Bangui och jag

Bangui och jag är inte vänner. Det är något med personkemin, något som inte klaffar mellan oss. Jag känner mig malplacerad här, malplacerad och lite hjälplös. Delvis har det nog att göra med att jag inte är någon storstadsmänniska. Jag passar helt enkelt inte in bland höghus och trafikerade gator, även om staden i fråga egentligen inte är mycket mer än en stor by. Men det är något mer, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Någon beskrev en gång Bangui som ett inte infriat löfte. Det är en träffande beskrivning. Bangui är en wannabe av sällan skådat slag. Hollywoodskylten som lyser på kullarna ovanför staden på kvällarna – BANGUI la Coquette – är bara ett alltför talande exempel. Bangui är en stad som försöker vara något som hon inte är. Bangui vill ha rinnande vatten i kranarna och lysrör som lyser upp hennes nätter, men alltför ofta brusar kranarna bara ihåligt utan att leverera en droppe vatten, och skulle det gå en kväll utan strömavbrott så är man evinnerligt tacksam. Ändå envisas Bangui med att försöka hålla uppe fasaden. Ändå har hon en vräkig rondell mitt i centrum, med det stolta namnet Place de la République, där det finns en fontän som nästan alltid står torr. Ändå har hon sina asfalterade gator som hon vill se trafikeras av fina bilar, trots gatorna består mer av hål än av gata.

När jag bor ute i bushen behöver jag inte oroa mig för vare sig el eller vatten. Dels är livet där inrättat så att jag lever närmare naturen och därför inte är i behov av en massa elektriska lampor eller kranvatten på samma sätt som här. Dels är det vi själva som har kontroll över de resurser som finns. Mängden elektricitet är begränsad, men jag kan sätta på och stänga av elverket när jag vill. För att jag ska få vatten i kranen måste någon klättra upp med en hink och hälla vatten i en tunna som fungerar som vattentorn till vårt lilla hus, men även om det inte skulle bli gjort så har jag alltid vatten i floden, bara 100 meter från min dörr. Och så kommer jag till Bangui, och kan gå en kväll utan att kunna tända en lampa och utan att kunna tvätta händerna.

Men det är inte bara detta. Det är något mer med Bangui, något som gör mig lite illa till mods. Kanske är det avgrunden som blir så tydlig här. Avgrunden mellan vita och svarta, mellan fattiga och rika. Här kolliderar två livsstilar, och jag känner till båda och vet inte vilken jag egentligen hör till. Jag kan gå och fika på Grand Café, det kostar inte mer än att gå och fika på Fröken Brogrens i Örebro, men vid borden intill mitt sitter en minister och Banguis överklassdamer. Jag tycker mig inte höra till dem, men till vilken grupp hör jag egentligen? I Bangui passar jag inte in någonstans. Jag är en lantis bland stadsmänniskorna, en vit bland svarta, en halvafrikan bland de vita, eftersom jag är mer bekväm på sango än på franska.

Nej, det är något mellan mig och Bangui som inte riktigt klaffar, men vad tjänar det till att sitta här och klaga? Erik åkte vidare upp mot campen igår, och jag måste säga att jag gärna hade följt med, men nu är jag kvar i Bangui och ska vara det i några veckor, så det är bara att göra det bästa av det hela, njuta av de saker som finns att njuta av. Framför allt ska jag umgås med Eriks syster Charlotte. Vill ni ha en annan bild av Bangui så har hon också en blogg. Många av er läser nog redan den, men om ni inte gör det så finns den på www.charlottemararv.blogg.se.