I avsaknad av inspiration

Jag fick en kommentar idag – inte en kommentar här på bloggen utan från en person som jag mötte i det verkliga livet – om att det var länge sedan som det kom upp något nytt här. Det är sant. Jag har inte riktigt haft någon inspiration. Anledningen går att hitta i själva namnet på min blogg: Safari – berättelser från bushen, vägarna och byarna i Afrikas hjärta. Hela tanken med att börja skriva var ju att berätta om ett liv som är min vardag men som ofta är så långt ifrån det svenska. Nu, när större delen av min vardag utspelar sig i en lägenhet i ett bostadsområde i utkanten Örebro, är det svårt att hitta några uppslag att skriva om. Inte för att det här livet behöver vara mindre intressant än mitt afrikanska liv, absolut inte, men skillnaden är den att ni, kära läsare, redan känner till så mycket om det. Ni vet hur det är att gå och handla på ICA, att läsa en busstidtabell, att sortera sopor i en mängd olika sopkärl, att köra bil på vägar där det är risk för ishalka, att upptäcka de första vårblommorna… Detta är sådana saker som jag berättar om för mina afrikanska kompisar, och där, under ekvatorns sol, låter allt så exotiskt, men att skriva om det här, på svenska, för svenska läsare, känns ganska tamt.

Men lugn, bara lugn. På statistiken på min blogg ser jag att det finns en liten trogen skara som tittar in ibland för att se om det kommit något nytt att läsa, och ni ska inte behöva vänta ända till september och min återresa till RCA. Jag vill ju trots allt skriva, och när nu tankarna har fått ligga i träda ett tag så börjar små uppslag dyka upp i huvudet igen. Långsamt tar de form i mitt medvetande och kommer så småningom att förmedlas vidare via fingrarnas knattrande på tangenterna till min rödmönstrade sida, mitt eget lilla utställningsrum i cyberspace, som jag med tiden kommit att tycka riktigt bra om.