Bangui

Lördag middag. Vi befinner oss plötsligt i stan igen, i Bangui, i CAWA’s lägenhet ett stenkast från centrum. Det är tyst. Så där dåsigt tyst som det blir när alla småljud dränks i surrandet från luftkonditioneringen. Axel sover. Theo sover. Frida sover. Försöker sova bort en förkylning som jag innerligt hoppas att jag inte ska drabbas av. Min moya och beau har precis gått ut genom dörren, de var bortbjudna på lunch. Själv äter jag kycklingsallad till surret av luftkonditioneringen och hoppas att barnen ska sova ett tag ännu så att jag hinner kolla igenom alla 122 olästa mejl som fanns i min inkorg. Det är mest på grund av det som vi har åkt till Bangui, för Internets skull. För att det blev alldeles ohållbart att veta att det låg en massa meddelanden och väntade på svar och jag kunde inte komma åt dem. Dessutom ska jag passa på att träffa lite folk, ringa en del telefonsamtal, handla lite grejer. På onsdag åker vi tillbaka till Kocho igen, flyger upp med det flyget som hämtar ned kunderna.

Luftkonditioneringen surrar och fyller tystnaden, och jag tänker att det är skönt att vara ensam. Det händer nästan aldrig annars. Är det inte barnen så är det kunder, är det anställda. Vår egen lilla värld i Kocho är motsägelsefull på så sätt att jag är lite ensam men ändå aldrig just… ensam. Ensam för att jag saknar att kunna träffa de vänner jag vill, när jag vill. Aldrig ensam för att det inte finns någon privat sfär. Till och med när jag nattar barnen kan någon anställd komma inklivandes för att ställa en fråga, be att få redovisa en handkassa, informera om att glassen smält och att de bakar chokladbollar istället… Dåliga rutiner? Kanske. Eller kanske helt enkelt bara… TIA. ”This Is Africa.”

Ett barndomsminne: Familjen Nestor sitter och äter kvällsmat vid matbordet i Gamboula. Mamma, pappa, Emelie, Lina, David. Ute är det mörkt, barnen har duschat, snart är det dags att sova. Vi pratar om vad som hänt under dagen, njuter av att ha den här tiden tillsammans. Då knackar det på dörren, någon söker pappa: ”Mbi ye ampoule.” Jag behöver en glödlampa. Pappa suckar och reser sig. Han är ansvarig för det tekniska på missionsstationen, och det händer mer än en gång att folk kommer och ber honom om glödlampor långt efter det att arbetsdagen är slut. Hur ofta vet jag inte, men tillräckligt många gånger för att jag ska komma ihåg det ända till idag.

Så nej, ensamhet eller privatliv existerar knappast för oss så länge vi är i Kocho. Ibland är det nästan så att jag tror att jag ska bli galen om jag får höra ett till: ”S’il vous plait Madame…” Då är det tur att man kan åka någon annan stans, fly. Varför inte till en lägenhet i Bangui en dåsigt tyst lördag? Däremellan håller jag endast på några få regler för att slå vakt om en liten privat sfär: jag bäddar själv min säng och tvättar mina egna underkläder. Ett tag försökte jag införa besökstider på mitt kontor, men jag gav snart upp eftersom det var en kulturell omöjlighet. Det är ju inte förrän mörkret faller som man trycker på lysknappen och inser att glödlampan är trasig…

Axel vaknar, Theo också. De verkar må bättre. Då kanske vi ändå kan hoppas på en utflykt till poolen imorgon. Söndagsmys med faster. Och låta Frida få lite egentid. Lite välbehövlig ensamhet.

Tillägg på måndag morgon, när jag äntligen lyckades lägga upp inlägget: Det blev en utflykt. Theo mådde bra på söndagsmorgonen, så vi åkte till Rock Club och badade i poolen, åkte rutchkana, åt medhavd matsäck och kände oss som i en liten vit bubbla. Så privata och anonyma som det bara går i RCA.