Att få ta i från tårna

Annadagskväll, och den där omisskänliga känslan infinner sig, som alltid. Nu är det slut. Detta som vi väntat på och planerat för i veckor är nu till ända. Det känns lite tomt, vad ska vi göra nu? Men mest känns det nog skönt. Det blev en fin jul, och nu är vi tillbaka hemma efter två nätter hos mamma och pappa, med våra julklappar fortfarande stående i en säck i hallen och minnen att bevara för framtiden. Jag hörde på radio någon som sa att vid årshögtider blir tiden bara en tunn hinna, när vi firar jul finns alla andra jular alldeles intill, ett minne som man kanske trodde man glömt kan dyka upp igen, framkallat av en doft eller en kär julsång. Och visst är det något speciellt med att komma hem till släkten, träffa mostrar och farbröder och kusiner, och återvända till barndomens jular med pirr och lång, lång väntan innan tomten kommer. Men de minnen som värmer mig mest är nog ändå minnen från en annan sorts jular, långt från vit snö och julmusik i julskyltade varuhus. Jular där man fick tänka till lite extra för att kunna ordna lite pepparkakor och en julskinka, kanske till och med kunna ställa fram en dyrbar burk sill på julbordet.

Jag tror att det är det där med att få anstränga sig. Att få göra så mycket man bara kan. I Sverige finns tillgång på jul i överflöd. Man vill så gärna och så mycket, och det mesta går att ordna, utan alltför stor ansträngning. Man kan i princip få så mycket gran och glitter och röda kulor och klappar och ljus och skinka och pepparkakor och knäck och julsånger som man bara vill, ja, till och med mer än man vill, så mycket att man äter tills man mår illa, och lyssnar på bjällerklang tills man inte orkar höra den mer. För att det inte ska blir för mycket måste man till slut begränsa sig, sätta stopp för sina ansträngningar.

Det första året då vi just startade upp vårt safariföretag, högg vi väg genom bushen under julhelgen. Där fanns inte ett enda jultillbehör, men för att helgen ändå inte skulle gå spårlöst förbi, stannade jag och min vän Colo i lägret under julaftonen och friterade sötpotatis och lagade lite extra mat.  Till avslutning på måltiden kokade vi en enorm gryta med 20 liter risgrynsgröt. Fnittrande planerade vi kvällen och tillsatte alla rollerna i ett julspel, som tyvärr aldrig blev uppfört eftersom våra tilltänkta skådespelare inte antog utmaningen. Mörkret sänkte sig över vad som syntes vara alldeles vanlig kväll efter en vanlig arbetsdag. Vi satte oss ner och åt tillsammans i små matlag på 4-5 personer, i ljuset från eldarna. När maten var uppäten satt vi kvar och pratade med varandra. Juldagen skulle vara en ledig dag, så ingen hade bråttom att gå och lägga sig. Någon nynnade en julsång. En annan berättade om en rolig incident i förra årets julspel i kyrkan och funderade på om samma person skulle få spela Josef även i år. Så småningom började en efter en dra sig tillbaka till sina tält. Jag, och säkert många med mig, skänkte familjen där hemma en tanke och önskade för en stund att jag varit med dem, men egentligen var jag lycklig där jag var. Vi hade gjort så gott vi kunde, och det var en skön känsla.

Flera år senare, förra julen, var min mamma och hennes vän och hälsade på oss i vår safaricamp över julen. Innan avfärden från Sverige hade vi noga planerat vad som skulle tas med till julbordet: två burkar sill, en burs ansjovis till Janssons frestelse, ett paket finn crisp, lite marsipan och nougat för att göra mozartkulor. Hur mycket som helst gick inte att ta, vi hade begränsat utrymme i resväskorna. Döm därför om vår lycka när en jägare, som kom från Sverige på självaste julafton, plockade fram en julskinka som bidrag till julbordet! Med den blev det så komplett som man bara kan vänta sig långt ute i bushen, en dags resa med bil från närmaste lilla by. Vi hade god mat och levande ljus, smällkarameller som hängde alldeles slaka på grund av fukten i luften, och till och med en liten hög med julklappar. Fortfarande var kvantiteten av det hela bara en bråkdel av vad det kan vara i Sverige, men vi var så nöjda! Vi hade gjort allt så bra vi bara kunnat, hade verkligen fått ta i från tårna. Begränsningarna var naturliga, de var inte utsatta av oss. Det kändes gott.

Traditioner i all ära, men jag tycker att alla någon gång borde ge sig själv en jul som är annorlunda från den man är van vid. Det ger perspektiv och hjälper en att se vad man verkligen tycker är viktigt.