Banken

Jag går till banken, Ecobank i Berberati centrum, alldeles intill bensinstationen. Här ser allt ut precis som förra året. Samma blå-vit-rutiga gardiner med blommor på. Samma flammiga rödmålade golv med en list av vita kakelplattor. Samma affischer med reklam för Internetbank och kontokort på väggarna och samma porträtt av Hans Excellens President Francois Bozizé placerat över samma väggur med bilder från Paris och London. Minsann hänger porträttet lite på sned också, som det brukar om jag inte minns fel.

Bankkontoret består av ett stort rum som delas av på mitten av en stor disk. I vardera ände av disken finns en kassa där man, enligt datorskrivna papper prydligt upptejpade på de glasrutor som skiljer kunderna från banktjänstemännen, kan göra inbetalningar, kontantuttag och överföringar. I taket lyser två gulsvarta Western Union-skyltar, och över fönstren sitter ett par surrande luftkonditioneringsaggregat som ger hela kontoret en förvånansvärt behaglig temperatur.

Kundernas sida av rummet är sparsamt möblerad. Ett antal plaststolar i bleka färger är uppställda längs ena väggen, och alldeles vid ingången står någon sorts pulpet med en anteckningsbok uppslagen, i vilken kunderna uppmanas att skriva ned förslag på förbättringar för att banken i fortsättningen ska kunna ge ännu bättre service.

Utrymmet bakom disken fylls nästan helt och hållet upp av ett stort skrivbord, vid vilket ett antal banktjänstemän sitter och fördriver sin tid. Arbetstakten kan knappast kallas hektisk, men då och då kommer det i alla fall ut något papper ur en skrivare i ena hörnet, och rätt som det är kommer en ung man in med en bunt sedlar i handen. Han slår sig ned bredvid en kollega, och de börjar tillsammans räkna pengarna.

Själv går jag fram till disken, och hälsar glatt på samme unge man som alltid brukar sitta där.
”Mo kiri awe?” frågar han glatt. ”Har du kommit tillbaka?”
Efter de vanliga hälsningsfraserna (nej, man hoppar aldrig över dem) ber jag att få saldo på mitt konto. Efter en stunds knappande på datorn hittar han rätt, skriver en summa på en liten papperslapp som han lämnar över till mig. 16758425. Jag ber att få ta ut tio miljoner, och han hjälper mig att fylla i en uttagsblankett medan han frågar om mina barn och konstaterar att jag är en bra kvinna som fött två söner så tätt efter varandra. Jag skriver under blanketten och får sedan sätta mig på en av plaststolarna och vänta. Efter tio minuter dyker en annan banktjänsteman upp bakom disken med ett tjockt kuvert i handen. Han nickar åt mig och jag reser mig och går in genom en dörr som leder in till ett litet rum där de kunder som gör större uttag kan få sitta i lugn och ro och räkna sina pengar.

Tio miljoner CFA, det motsvarar ungefär 150000 svenska kronor, en ansenlig summa att ta ut kontant, men så är kontant betalning också det enda som fungerar i det här landet, reklamaffischerna för kontokort till trots. Den största sedeln som finns är tio tusen CFA, så tio miljoner ger alltså tusen sedlar att räkna igenom. Medan jag bläddrar mig igenom sedelbuntarna (ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tionde vikt runt bunten, ett, två, tre fyra, fem, sex, sju, åtta, nio…) tänker jag på alla ställen som dessa pengar kan ha förvarats på innan de hamnade i mina händer: under madrasser, inknutna i sjalar, i luftfilter på bilar, i folks kalsonger…

Summan stämmer och jag lägger tillbaka pengarna i kuvertet innan jag stoppar dem i en plastpåse, vinkar hejdå och går ut till bilen. Med den dyrbara lasten åker jag sedan raka vägen hem till kassaskåpet. Nu har vi pengar för den närmaste veckans utgifter.