Avsked
Så är vi då tillbaka i Bangui, jag och Theo. Tillbaka i den så kallade civilisationen, tillbaka i staden där man på morgonen kan gå och ta en croissant på Grand Café samtidigt som man kopplar upp sig mot Internet, tillbaka bland alla dessa människor i färgglada kläder som fyller gatorna, tillbaka till den klibbiga värmen och till de eviga strömavbrotten som punktligt infaller mellan klockan sex och kvart över sex varje kväll.
De sista dagarna i Kocho är intensiva. Det blir ganska hastigt bestämt att vi ska åka en vecka tidigare än planerat, och det blir därför mycket att ordna med i sista stund. Jag sitter på golvet hemma i vårt hus och packar ihop mina grejer och skriver listor. Får ont i ryggen av allt lyftande (jag vet, jag borde inte bära tunga grejer…) och tar en paus inne på kontoret där jag kollar igenom en del pärmar och försöker lämna någon sorts beskrivning till Erik hur han ska sköta allt när jag är borta. Den sista natten slår vädret om. Det blir kyligt, och vi sover nedkrupna under filtar. På morgonen är gryningsljuset skarpt, och himlen nästan onaturligt blå. Vi äter frukost iklädda varma tröjor medan solen går upp över Kochofloden och glittret i det forsande vattnet blir så starkt att vi måste vända bort blicken.
Planet som ska hämta oss beräknas komma mellan tolv och ett, så jag säger till Bao att en tidig lunch ska vara färdig redan vid halv elva. En av kockarna, Celestin, har åkt ut mot Bangui med bil några dagar tidigare på grund av en sjukdom som enligt honom själv är diabetes, och därför testar vi nu Saints kökshjälp för att se om han kan hoppa in som reservkock. Av det vi sett hittills verkar det lovande.
Jag tillbringar större delen av förmiddagen i vårt hus och försöker bli färdig med det sista. Går igenom personalchefens kassabok, lägger över fakturamall och uträkning av fördelningen av drickspengar på Eriks USB och sätter in tre nya arbetskontrakt i rätt pärm. Alldeles för snabbt blir klockan elva och det är dags att åka. Vi slänger i oss lite mat, och på vägen ut till bilen passerar jag köket en sista gång för att säga adjö och önska lycka till för resten av säsongen. Jag får med mig ett alldeles nybakat bröd som matsäck till Theo.
Erik sitter redan i bilen och väntar, jag vet att vi är sena och inser att jag tyvärr inte hinner gå runt och ta alla anställda i hand, vilket egentligen är brukligt. Istället lyfter jag båda händerna till en kollektiv hälsning. Doungouss kommer fram och frågar om vi inte kan ta ett foto på mig, honom och Theo. Guy står redan beredd med kameran, jag sneglar på Erik som nickar ett ”ok, bara det går fort”. Vi ler mot kameran i fem sekunder, sedan hoppar jag upp i bilen bredvid Erik och tar Theo i knäet. När vi rullar ut från campen är klockan lite efter halv tolv. Planet ska, enligt den senaste informationen, komma vid tolv, och det tar en halvtimme att köra till flygplatsen.
Under bilfärden försöker vi få sagt det sista som behöver sägas. Vi känner oss ganska klara och ändå inte. Det är tre månader tills vi kommer att ses nästa gång, och även om vi vet att det är vi själva som valt detta liv så finns det inget sätt att lindra avskedets smärta. Inga tårar fälls, inte just nu, men det ligger något hårt och naket i den kristallklara luften, det skarpa ljuset, de lysande ljusgröna nya löven mot den intensivt blå himlen.
När vi kommer upp till flygplatsen har planet ännu inte landat, och vi kör ett varv på banan för att kontrollera att den ser bra ut. När vi har kört halvvägs bort till andra änden ser vi plötsligt hur den vita caravanen är på väg in för landning. Erik svänger tvärt av mot höger och kör ut i buskarna, och vi iakttar landningen under tystnad. Sedan vänder Erik bilen och kör tillbaka mot den lilla hangaren, i ett moln av damm som tvingar mig att blunda.
Sedan går allt snabbt. 16 backar cola lastas ut, och vår packning lastas in medan Erik tar Theo och jag springer ut i gräset för att kissa. Sedan är det dags att ta plats. Ett sista ”ta hand om dig”, och så upp för stegen och in i den lilla kabinen. Jag, Theo och Eriks mamma sätter oss på ett dubbelsäte längst fram, alldeles bakom piloterna, den vite Mark från Sydafrika och hans co-pilot Fred som jag tror är centralafrikan. Vi spänner fast bältena medan planet taxar ut mot bortre änden av banan. Så tar vi sats och det bär iväg. Vi vinkar genom fönstret trots att jag vet att man inte kan se det från marken. Sedan är vi plötsligt över trädtopparna och på väg uppåt. Theo tittar storögt, det är nog första gången som han över huvud taget har någon uppfattning om att han faktiskt flyger. Snart somnar han dock i mitt knä, och jag nickar också till.
Efter drygt två timmars flygning närmar vi oss Bangui, och som alltid börjar planet guppa ordentligt i turbulensen över kullarna norr om staden. Vi landar på Bangui M’poko International Airport, och när vi rullar in mot flygplatsbyggnaden drabbas jag av den nedslående insikten att det nu kommer att dröja nio månader innan jag får återse bushen. Eriks syster Charlotte kommer och möter oss och tar oss snabbt och smidigt genom alla kontroller, och snart sitter vi i hennes bil på väg mot CAWAs lägenhet i Bangui. Theo tittar oavbrutet ut genom fönstret, pekar och säger ”Titta! Titta!”.
Ja, så är vi alltså tillbaka i Bangui. Tillbaka i staden, med allt vad det innebär. Den första natten vaknar jag ett oräkneligt antal gånger och tror att det är gryning, men det är bara gatlampan som lyser utanför fönstret. Jag antar att jag inte har något annat val än att försöka vänja mig igen. Kolsvarta nätter är en ynnest som är få förunnad. Jag har just bytt bort mina, och även om jag i gengäld fått en hel del annat att glädjas över, så kommer jag att längta till dess att jag får tillbaka dem igen.