Att det ska vara så svårt att prata som man vill prata!

På franskakursen just nu läser vi Une vie de boy (En boys liv) av Ferdinand Oyono. Ikväll har vi seminarier för att diskutera boken över internet. Jag har under förra veckan lagt in en presentationsvideo på mig själv kursrummet på nätet. I den videon pratar jag ”min” franska och förklarar till och med kort varifrån mitt uttal kommer. Och ändå sitter jag sen där, när jag ska diskutera i grupp, och försöker anpassa mig till att prata med mer fransk accent. Fast jag inte vill. Fast vi till och med läser en bok som är skriven av en kamerunesisk författare, som på ett genialiskt sätt genom berättelsens inledning ger sig själv tillåtelse att skriva på sin egen franska. (Jag har skrivit mer om boken här.) Hur svårt ska det vara?

Fast ok… jag vet ju varför det blir så här. Förutom min egen drivkraft att prata så ”snygg” franska som möjligt, så handlar detta också om att jag är rädd att jag, genom att prata på mitt centralafrikanska sätt, på något sätt skulle framstå som att jag vill göra mig lustig över den centralafrikanska franskan. Varför? För att jag har hört det alltför ofta: människor som pratar med överdriven afrikansk brytning samtidigt som de berättar om något som en afrikan har sagt och som de tycker är roligt eller larvigt. Ja, jag har inte bara hört andra göra det. Jag har gjort samma sak själv. Tyvärr. Ja, det förekommer faktiskt i boken vi läser också, detta sätt att skämta om ”infödingarnas” sätt att prata. Och visst måste man få skämta. Men när skämten går helt i linje med ett system som underbygger rasistiska strukturer, då blir det ändå osmakligt.

Så mycket makt i användandet av ett språk.