Att skriva könlöst

Ikväll har jag varit på en skriv-workshop! I Örebro hålls den här veckan Systerskapsfestivalen, med fokus på frågor om genus och jämställdhet, och en av sakerna på dagens programmet var denna workshop om genus, text och språk.

Vi var en liten grupp som pratade om olika sätt att skriva könsneutralt, och lite om varför man ska göra det. Det här här verkligen inte mitt expertområde, men jag tycker att det är spännande, och visst finns det paralleller med mina hjärtefrågor, om hur man beskriver andra kulturer i förhållande till vår egen. Stereotyper kan ju både vara könsstereotyper och etniska stereotyper.

Ordet hen diskuterades så klart. Själv kan jag inte förstå varför det är så laddat för många. Det är ju bara ett praktiskt neutralt personligt pronomen, som passar finfint att använda istället för det krångligare och osnyggare han/hon. Vi konstaterade också att det finns många fler ord som är klart könsbundna. Bror/syster till exempel. En intressant grej är att på sango ”sorteras” syskon först och främst efter om de är äldre än en själv. Storebror/storasyster heter yaya och lillebror/lillasyster heter ngambe. Vilket kön de har är kanske ovidkommande, eller självklart. Eller så får man helt enkelt precisera genom att ange könet.

Kvällen avslutades med en övning där man skulle skriva en scen och beskriva en karaktär som inte tilldelas ett kön. Spontant tänkte jag att det skulle vara svårt, men det var lättare än jag trodde. Här är vad jag skrev. Är ni sugna är det bara att fortsätta berättelsen…

Det var redan sent. Vi satt runt brasan och hade druckit upp det sista av vårt te. Började dåsa bort i värmen från glöden. Ute strilade regnet och vi var alla tacksamma att vi inte behövde gå ut. Då bankade det på dörren, tre dova slag.

   – Kom in! ropade Kim.

Dörren gled upp och en gestalt klev in i det svaga ljuset. Regnvattnet droppade från den svarta ponchon, som täckte det mesta av den oformliga kroppen. Bara ansiktet var synligt, och från det plirade två små, mörka ögon.

   – Hallå på er!

   Rösten var långsam och släpig. Alla stirrade.

   – Kom in, sa Kim osäkert.

   Den oväntade besökaren rörde sig mot oss i sakta mak. Regnvattnet droppade om ponchon och lämnade blöta fläckar på golvet, men den fick hänga kvar på sin bärare som slog sig ned framför elden. De små ögonen såg på oss, i tur och ordning. Sedan började den släpiga rösten berätta. Först långsamt, trevande, men efterhand som kroppen värmdes av elden alltmer energiskt.