Att träffa någon nästan hemifrån

Ibland händer det att man träffar någon nästan hemifrån.

Idag var vi på barnmottagningen på sjukhuset för ett av alla våra besök. I väntrummet sitter en familj bestående av mamma, pappa och en pojke i femårsåldern. Jag noterar direkt att de måste komma från ungefär samma del av Afrika som vi. Det syns. Ni vet ungefär som att man känner igen svenskar när man ser dem. Det finns något bekant över dem. Ansiktsdrag. Frisyrer. Klädstil.

Och mycket riktigt, de tre grabbarna börjar åka rutschkana tillsammans, en sådan där liten plastrutschkana för bebisar som brukar stå i väntrummen, och jag hör att föräldrarna pratar med sin pojke på franska. Genast börjar hjärtat slå lite fortare. Hur ska jag hälsa? Jo, för hälsa måste jag ju. Det gör man när man är långt borta i världen och möter någon som är nästan hemifrån. Men problemet är att de inte har en aning. De ser inte på mig att jag kommer ungefär från samma ställe som de. Vi kan inte göra som man gör när man möter svenskar långt från Sverige: kolla in varandra lite halvt i smyg tills man bara måstesäga “Hej, är ni också svenskar?”. (Och då menar jag inte på turistorter under en weekend utomlands, då man helst undviker svenskarna, utan på längre resor.)

Bollen ligger alltså helt hos mig. Men har jag rätt? Är de verkligen från centrala Afrika? Hur inleder jag samtalet? Jag vill ju inte låta som någon som liksom: “Hej, jag ser att ni är från Afrika, jag har också varit i Afrika en gång.”

Men när de två föräldrarna vänder sig till varandra och börjar prata på ett språk som jag helt klart kan identifiera som lingala bestämmer jag snabbt min öppningsfras. Jag frågar helt enkelt varifrån de kommer. Kongo, blir svaret. “Jo, jag trodde det eftersom ni pratade lingala”, säger jag. Och sedan rullar samtalet på. Efter bara några minuter är det dags för dem att gå in till sjuksköterskan. Men innan de går hinner vi byta telefonnummer. Klart att vi måste ses igen, när ödet nu fört oss samman, långt bort i världen, så långt hemifrån.