Avundsjuka som konstruktiv eller destruktiv kraft?

UnderbaraClara skriver om avundsjuka som drivkraft, och landar i att avundsjuka utan missunnsamhet istället borde kallas “avundsfriska”. Det är inte något sjukt, utan något positivt som driver oss framåt.

Claras funderingar för mina tankar till ett samtal jag hade med en bekant i Gamboula, Centralafrikanska Republiken, för många år sedan. Vi pratade, som jag så ofta gör med centralafrikanska vänner, om varför landet inte utvecklats i takt med den övriga världen utan snarare gått bakåt när det gäller ekonomi och välfärd under de senaste decennierna, och min vän sa:
– Ja men vi har ju en så dum mentalitet här. När ni andra ser någon lyckas, då arbetar ni ännu hårdare för att lyckas lika bra. När vi centralafrikaner ser någon lyckas, då gör vi allt för att förstöra för den personen, så att han inte ska få det bättre än någon annan.

Och tyvärr tycker jag att det ligger något i min väns beskrivning. Inte så att alla människor i alla andra länder ständigt skulle ha avundsjuka som en konstruktiv drivkraft, men att många centralafrikaner faktiskt är ganska missunnsamma. I smyg, givetvis, det är ju ingenting man pratar öppet om. Men lite så är det, att man har svårt att glädjas åt någon annans framgång. Det är som att man ser verkligheten som ett så kallat nollsummespel, där tillgångarna är begränsade och inte kan växa, och där alltså den enes framgång alltid måste ske på bekostnad av andra.

Min vän i Gamboula är inte den ende som har de här tankarna. Faktiskt har jag till och med hört de som lite lättvindigt förklarar den nuvarande konflikten i landet med denna mentalitet. (Många muslimer hade det lite bättre ställt ekonomiskt än kristna* innan konflikten bröt ut. Det sågs som ett hot, man tyckte att muslimerna roffade åt sig alltför mycket av landets tillgångar och därmed hindrade den övriga befolkningen från att utvecklas, och därför tyckte de kristna att muslimerna behövde de köras bort.)

Egentligen är det kanske inte  så konstigt att en sådan här känsla växer i ett land där människor upplever att de har problem. För har man problem vill man gärna försöka hitta orsaken till problemen, och då ligger det rätt nära till hands att utse syndabockar. Vi ser det i Sverige också. (“Invandrarna tar våra jobb – det är alltså på grund av invandrarna som arbetslösheten är så stor!”) I sådana fall kan avundsjuka bli en väldigt destruktiv kraft.

Jag tror att för att avundsjuka (eller ska vi kalla det avundsfriska?) ska kunna vara en positiv drivkraft så kan man inte tänka på verkligheten som ett nollsummespel. Man måste tro att tillgångar och möjligheter växer när vi utnyttjar dem. Annars fastnar man i missunnsamhet och avundsjukan blir destruktiv. I CAR liksom i övriga världen.

*Om ni inte tidigare har läst min blogg, läs gärna slutet av detta inlägg, där jag förklarar definitionerna “kristna” och “muslimer” i konflikten i CAR.