Äta myror! Varför presenteras Afrika alltid som så primitivt?

Under advent- och jul-tiden var det livliga debatter om pepparkaksgubbar, Lilla Hjärtat och den svarta dockan i “Tomtarnas julverkstad”, något som jag följde med delade känslor. Visst kan jag förstå argumenten om att dessa avbildningar av mörkhyade människor påminner om karikatyrer som en gång sågs som nedlåtande. Samtidigt undrar jag om inte just debatten i sig skapade ett problem snarare än att lösa det. Vad som var ganska slående är att många av de mest högljudda protesterna kom från människor som inte alls var mörkhyade. “Tänk så jobbigt det är för dem som känner sig kränkta,” sa man, och spädde bara ännu mer på den där distinktionen mellan “vi” och “dem”.

Men den här sortens debatter försvinner ofta lika snabbt som de blossar upp, och nu har väl de flesta glömt att tomten i julverkstaden aldrig stämplade några ok-stämplar i rumpan på dockorna. Så fungerar vi människor, och tur är väl det. Tänk om man skulle gå och älta allt jämt och i evighet!

Men så ibland händer det något som gör att man ser tillbaka och kommer ihåg. Igår lånade jag och pojkarna en bok på biblioteket: Rut & Knut tittar ut på mat.

Vi läste om hur man gör fiskpinnar och lärde oss hur potatis växer, vi sjöng om ketchup som ska prutta och om blommig falukorv. Men så dök den här sidan upp:

Neej! Det här tänker jag då inte läsa för mina barn!

Jo, det är sant, gräshoppor och termiter är en del av menyn på många håll i Afrika, och det är inget konstigt med det. Men locka fram termiter ur stacken och äta dem levande? Visst händer det att barn roar sig med sådant, men varför skriva om det på det sättet? Motsvarande beskrivning av vad man äter i Sverige skulle i så fall kunna lyda: “På många håll i norra Europa äter människor lingon och blåbär, som ser ut som små vindruvor. Bären plockas från marken i skogen, och stoppas ofta i munnen på en gång. Det går även att koka sylt av dem.”

Fattar ni min poäng? Varför göra Afrika så primitivt, så exotiskt i sina beskrivningar? Att beskriva afrikaner som människor som lockar fram termiter ur termitstackar och äter dem levande tycker jag är mycket mer kränkande än att ha en svart docka som stämplar sig själv i baken i en tecknad film. Boken om Rut och Knut är dessutom skriven så sent som 2003. Och det är en faktabok. Det är nästan så att jag faktiskt skulle förorda en liten rensning bland bokhyllorna. Hmpf…