Att ljuga om sitt ursprung…

Skrivet 13 mars, inte publicerat förrän idag på grund av problem med internetanslutningen.

Jag gör en liten resa i resan och tillbringar ett par dagar i Berberati, nio mil från Gamboula. Om Gamboula är min alternativa ”födelseort” (även om jag faktiskt är född i Sverige) så kan kanske Berberati bäst kan beskrivas som en studieort. Ett sånt där ställe där man har bott en tid och känner sig hemma, men där inte varenda kotte känner ens föräldrar, så att man får vara sin egen och inte bara ”Nestors äldsta”.

I Berberati har jag också en riktig afrikansk extended family, eller extrafamilj. Många gånger i Sverige har jag önskat att jag hade telepatisk förmåga så att jag kunde förflytta mig till gårdsplanen framför min vän Honorines hus. Och nu är jag här! Efter tre år, en statskupp och oroligheter, sitter jag åter och pratar under stjärnorna medan elden långsamt brinner ut, barnen droppar av ett efter ett för att gå och lägga sig och enstaka förbipasserande stannar och hälsar.

Och ändå, trots att jag själv tycker att kommer hem, är det många som betraktar mig som en främling. Inte de som står mig närmast, men för de flesta andra är jag en person som inte riktigt hör till. På sätt och vis är det sant. Jag är annorlunda, jag har inte bott hela mitt liv i CAR. Men jag är inte heller bara den tillfälliga besökare som mitt vita skinn ger sken av.

En ung man på torget idag gav mig dock ett oväntat redskap att hantera detta utanförskap.
– Om någon frågar, sa han, så säg att din mamma är centralafrikan men din pappa är mbunzu, och att du har fått din pappas färg. Då kommer folk att se dig som en av oss.

Och jag tänker att det skulle vara lite som när invandrare i Sverige tar ett svenskt efternamn för att lättare få jobb. Även om det kanske är lite mer av en lögn att säga att min mamma är centralafrikan. Hur som helst är det värt att testa någon gång!