Att ge tiden tid.

Mellandag. Igår flög vi från Arlanda till Yaounde, Kamerun. Imorgon reser vi vidare med bil från Yaounde till Gamboula, RCA. Bilen som vi ska åka med kommer och hämtar upp oss klockan tre, för vägen är lång och bitvis dålig, och vi måste över gränsen innan kvällen om vi alls vill komma över den dagen.

Men idag reser vi inte. Vi handlar och tar ut pengar och tar det i övrigt ganska lugnt. Väntar. Saktar in till ett annat tempo. Det är förstås förfärligt förutsägbart och fantasilöst att säga att det är ett annat tempo i denna del av världen. Men ändå känner jag att det är just det jag vill säga idag.

Igår kväll, när vi kom fram till gästhuset där vi bor, blev vi välkomnade av en vakt som bad oss sitta ner i ett litet kalt rum med vårt bagage och vänta. Han som skulle ta emot oss var och åt kvällsmat. Vi föreslog att vi skulle lämna våra väskor och gå iväg och köpa oss själva något att äta medan vi väntade, men det ville vakten inte veta av. ”Ni ska väl ha ert rum först,” tyckte han. Så vi väntade. Först stod vi upp en stund, med ryggsäckarna kvar på ryggen. Sen satte vi oss ner. Vakten kom och bekräftade att killen vi väntade på skulle komma alldeles snart. Vi satt lite till. Pratade. Åt en överbliven kaka från flyget. Lyssnade lite på musik. Tänkte på hur irriterade vi hade varit i Sverige över att få vänta så länge på att få våra nycklar på ett vandrarhem där vi bokat rum och fått en bekräftelse några dagar innan. Men nu var vi inte irriterade. Lite trötta bara och sugna på att snart få sträcka ut oss på sängen.

Sen kom han som vi väntade på. ”Hur kan jag hjälpa er?” frågade han med ett konfunderat uttryck i ansiktet. Vi sa att vi hade bokat rum och han gick igen, men kom tillbaka någon minut senare och sa att det stämmer, men tyvärr har någon glömt att föra den informationen vidare så kan vi ha lite tålamod en stund medan han går och tittar om det finns något rum ledigt? Och så fick vi vänta lite till, och sen var det en liten incheckningsprocedur att gå igenom. Men sen fick vi våra nycklar, och efter att ha ställt in bagaget och gått på toa gick vi ut för att köpa baguetter och varsin yoghurt till kvällsmat.

Dagen idag fortsätter i samma tema. Vi väntar. Har gått till fots och handlat lite i en affär strax intill. Ringde en taxichaufför i morse som sa att han hade ett jobb att göra på förmiddagen men att han skulle ringa oss efter det. Så vi tar det lugnt. Går ut vid lunch och köper oss en tallrik med ris och kyckling och friterade bananer på en liten restaurang. Ringer taxichauffören igen. Han har fortfarande ett jobb men kommer snart.

Det kan förstås vara fruktansvärt irriterande att behöva vänta. För den som har saker som måste bli gjorda inom en viss tid är sånt här bara jobbigt. Och ofta blir jag själv irriterad och tycker att det är väldigt respektlöst att inte kunna ge en specifik tid, att låta andra människor vänta i ovisshet. Men ibland är det också välgörande att släppa den där ständiga pressen att saker ska hända på specifika tidpunkter. Eller att de ska hända just på mitt sätt. (Här finns ett tidigare inlägg, där jag skrivit mer om det.)

När vi gick tillbaka till vandrarhemmet efter middagen körde en taxibil förbi. ”Laissez temps au temps” stod det på bakluckan. ”Ge tiden tid.” Men när jag fått upp kameran för att fota den hade den redan försvunnit bort längs vägen.