Att bjuda eller inte bjuda

Jag och Honorine, som nu snart bott hos mig en månad, har båda rätt bra koll på varandras kulturer. Hon för att hon jobbat för svenskar i många år. Jag för att… ja, det där vet ni ju redan. Vi brukar därför navigera genom det mesta utan några större krockar. Men igår gick vi lite bet. Nej, det blev ingen jättekrock, men vi hade väldigt olika åsikt om vad som egentligen var mest artigt.

När hon kom hit från CAR hade hon med sig lite mat: jordnötter, sesamfrön och sånt. Mycket goda grejer, som jag helt enkelt stoppade i skafferiet. Sen har de blivit liggande, och jag har gått och haft en aning dåligt samvete för det där. Så till slut, igår, föreslog jag att vi skulle köpa koncentrerad mjölk och göra sesamkakor. Honorine blev förskräckt.

– Så att jag måste äta det som jag har gett bort till dig? frågade hon. Nej, det vill jag inte göra. Det där får du spara tills jag åkt hem!

Och så var jag tvungen att förklara att jag hade gått och tyckt att jag var oartig som lät hennes gåva ligga orörd i skafferiet.

– Inte alls, tyckte hon. Snarare tvärt om.

Och jag vet ju att det är så där i RCA, att man aldrig ska bjuda på något som en person haft med sig som present. Men ibland sitter det svenska djupt. Ibland är det svårt att ta in att det jag anser som självklart kan uppfattas på ett helt annat sätt av en annan person. Till och med av en av mina bästa vänner.