med mitt ursprung, kan jag också känna mig så hemma i en annan del av världen. Sverige är för alltid mina rötter, det är för alltid ett ”hem” på samma sätt som man alltid kan komma ”hem till mamma och pappa”, trots att det var många år sedan man flyttade därifrån. Men livet för mig till nya platser, och dessa platser kan jag lära mig att älska och fylla med andra minnen, tills de också blir en del av mig. Och rötterna, de får sitta kvar där de först blev planterade. Det är inte något som begränsar mig. Det är en trygghet.